Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, July 07, 2017 22:13:21
Hemma är det för tillfället kaos. Ungen är magsjuk och har i
stort sett sovit hela dagen utom när han vaknat till en kort stund för att
kaskadspya lite. Gärna i soffan eller i sängen. Bebben har alldeles nyligen
konstaterats ha epilepsi. Därmed är det skytteltrafik till sjukhuset för
diverse prover. Anfallen har dock planat lite ut tack vare medicinen. En mycket
god vän och konstnärskollega dog hastigt för två veckor sedan. Nedan kan ni
läsa min minnestext om honom. Publicerad i Dala demokraten. Föräldraledigheten
har utan att överdriva inte haft någon bra start. Allt har hänt i tät följd så
att jag inte haft tid att sörja eller oroa mig. På något vis har det handlat om
att reda ut olika akuta situationer. Att i detta kaos skriva blogg eller ägna
sig åt annan kreativ verksamhet har inte varit möjligt.
Dock har jag försökt att hänga med i vad som händer i
omvärlden. Och den stora händelsen verkar vara att nazister har intagit Gotland
och ämnat propagera för sin verksamhet. Ett politiskt parti som de andra? Nej,
detta är ett gäng bestående av grova brottslingar som bland annat ägnar sig åt
våld och hot. Inte minst bombdåden i Göteborg. Ett gäng terrorister som sprider
rasism och en ideologi som alla var övertygade om skulle försvinna för alltid 1946. Att
den fortfarande lever kvar är en skam för mänskligheten. Det stora diskussionsämnet
har varit om det var rätt att tillåta dem att delta i Almedalen. Och så klart
är det inte det. Ett odemokratiskt parti som ägnar sig åt rasism, våld och
lögner har inget i Almedalen att göra. Och ingen annanstans heller. Ska några
utvisas från detta land så är det denna anhopning av drägg. Tyvärr är det
omöjligt för det lär väl inte finnas något land som vill ta emot dylikt.
Möjligen Ungern. De verkar ju kunna ta emot vilka dårar som helst. Som exempelvis stora delar av SD:s ”stjärnpolitiker”.
Först ut var Almkvist efter järnrörsskandalen och nu verkar det som bröderna
Ekeroth är på väg dit. Den ena värre än den andra. Ungern verkar bli en
avstjälpningsplats för fascister i största allmänhet och före detta SD-politiker
i synnerhet. Synd, jag har varit i Budapest två gånger och gillar staden
väldigt mycket. Den förtjänar något mer än slödder från Sveriges avloppsparti.
Bebben sover och ungen verkar ha piggnat till betänkligt.
Han sitter faktiskt upp i soffan. Med tanke på att han sovit hela dagen lär det
bli nattskift. Men det gör inget. Att se honom lite piggare gör det värt att
stanna uppe. Och en dag utan närvarobortfall för bebben är ganska mycket värt
det också. Att se den där glasartade blicken och de blå läpparna är inte kul.
Det har jag sluppit idag och de har varit ganska få sista veckan.
Nå, det får vara bra med gnäll nu. Nedan min minnestext om Konstnären
Staffan Svensson. En mycket nära vän och förebild.
Till minne av
konstnären Staffan Svensson
Första gången jag med svettiga händer besökte Konstgrafiska
verkstaden i Falun var där fullt av liv. Bland annat en vild konstnär, kanske
tio år äldre än mig, som satt vid kaffebordet och ägnade sig åt filosofiska
samtal med verkstadens föreståndare. Den vilda och kraftfulla konstnären var
Staffan Svensson. Lite senare såg jag honom vid litografitryckeriet. Han
jobbade flödigt och intensivt, full av koncentration.
Med tiden lärde jag känna honom. Det var en mycket vänlig
och omtänksam människa. Kraftfull, livfull och inte minst en humorist. Många
gånger var det som jag och min dåvarande fästmö hälsade på i Sundborn där han
då bodde. Han hade förmågan att alltid få människor att känna sig viktiga. Han
tog oss unga med konstambitioner på allvar.
