Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, June 12, 2017 22:41:59
Läste ett reportage om svenska nazister. Där fanns bilder på
de mer framstående nazisterna. Och jag tänkte genast när jag såg dem att det
kanske är dags att damma av den gamla klassificeringen i förbrytartyper. Den
som utgår från brottslingarns fysionomi. Framför allt huvudet. Hela bunten
elitnazister skulle klassificeras som förbrytare. Det var ingen uppbygglig syn.
Inga man tar hem till föräldrarna och visar upp som potentiella
giftaskandidater. Själv skulle jag genast ringa polisen om något dylikt skulle
dyka upp i min lägenhet. Jag är glad att jag bara har pojkar. Chansen att det
skulle dyka upp liknande förbrytartyper som i artikeln är ganska liten.
Nå, den typen av
forskning är tack och lov förpassat till historiens sophög. Det jag egentligen
ser i bilderna är ett hat och kanske förtäckt sorg som med största sannolikhet grundar sig
i en vedervärdig uppväxt. Kanske misshandel, övergrepp, missbruk, eller psykisk
sjukdom i familjen. Eller alltihop. Som hindrat all form av utveckling och istället
manifesterats som hat och våld. Och så klart måste det vara någons fel. Den
ilska och hat som de inte kunde rikta mot förövarna/föräldrarna när de var små
har istället judar och muslimer som måltavla. Någonstans måste hatet få utlopp.
Och här finns en organisation som fångar upp dessa vilsna själar som aldrig
fått någon chans. De erbjuder enkla lösningar och tydliga gemensamma fiender.
Det är någons fel och de har en gemensam fiende.
Och det är antagligen det jag ser när jag tittar på bilderna
på dessa bistra män. De utstrålar en arkaisk ilska som inte hör hemma i ett civiliserat
samhälle. Det är inte i grunden förbrytarutseenden de har. Det är hatet som
förvridit dem, barnets infantila hat, sorg och besvikelse.
Nedanför mig på golvet ligger ungen och leker med lego.
Vilket i sig inte är någon sensation. Hög feber och kräkts. I två dagar har han
bara sovit. Inte ätit och knappt druckit. Och även om man som förälder vet att det kan
vara på det här viset ibland så går man runt med en ständig katastrofkänsla.
Tänk om han är allvarligt sjuk? Om han dör. Någonstans inom sig vet man att det
förmodligen inte är någon fara. Men mot katastrofkänslor finns ingen bot. Därför
är det med glädje och lättnad jag ser honom bygga med sitt kära lego. Även om
klockan är snart halv elva och jag börjar bli ofantligt trött. Något eget liv
har vi föräldrar knappt haft denna helg. Det har handlat om att ge Alvedon, ta
tempen, tvätta sängkläder och försöka att få i honom vatten. Dock hann jag borra ett par hål i väggen innan
sjukdomen slog till så att de där hyllorna äntligen kom på plats. Denna gång
med en borr lånad från jobbet. Och på den fungerade slagfunktionen. Jag fick
till slut känna mig lite manlig.
Noterar glädjande nog att den fascistiska vågen i Europa har
fått några bakslag. Frankrikes Le pen har gjort ett misslyckat val, Englands
främlingsfientliga parti är nästan utraderat. I Finland backar Sannfinländarna
ordentligt. Sedan tidigare har fascismen i Holland och Österrike fått stryka på
foten. Det finns hopp. Det är bara i Sverige som folk ännu inte har fattat
något. Men det kommer väl så småningom. Ett stalltips är att folk drar öronen
åt sig när det närmar sig val och väljer ett mer demokratiskt alternativ.
Vi får hoppas det.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, June 10, 2017 11:02:28
Kanske var det en av de märkligaste avslut på en match jag
någonsin sett. Ett mirakel som saknar motstycke? Nja, Sveriges upphämtning mot
Tyskland var kanske ännu ett strå vassare. Att ligga under med 4-0 i andra
halvlek mot ett av världens bästa lag och hämta upp alltihop smäller kanske
lite högre. Men Toivonens avslutande pastej från halva planen kommer mycket
nära. Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut. Nämligen
Franske målvaktens beslut att försöka dribbla Larsson och lägga en passning
upp mot mitten till sina lagkamrater. Troligtvis med stödjebenet. Vänstern.