Humorn finns ofta med i Staffans bilder om än ibland med en
mörk underton. Jag har själv en skulptur där jag är avbildad stående på en häst
samtidigt som jag målar. På hästens bakdel står ett staffli. Nedanför hästen
åker mina barn runt på skateboard utklädda till Spiderman respektive Batman.
Skulpturen är utförd i trä, ett material som Staffan trivdes med. Till skillnad
från många träskulptörer var inte Staffan rädd för att bemåla skulpturerna. Och
han var en mycket mångsidig konstnär. Han tecknade, målade, skulpterade och
ägnade sig åt grafik. Alltid nyfiken och experimenterande.
Trots att han i senare delen av sitt liv levde med ett
rörelsehinder så var han oavbrutet skapande och intresserad av människor och
omvärld. Och inte minst barn. Jag minns hur han lyckades trollbinda mina barn
med fantastiska historier som alltid avslutades med en knorr så att bägge två
brast ut i ett pärlande gapskratt.
Staffan var förutom en lysande konstnär också konstpedagog.
Som sådan arbetade han bland annat på Britsarvsskolan i Falun och senare också
som konstlärare på en konstskola i Skinnskatteberg. Den sista delen av sitt liv
levde han ihop med sin livskamrat Anne Seppänen i barndomshemmet i Gräsberg.
En sommarkväll för några år sedan satt jag med honom i hans
ateljé och tittade på några självbiografiska teckningar han hade gjort.
Teckningarna var uttrycksfulla, utförda i spretig stil utan minsta antydan till
publikfrieri. Han berättade ingående och målande om bilderna och dess historia.
Och det är så jag vill minnas honom, Intensiv och brinnande
framför sina bilder i ateljén i Gräsberg.
Kjell G Andersson, konstnär
Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 27, 2017 19:03:18
Jag kommer gående med min familj en helt vanlig eftermiddag
i ett industriområde i Västra Frölunda. Framför oss på gatan stannar två bilar
till. I bilarna sitter två mörkhyade män. Åtminstone ser jag att de är
utlandsfödda. De vevar ned sidorutorna och verkar avhandla något. Det är en
kort stund de står där därefter åker de iväg med en rivstart. Det är mycket
fina bilar de har. En mercedes och en BMW. Under denna korta stund hinner mina
fördomar blomma ut med full kraft. De fördomar som jag har med mig av födsel
och ohejdad vana. Som kommer ur djupet av den svenska välfärden. Grundad
någonstans under 1900-talerts andra hälft och som jag inte kan hejda där under
denna korta stund som jag bevittnar denna i sig oskyldiga scen. Jag tycker
nämligen att de verkar skumma. Jag får för mig att de förbereder ett brott av
något slag. Kanske narkotika eller möjligen ett mord.
Vad är det då som får mig att stå där och under en kort
stund och vara fördomsfull, ja kanske rasistisk. Jag måste få bena ut det. Jag
brukar ju räkna mig som humanist och antirasist. Vill att Sverige ska ta emot
så många flyktingar som det är möjligt. Ändå dyker dessa fördomar upp. Vad är
det då som sker. Jag ska försöka mig på en analys.
I mänsklighetens väsen ingår en rädsla för det okända. Utlandsfödda, flyktingar eller invandrare
kommer från andra kulturer. De uppträder kanske inte som man är van vid. Har
andra koder och sätt att umgås. Det ger i sig en osäkerhetskänsla och sätter
fantasin i rörelse. Ur djupet av nittonhundratalet kommer föreställningen om
att utlandsfödda är lata och opålitliga. Därmed kopplar min hjärna på att de
inte arbetar utan sysslar med brott. Och en utlandsfödd kan inte tjäna så stora
pengar att de kan köpa så dyra bilar med ett vanligt jobb. De måste utan tvekan
syssla med skumraskaffärer. Hela denna föreställning har bekräftats av filmer,
böcker och allehanda populärkultur. Utlandsfödda med mörk hudfärg ska man se
upp med. Också har säkert mina föräldrars fördomar och rasism ett finger med i
spelet. De har hämtat sina fördomar från nittonhundratalets första hälft.