Allt var fel. När man spelar fotboll så har man en mycket kort tid på sig att
ta beslut och det mesta sker per automatik. Man har tränat i många år och
ryggraden bestämmer vad man ska göra. Trötthet sätter dessa mekanismer ur spel.
Misstag görs i regel i slutet av matcher. Och då oftast av utespelare eftersom det
är de som springer som galningar i nittio minuter. En målvakt är rimligtvis
inte till närmelsevis lika trött. Möjligen tappar han koncentrationen men trött
kan han rimligtvis inte vara. Så det som ägde rum på Friends arena var ett
monumentalt felbeslut av olympiska mått. Det rätta hade givetvis varit att
lägga en pastej så långt han bara kunde. Kanske upp på läktaren. Men nej då,
han skulle vara lite elegant och vips hade Frankrike förlorat matchen. Att
Toivonen faktiskt träffade målet var nog lika mycket tur som skicklighet.
Enligt egen utsago var han allt för trött för att ta emot bollen. Enda chansen
var att känga till den på direkten. Och kanske är landslaget ett lagbygge med
en lagmoral så finmaskigt att mirakel är fullt möjligt. Vi har sett det förut.
Tydligast kanske 1994. Sverige har alltid levt på lagmoral och det var det vi
såg exempel på igår. Alla jobbar för varandra och till slut kommer miraklet.
Vad den franske målvakten gjorde hade inget med lagmoral att göra. Det var en
önskan om att få göra en egen liten prestation. Vara lite elegant. Visa att han
minsann inte är den sortens målvakt som dyngar upp bollen på läktaren. Jag är
övertygad att den svenske målvakten hade dyngat upp bollen på läktaren. Med
eftertryck.
Nå, gårdagskvällen är något att komma ihåg. Även Sverigedemokraten
Katerina Janouch twittrade att det för en gång skull fanns anledning att vara
stolt över att vara svensk. För att vara sverigevän verkar hon hata landet mer
än någon annan. Dock gillande hon tydligen vad hon såg i går. Det var väl bra.
Sitter hemma med en sjuk unge. Feber och illamående. Stackaren.
Han snyftar till ibland och det låter förstås hjärtskärande. Just nu svettas
han och det brukar ju vara ett gott tecken.
Ett sådant mål som Toivonen gjorde igår måste ju vara en
dröm för vilken idrottsman som helst. Att få avgöra i sista minuten med ett
spektakulärt mål. Jag letar i minnet efter egna liknande prestationer i
fotbollens bakgård, Västra Svealands division sex, men har inget minne av att
ha utfört någon liknande. Snarare minns jag alla missar. Bollar som
hoppar över foten på gropiga planet just som man ska sätt dit den i målet bakom
den redan överspelade målvakten. Möjligen är min största prestation när jag
stod i muren vid en frispark mot Vansbro 1986. En importerad Engelsman skulle
slå frisparken. Han var väl ingen vidare fotbollsspelare men han kunde skjuta.
Han tog sats, satte full fart mot bollen och drog på en vristare rakt på mitt
lår. Bollen var regntung och smärtan var obeskrivlig. Jag sjönk ihop och när
smärtan till slut hade börjat ge med sig tittade jag ned mot benet. Bollens
mönster avtecknade sig tydligt på låret.
Hur som helst, jag lyckades avstyra ett mål men bragden var
långt ifrån Toivonens mirakulösa mål i den sista minuten. Och jag minns inte
heller hur det gick i matchen Troligen åkte vi på däng. Vi brukade göra det.
Nästan jämnt.
Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 06, 2017 21:35:53
Sveriges nationaldag. Eller som det hette förr, svenska
flaggans dag. Varför det firas just den sjätte juni beror inte på Gustav Wasas
kröning, ej heller regeringsformen 1809. Även om det var händelser som ägde rum
just under detta datum. Som så mycket andra ceremonier så är det skansen som
ligger bakom att det så småningom blev en nationaldag. Ägaren till det
nyöppnade Skansen ville locka folk till stället och utropade allmän flaggdag
just detta datum år 1893. 1983 bestämdes det att dagen skulle vara nationaldag.
Kunskaper som jag inte hade när jag vaknade i morse men ett flitigt läsande gör
att man plötsligt kan få helt oanad information.
Själv minns jag inte sjätte juni som något annat än att det
var farsans födelsedag. Och det firades väl inte heller med pompa och ståt. En
enkel fika och en besvärad farsa som antagligen bara ville att det skulle ta
slut. Förra året skulle han fylla för nittionde gången. Dock var han tydlig med
att han inte ville fylla just nittio. Och den tredje juni lämnade han in. Tre
dagar innan han skulle fylla år. Som om han kämpade sig ned i graven.