Vilket kanske är ännu mer förfärande. Där fanns fortfarande föreställningen om
att judar var ett konstigt folkslag, italienare lata, muslimer lömska, Zigenare
lurendrejare och folk från Afrika mer tillhörande djursläktet med en
intelligenskvot långt under européers. Allt detta har jag med mig och det slår
till innan hjärnan kopplas på. En sorts ryggradsreaktion. När hjärnan till slut
har satts i rörelse slår den ut ryggraden och jag kan återgå till att bli
humanist och antirasist. Tänka att de två männen som pratade med nedvevade
rutor faktiskt bara samtalade lite i största allmänhet. Och kanske för att de
av en händelse träffades just där och då.
Rasism och fördomar är svårt att göra sig av med. Det finns
där, nedärvt genom generationer och internaliserats i vårt inre. Och jag tror
inte att det finns någon som kommer undan. Möjligen nya generationer som växer
upp med ett sekulärt samhälle. Jag tänker på mina barn som just nu bor i ett
bostadsområde som domineras av människor från andra kulturer. De tycker
ingenting är konstigt. Alla barn på gården har samma värde.
Det gäller för oss som bär med oss denna ryggsäck av
fördomar och rasism att försöka att inte föra över det på våra barn. Att hålla
käften helt enkelt. Förhoppningsvis
kommer de att leva i ett sekulärt samhälle som fungerar och där vi hopplösa
nittonhundratalsmänniskor är utrotade.
I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister.
Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 20, 2017 21:31:10
Har just lagt båda ungarna själv för första gången. Sambon
har börjat jobba. Ska göra så hela sommaren. Nu ligger de i varje fall och
sover. Vilket är lite av en sensation. De somnade ungefär samtidigt vilket
också är en smärre sensation. Plötsligt har jag en hel kväll framför mig. Och
vad gör man då om inte skriver en blogg.
Och så klart måste jag ju resonera lite kring det
tramsigaste jag upplevt på sociala medier. Kanske överhuvudtaget. En bild dök
upp på Sveriges radios sändningsbuss. De sände Jimmy Åkessons tal i Järva. Inne
i bussen, precis i blickfånget, vid den halvöppna dörren finns ett plakat och
på den står det Jimmy=rasist. Den ultrakonservativa brunhögern gick i taket.
Här hade de äntligen fått svart på vitt att Public service är vänsterorienterad,
för att inte säga extremvänster och serverar enbart lögner, fake news. Givetvis
med en politisk agenda. Ett drev sattes följaktligen igång och en reporter
anklagades för att ha medverkat i protesterna mot Jimmy Åkesson. De hade till
och med försökt sig på att zooma in bilden och påstå att reportern syns med
plakatet i högsta hugg. Vilken dåre som helst ser att det inte är reportern.
Och vilken idiot som helst måste ju fatta att Public servic inte ägnar sig åt
att protestera när de jobbar. Hela drevet föreföll ledas av en författare som
bland annat skriver barnböcker. Katarina Janouch. Och det är där som jag inte
begriper någonting. Jag har den naiva föreställningen att författare är hyfsat
intelligenta. Människor som kan lyfta sig och se vad det är som händer och även bör kunna
genomskåda billiga försök att dra förljugna politiska poänger. I det här fallet är det så
uppenbart att det finns en politisk agenda. Ett försök att få
människor att misstro journalism i allmänhet och Public service i synnerhet.
Det spelar ingen roll att Sveriges radio går ut och berättar att någon okänd
hade satt fast skylten bak på bussen och att en av radions anställda tog loss den
och lade in den i bussen. Denna mycket enkla och fullt rimliga förklaring viftades
bort. Och hur mycket än människor försökte att förklara det för Katarina
Janouch så vägrade hon att inse faktum. Och med sig i följet hade hon sociala
mediers avgrund. Högerpopulisterna, eller för att tala klarspråk, fascisterna.