Jag har varken firat nationaldagen eller svenska flaggans
dag någon gång. Och inte har jag gjort det denna dag heller. Ägnat mig åt
ungarna och borrat i en cementvägg med en borrmaskin där slagfunktionen inte
fungerade. Vilket givetvis resulterade i att det inte blev några hål. Och
själva borren blev förstås helt förstörd. Att det ska vara så svårt att få upp
ett par hyllor.
Så här på nationaldagen kan man fundera lite på den mycket
märkliga fejden som uppstått i framför allt sociala medier. Vilka är det
egentligen som gillar Sverige mest? Är det den blåbruna högern som hela tiden
skäller på landet och verkar tycka att det är rena skiten. Eller är det
vänstern som av tradition inte värnat speciellt mycket om nationen men som
plötsligt verkar tycka att Sverige är fantastiskt. Till skillnad från
sjuttiotalet när alla nationalistiska strömningar möttes med skepsis för att
inte säga förakt. Världen är upp och ned. Sverigevännerna hatar landet och
vänstern älskar det. Vad ska man tro. Dock får man säga att landet för
tillfället går alldeles utmärkt. Med vikande arbetslöshet och god ekonomi.
Prognosen är att det ska fortsätta så. Och för min del får sossarna och
miljöpartiet fortsätta att förvalta det, gärna med vänsterpartiet. Alliansen är
ju just nu en enda röra. Trots att Kindberg/Batra verkar göra avbön. Vilket hon
bör göra hur mycket som helst efter utspelet att moderaterna ska börja
samarbeta med det fascistiska SD. En blunder av olympiska mått. Mitt tips är
att hon inte kommer att kunna vända skutan. Rodret är sönder.
I morgon ska jag låna en slagborr på jobbet och sen ska jag
borra utav bara helvete. Ända in till grannen om det skulle behövas. Hyllorna
ska upp. Sanna mina ord. I annat fall kommer min manlighet att få sig en törn.
Jag har en bloggkollega vars man är så händig att jag blir grön av avund. När
andan faller på bygger han en altan. Lite så där i förbigående. Och svärfar
sysslar med jordkällare, utbyggnad av huset, bygger lusthus, tillverkar
båtmaster och renoverar träbåtar. Samtidigt. Får jag för mig. Och jag svettas
över ett par jävla hyllor.
Ett kungarike för en fungerande slagborr.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, June 04, 2017 08:32:08
Ungen står på knä och leker med sina bilar vid soffan. Det
är tidig morgon. Han har lite ljud för sig och ibland pratar han för sig själv.
Som den brittiske psykologen Winnicot en gång skrev, barnet använder leken för
att bearbeta händelser den varit med om. Ett sätt att försöka förstå världen.
Världen kanske i vissa stycken är obegriplig för ett barn
men den är det numer också för oss vuxna. Ett nytt terrordåd tycks ha ägt rum i
London. Det mesta tyder väl på att det är Jihadister och offren är totalt
oskyldiga. Som vanligt. Det är terrorismens väsen. Att döda oskyldiga och
därmed skapa rädsla och kaos. Verkan är i regel mycket begränsad. Efter ett
antal veckor återgår livet till det normala. Och det är det som gör att
terrorismen inte lyckas. Dock har de lyckats med en sak. Att få igång en
fascistisk rörelse i västvärlden. Och ingen är gladare än jihadisterna. Ty det
är ur kaos som de slutligen ska segra. Och fascisterna är själva grogrunden
till kaoset. De vet det bara inte själva ännu. Tänk på det innan ni går till
valurnorna och röstar fram Sverigedemokraterna. Det är vad terroristerna är ute
efter. En rörelse som ställer till oreda. Det gäller för oss som har förståndet
i behåll att stå enade och inte släppa efter för rädslan. Så som den
fascistiska rörelsen har gjort. Ut och lev det normala livet. Visa omtanke och
solidaritet med varandra. Det bästa vapnet mot terrorism.
Min näst äldsta unge har tagit studenten. Med godkända betyg
samt ett toppbetyg i fotografisk bild. Jag är mäkta stolt. Vad han har jobbat
de sista veckorna. Slitit som en galärslav med uppgifter som han har kommit
efter med. I onsdags stod han där på podiet framför skolan, finklädd, samlad
och stolt. Och kanske lite lättad över att det är över. Nu börjar vuxenlivet.
När jag såg alla dessa lyckliga studenter så kunde jag inte låta bli att
fundera över om det verkligen är så kul att beträda vuxenlivet. Men sen tänker
jag att det nog ändå är det men kanske inte i den omfattningen som studenterna
uttryckte. Därefter vidtog party hemma hos exfrun. Alla mina ungar var
närvarande samt broder nedrest från Falun. Jag höll ett kort tal och
sammanfattade med att någonting måste vi gjort rätt, jag och exfrun. Två rediga
snygga pojkar i början av vuxenlivet. Humanister och konstnärer.
Innan detta hände tillbringade jag fem ensamma dagar i
Lerviken. Jordens paradis. Det ställe som är mitt liv i koncentrat. De flesta
skulle helt enkelt kalla det för en sommarstuga, men för mig är det mycket mer
än så. Med korta avbrott för besök hos min åttionioårige moder och broder så
ägnade jag dagarna åt att vegetera i den sällsamma naturen, promenera och
däremellan lite tecknande och skrivande. Märkligt var det att vara utan
småungarna och på kvällarna var det lite besvärligt med längtan.
Nu har även bebben och sambon vaknat. Vilket gör att
fortsatt skrivande kanske blir lite besvärligare. Jag tittar ut genom fönstret.
Det är en ganska gråmulen dag. En helt vanlig junidag. Och idag ska vi som
vanligt leva vårt liv. Som vi alltid brukar. Med andra ord motarbetar vi därmed
terrorismen. Ty vi är humanister, konstnärer och demokrater.
Och vi är inte rädda.
Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 22, 2017 21:10:55
Hur gamla är dina barn, frågade frisörskan. Jag svarade att
de är tre och ett halvt samt åtta månader. Är dom tvillingar, fortsatte hon och
jag tänkte att jag måste vara väldigt otydlig. Eller också lyssnade hon inte på
mina svar. När hon senare undrade om min åtta månaders bebbe hade börjat gå
insåg jag att hon inte hade några egna barn. Och när jag tittade upp i spegeln
så såg jag två troskyldiga blå ögon som kanske inte hade så mycket erfarenhet
av barn överhuvudtaget. Men hon klippte bra och jag stegade ut från Christers
hårsalong som en nykläckt finanshaj. Fönad i håret och med en skvätt
frisyrgelé.
Det är andra gången jag besöker Christers hårsalong och jag
var även nöjd förra gången. Det var då som frisörskan med myndig stämma talade
om att nu var det dags att ändra på frisyren. Jag kunde således inte längre
glida runt med en krokig mittbena. Och därmed var min tid utan kam över. Sist
jag kammade mig var 1980. Nu står jag varje morgon uppsträckt framför spegeln
med en kam i näven och försöker att ordna till en rak sidbena. Sedan i med
frisyrgelé och rufsa till lite elegant. Jag har blivit en formidabel snobb.
Anledningen till att jag plötsligt anlitar en lite dyrare
och mer anständig hårsalong heter Rafael. Han bedriver en sorts herrsalong i
huset bredvid. Jag går bara runt hörnet så finns han där. När jag kommer in så
brukar han bjuda på kaffe. Han är syrier och hatar muslimer. Troligen är han
väl kristen syrian. En jovialisk man med mustasch som påstår att han egentligen
är keramiker. Men han är definitivt en av de snabbaste frisörerna i hela
Göteborg. Ty efter tio minuter påstod han alltid att han var klar. Och saxen for
runt så att jag var glad att jag hade öronen kvar. Och anledningen till att jag
nu har bytt är helt enkelt att han var en usel frisör. Sist såg jag ut som en
nykläckt kyckling i håret när jag glad i hågen kom tillbaka till lägenheten.
Små hårtuvor stack upp på de mest oväntade ställen. Sambon var inte alls glad.
Hon påstod att det var det värsta hon sett. Han erbjöd sig att klippa våra
barn. Jag avböjde vänligt men bestämt.