Och om hon nu inte kunde förstå det som alla sansade människor förstod angående
bilden på sändningsbussen så måste hon väl ändå se vilka det är som hyllar och
följer henne. Men kanske är jag naiv. Jag har sett fler författare som gett
vika för högerpopulismen. Det finns ju några stora författare i historien som
faktiskt har gjort liknande felbedömningar. Den norske författaren Knud Hamsun
eller filosofen Heidegger. Båda hyllade nazismen. Eller varför inte en
konstnär, den folkkäre akvarellisten Emil Nolde. Också med osund dragning till
nazismen.
Nu är inte Katarina Janouch någon författare med den
digniteten och mig veterligt är hon inte nazist heller men lite mer insikt i
vad som händer kan man väl begära. Eller också är det så banalt som att hon har
fått klicksjukan. En drös av gillamarkeringar och retweets. Det är många som
halkar dit. När man får uppskattning så spelar inte sans och måtta någon roll. Man
skriver nästan vad som helst för att få dessa markeringar. Uppmärksamhet slår
ut förmågan att tänka klart.
Nu är det inte bara Katarina som vräkte ur sig den ena
osannolikheten efter den andra. Sociala mediers högra flank tävlade om att göra
förvridna tolkningar av bilden. Något annat än löjets skimmer kan inte den här
händelsen få. Och att även riksdagsmän ägnade sig åt att göra högerpopulistiska
tolkningar av bilden och understryka detta märkliga misstänkliggörande av
journalister och Public service är inget annat än beklagligt.
Så där, nu får det vara nog och nu tänker jag inte ägna mig
något mer åt det mest tramsigaste jag varit med om. Det finns viktigare saker
att ägna sig åt.
Och ungarna sover fortfarande.
Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, June 16, 2017 22:16:21
Alltid när snuset tar slut på jobbet brukar jag på hemvägen
svänga ned till OK. Det ligger alldeles i början av Tynnered i Göteborg. Det
vill säga om man kommer från centrum. Vilket jag gör. Så var det denna
eftermiddag. Just när jag svängde av riksvägen bröt solen fram efter en regnig
eftermiddag. Vid rondellen tog jag vänster och jag tänkte medan jag svängde
runt att det äntligen var helg. Just när jag ska svänga in på macken noterar
jag på sidan av vägen ett gäng invandrarkillar. Alla stod de allvarliga runt
ett hav av blommor och ljus. Och genast slog det mig att det varit ännu en
skjutning i grannskapet. Och tydligen just här. En människa hade blivit dödad. Under natten. Jag
parkerade bilen och klev ut. Stod en stund och betraktade scenen. Allvarliga
unga pojkar runt den nu mer obligatoriska blomsterprakten och tända ljus. När
jag stod där kunde jag inte låta bli att tänka att de just nu stod och
planerade den hämnd som ska utkrävas. Det meningslösa våldet eskalerar och det
verkar inte finnas något slut. Ett mord måste återgäldas. Och våldsspiralen
bara fortsätter. Jag går in på macken och köper mitt snus. Solen går i moln.
Jag kommer ut igen och funderar på vad det är för unga pojkar som står där. Hur
har de hamnat i dessa vanvettiga gängstrider. Med tunga vapen. Det är ju bara unga
pojkar. Inte äldre än mina stora söner. Jag kliver in i bilen och åker iväg.
Tittar en sista gång på pojkarna. De ser bistra ut. De borde glädja sig åt
sommarlov, sol och bad. Träffa flickor, fantisera om livet som de har framför
sig. Men inget tyder på att de inom överskådlig tid kommer att göra det. I
gänget har de funnit det sociala sammanhang som står dem till buds. Ett
resultat av segregering. Och en hopplös tillvaro. Utan några framtidsutsikter.
I gänget blir man någon. Man får en status i området. Och kanske framför allt
om man utför ett mord. Känslan av att ha makt. Något som blir mycket konkret
när man sluter handen runt ett automatvapen. Resultatet blir meningslös död.
Detta tänkte jag på medan jag körde den korta sträckan hem.