Bredvid jobbet så finns en sådan där billig frisör som jag
brukade gå till förr. Det var väl rätt okay. Om det inte vore för att flera av
mina kolleger anlitade samma frisör. Och tydligen hade de en frisyr som de
alltid klippte fram på kundernas huvuden. För en tid var vi flera stycken på
jobbet som hade exakt samma frisyr. Vi kallade den för gyllenkroksfrisyren. Det
blev med tiden lite pinsamt. Mest kommer jag dock ihåg första gången som jag
besökte stället. En oerhört vacker kurdisk kvinna satte mig i stolen, svepte på
mig ett skynke, hissade stolen och drog sedan med handen upp över min nacke.
Jag kände naglarna rista helt lätt mot huden. Håren reste sig på hela kroppen.
Sedan satt jag med hög andning genom hela klippningen utan att våga titta på
henne. Nästa gång jag gick dit var hon borta. Jag såg henne inte mer.
Så en dag bytte de ägare. Jag gick dit och
klippte mig och resultatet var bedrövligt. Jag bestämde mig för att det var
sista gången. Av någon anledning kommer den nya ägaren ihåg mig för varje gång
jag passerar frisören tittar han ut med mordiska ögon på mig. Som om jag svikit
honom å det gruvligaste. Och jag går förbi där varje morgon och eftermiddag.
Försöker att låta bli att titta in. När jag någon gång ändå gör det så står han
där i fönstret och stirrar på mig.
Jag föredrar en frisör som inte har en aning om vad det
innebär att ha barn men som klipper bra. Vem vill inte se ut som en vithårig
finanshaj med rak sidbena.
Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 17, 2017 07:29:18
Caroline says, en låt från det mycket märkliga albumet
Berlin av Lou Reed. Ett album som inte på något vis flirtar med lyssnarna. Lite
svårtillgänglig och en berättelse om livet på baksidan. Fantastisk egentligen
men ingen försäljningssuccé vid den tidpunkten, mitten av sjuttiotalet. Av
någon anledning har jag lyssnat väldigt mycket på den. Den talar till mig.
I går var jag och fotade näst äldste sonen innan han begav
sig till gymnasiebal. Han var stilig i kostym och fluga och jag tänkte på den
tiden när han var upptagen av Buzz Lightyear.
En hjältefigur i filmen Toys tories. Det var bara lite drygt ett decennium
sedan. Alldeles nyss alltså. Han sprang ständigt omkring med den där figuren i
handen, såg filmen gång på gång. Han var Buzz Lightyear. Ändå var det svårt att
förstå där han nonchalant satt på motorhuven till en vit BMW med ett paraply i
handen. Det var en vuxen man som alldeles snart ska bege sig ut i vuxenlivet.
En något ambivalent känsla infinner sig när man ser ett av sina barn i en
kostym. Glädje över att han blivit en trevlig ung man men också saknaden av den
tiden när han faktiskt var ett barn. Och det faktum att den tiden försvann
mycket snabbt. Vi stod där, mamman och jag, och var stolta. Vi konstaterade att
någonting hade vi gjort rätt. Kanske kände vi oss själva lite snygga. I annat
fall hade inte resultatet blivit så bra.
Den grundläggande känslan i albumet Berlin är Ångest. Numer
sätter den inte igång så mycket, men på den tiden när jag nyss hade köpt den
hade jag periodvis svårt att lyssna på den. Den väckte ångesten, fick mig att
må dåligt. Ändå kunde jag inte låta bli att gång på gång återvända till den.
Och jag tänker att plattan inte bara är en platta utan ett konstverk. Inte bara
en samling bra låtar. Den uttrycker något. Vilket är konstens väsen. Uttrycket.
Jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera skivan till
den unge mannen som satt på en motorhuv till en vit BMW med ett paraply i
handen. Eller också kanske jag ska det. Visa att så här kan det också vara. Men
jag tror inte att han skulle uppleva musiken så som jag gjorde då, 1975. Man
upplever konst utifrån sin egen historia. Min var vid den tiden inte så rolig.
Och sannolikt var det anledningen till att skivan gick rätt in. Förutom att Lou
Reed hade skapat ett mästerverk.
Nå, jag tror att pojken har fått en ganska bra grund att stå
på. Som sin storebror är han kreativ och konstnärlig. Något man alltid har
nytta av i vilket sammanhang man än hamnar i.
Berlin blev ingen försäljningssuccé vilket fick till följd
att han efter den skivan spelade in Sally can´t dance. En betydligt mer lättillgänglig
platta. Och inte på något vis lika stark. Men den sålde bättre. Ingen av hans
senare verk kommer i närheten av Berlin. Här och var starka låtar men inget så
helgjutet.
Klockan är snart halv åtta. Frukost bör tillredas. Övriga familjemedlemmar
som finns i lägenheten sover. Och kanske är jag lite orolig över hur natten har
varit för den unge mannen. Såg att storebrodern överlämnade en flaska med något
drickbart som troligtvis inte bara innehöll läsk. Dessutom var han omgiven av
vackra lättklädda flickor. Något att oroa sig för en gammal pappa. Men jag vet
också att han har en stadig grund att stå på. Vilket brukar vara en garant för
att inte göra galna val.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, May 14, 2017 23:20:03
William Nylander får en puck till vänster om målvakten,
sticker in på mål och gör en lång dragning och lägger retsamt in pucken bredvid
målvaktens utsträckta benskydd. Snyggt. Och det påminner mig om min tid som
hockeyspelare. Vi måste gå tillbaka fyrtiofem år i tiden. Jag var samtida med
Lill-strimma, Honken Holmkvist, Tord Lundström och tamejfan Uffe Sterner. Dock
var jag inte på samma nivå. Det handlade om ungdomshockey och det enda jag kan
skryta om var att jag spelade i samma femma som Thomas Jonsson, flerfaldig Stanleycupmästare.
Men tillbaka till William Nylanders mål. Det påminde mig nämligen om de mål jag
brukade göra. Ganska ofta kom jag fri med målvakten. Det berodde dels på att
jag var två huvuden högre än alla mina motspelare och att nämnde Thomas Jonsson
även på den tiden var suverän på framspelningar. När jag kom där ensam mot målvakten
gjorde jag samma dragning varje gång. Först pucken snabbt till höger och sedan
en stor lov till vänster förbi målvaktens utsträckta högra benskydd och
därefter rakade jag in pucken. William Nylander gjorde en snygg piruett och en
stoppsladd efter att ha stänkt dit pucken. Själv fortsatte jag alltid rakt in i
sargen efter uträttat ärende och det small högt. Ty jag kunde inte bromsa så
bra. Eller inte alls faktiskt. Mina lagkamrater kom alltid ut och hjälpte mig
upp och samlade ihop den utrustning som låg utspridd över isen. Benskydd,
armbågsskydd, hjälm, tandskydd och klubba. Först därefter kunde jag inhösta
jubel och applåder medan jag sakta åkte mot avbytarbåset med värkande kropp. Lika
blåslagen varje gång. Det ska göra ont att spela hockey. Jag hann sluta innan
jag lärde mig att göra en riktig stoppsladd.
En tidig morgon för längesedan klev jag av ett tåg i Gävle.
Jag skulle byta till tåget som går till Falun. Det var en timme innan det
skulle avgå vilket fick mig att traska till ett morgonöppet kafé. Jag satte mig
vid ett bord med en kopp kaffe och en ostsmörgås. Det pinglade till i dörren
och en mycket sliten äldre man kom in. Eftersom det inte fanns några andra
gäster kom han och satte sig vid mitt bord. Det luktade gammal fylla av honom men
han började berätta om Lill-strimma Svedberg. Sveriges bästa back genom alla
tider. Den enda spelare som sovjetiske förbundskaptenen Tarasov ville ha med i
sitt landslag. Och min stora idol på den tiden det begav sig. Jag visste att
han hade varit begiven på spritdrycker och det var också vad denne slitne men
bedagade man berättade om. De hade festat ihop under Lill-strimmas tid i
Brynäs. Och han berättade om hur Brynäs lagledare åkte runt i stan för att leta
rätt på honom inför matcherna. Och de hittade honom i olika kvartar. Han
berättade hur de kom och bar ut honom i en väntande bil, körde honom till
arenan, Satte på honom utrustningen, hällde i honom en kopp kaffe och sedan ut på isen. Inte sällan var han
ändå bäst på plan. Lill-strimmas öde var tragiskt. Efter att ha valsat runt i
lite mindre lag skrev han på för Timrå. På hemväg från Sundsvall körde han rätt
in i en buss tillhörande ett dansband och avled. Troligtvis rattfull.
Jag lämnade den bedagade slitne mannen och gick till
stationen. Klev på tåget mot Falun och funderade på det jag hade fått höra. Min
gamle idol Lill-strimma. Trots att jag visste att han hade problem med spriten
var det deprimerande att höra om sin gamle idol. Att det var så illa redan på
den tiden. Huruvida det gick för den
gamle slitne mannen har jag ingen aning om. Han verkade inte ha sin bästa tid
framför sig.
Min hockeykarriär sträcker sig till ett par års
ungdomshockey. Dock fick jag spela en DM-final i Mora i en inomhushall. Efter
att ha slagit ut Leksand var vi segervissa. Mora är känt för att ha en bra
ungdomsverksamhet och det hade de även detta år. Vi fick rejält med stryk. Det
enda som var värt att komma ihåg från matchen är Thomas Jonssons slagskott i bröstet
på Moras målvakt. Han fick bäras ut.
I år vinner Sverige VM. Kom ihåg var ni läste det först.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 13, 2017 19:53:05
Eftermiddag, det är i mitten av maj. Ute är det ganska grått
om än lite varmare. Sambon och ungen har gått ut, bebben ligger och sover
vilket förklarar att jag sitter inne i den röda fåtöljen och skriver. I ett rum
längre bort i lägenheten sitter storsonen. Kanske tecknar han. Mellan de söner
som just nu befinner sig här hemma är det tjugo år. Själv är jag femtiosex, på
det femtiosjunde och ser inget slut på småbarnslivet. Livet är ett långt
småbarnsliv. Det är alltså tjugoett år sedan jag plötsligt kunde komma på något
impulsivt och genomföra det. Som att sticka till ateljén eller gå ut och ta en
öl. Kolla på fotboll eller gå och dra en filt över huvudet. Jag har glömt hur
det var och hur man gör.
Ett par timmar senare. Har varit ute på gården med ungarna. Inklusive
tjugoåringen även om han mer fungerade som barnvakt. Ungen springer efter de
andra ungarna. Någon sorts tafattlek. Han har ingen aning om vad det handlar om.
Hänger bara på och springer och skriker. Bebben sitter still i sandlådan.
Huvudet går som ett periskop. Vill inte gärna missa något. Alla ljud sätter
huvudet i rörelse. Ibland får jag för mig att han skulle kunna snurra huvudet
ett helt varv.
Läste att journalisten Fredrik Virtanen på Aftonbladet också
gjort sig lustig över de budande politiska partierna gällande antalet nya
poliser. Om det stämmer som han skriver att antalet
brott minskat överlag så blir 10 000 nya poliser rent löjeväckande.
Själv var jag nyligen i ett blogginlägg inne på att pengarna istället bör
avsättas till socialtjänst, psykiatri, fritidsgårdar och andra sociala åtgärder.
Virtanen pratade om bättre polisutbildning. Håller jag också med om. Kvarterspoliser
är en annan bra tanke. Med uppgift att ägna sig åt sociala kontakter med kvarterets
invånare. Dock behövs kanske inte 10 000 sådana. Det ska till amatörer för
att kunna se vad som behöver göras. Experter och kanske framför allt politiker
är blinda. Sneglar på antalet röster eller forskningsanslag. Lösningen är så
enkel att de inte ser den. Sociala åtgärder, arbete och utbildning är effektivare
än en hel skvadron med poliser utrustade till tänderna. En kunskap som jag
härmed sprider gratis till alla politiker. Tänk långsiktigt, gärna förbi nästa
val. Att bygga ett tryggare samhälle och ytterligare minska brottslighet tar
tid. Det räcker inte att anställa horder med poliser och sätta igång att bura
in folk. Nästa generation står på tur att ta över. Någon måste ge de unga
presumtiva brottslingarna alternativ. Det är där som sociala långsiktiga åtgärder
kommer in. Busenkelt.
Kvällen börjar göra sitt intåg. Och jag ger er ytterligare
ett tips. Sverige kommer att vinna VM i ishockey. Av den anledningen att det
gått knackigt i gruppspelet. När Sverige går som tåget förlorar de alltid en
semifinal eller möjligen en final. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket. Hockeyn
dog med Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Niklas Wikegård är i jämförelse
med dessa giganter som en fis i universum. Och att jämföra Henrik Lundkvist med
Honken Holmkvist låter sig inte göras. Honken kunde nicka en hårt slagen puck
utan hjälm.
Ungen ska snart läggas. Jag hoppas förstås att jag ska få
välja nattlektyr. I så fall blir det ”Den vilda bebin” av Barbro Lindgren. En
barnbok kan inte bli bättre. Med rim och allting. En unge som växer upp med den
boken kommer alltid att klara sig i alla situationer.
| Choose image for share content |
|---|
|