Väl hemma skingrades mina tankar av två små barn. Och
framför allt av att bebben såg ut att må alldeles utmärkt. Vilket inte har
varit fallet de sista dagarna. Han har tillbringat ett dygn på barnakuten och
det konstaterades att han hade epilepsi. Vilket förklarade varför han plötsligt
i gungan hade förlorat medvetandet. Huvudet hade bara åkt bakåt och sedan var
det nästan omöjligt att väcka honom. Tidigare hade han också säckat ihop i
barnmatstolen. Epilepsi kan man ändå leva med. De scenarior som spelades upp i
mitt huvud innan beskedet var betydligt värre.
Lever gör inte längre den unga pojken som blev skjuten i
natt. En meningslös död. Om det nu finns någon meningsfull sådan. Han borde ha
haft hela livet framför sig. Men han hade valt att vara en del i ett gäng som
spårat ut för längesedan. Kanske hade han inget bättre val. Inte i hans värld.
Och de som stod där runt blommorna och ljusen? När är det deras tur? Att bli
nedmejad. Livet verkar inte vara värt någonting.
En femtedel av Sveriges röstberättigade har förstås en klar
åsikt om vad som ska göras. Utvisa allihop och stäng igen gränserna. Det är
invandringens fel alltihop. Muslimer är ett mördarband och allt som har att
göra med Islam är ondskefullt.
Jag stoppar in en snus och tänker att jag tycker annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, June 12, 2017 22:41:59
Läste ett reportage om svenska nazister. Där fanns bilder på
de mer framstående nazisterna. Och jag tänkte genast när jag såg dem att det
kanske är dags att damma av den gamla klassificeringen i förbrytartyper. Den
som utgår från brottslingarns fysionomi. Framför allt huvudet. Hela bunten
elitnazister skulle klassificeras som förbrytare. Det var ingen uppbygglig syn.
Inga man tar hem till föräldrarna och visar upp som potentiella
giftaskandidater. Själv skulle jag genast ringa polisen om något dylikt skulle
dyka upp i min lägenhet. Jag är glad att jag bara har pojkar. Chansen att det
skulle dyka upp liknande förbrytartyper som i artikeln är ganska liten.
Nå, den typen av
forskning är tack och lov förpassat till historiens sophög. Det jag egentligen
ser i bilderna är ett hat och kanske förtäckt sorg som med största sannolikhet grundar sig
i en vedervärdig uppväxt. Kanske misshandel, övergrepp, missbruk, eller psykisk
sjukdom i familjen. Eller alltihop. Som hindrat all form av utveckling och istället
manifesterats som hat och våld. Och så klart måste det vara någons fel. Den
ilska och hat som de inte kunde rikta mot förövarna/föräldrarna när de var små
har istället judar och muslimer som måltavla. Någonstans måste hatet få utlopp.
Och här finns en organisation som fångar upp dessa vilsna själar som aldrig
fått någon chans. De erbjuder enkla lösningar och tydliga gemensamma fiender.
Det är någons fel och de har en gemensam fiende.
Och det är antagligen det jag ser när jag tittar på bilderna
på dessa bistra män. De utstrålar en arkaisk ilska som inte hör hemma i ett civiliserat
samhälle. Det är inte i grunden förbrytarutseenden de har. Det är hatet som
förvridit dem, barnets infantila hat, sorg och besvikelse.
Nedanför mig på golvet ligger ungen och leker med lego.
Vilket i sig inte är någon sensation. Hög feber och kräkts. I två dagar har han
bara sovit. Inte ätit och knappt druckit. Och även om man som förälder vet att det kan
vara på det här viset ibland så går man runt med en ständig katastrofkänsla.
Tänk om han är allvarligt sjuk? Om han dör. Någonstans inom sig vet man att det
förmodligen inte är någon fara. Men mot katastrofkänslor finns ingen bot. Därför
är det med glädje och lättnad jag ser honom bygga med sitt kära lego. Även om
klockan är snart halv elva och jag börjar bli ofantligt trött. Något eget liv
har vi föräldrar knappt haft denna helg. Det har handlat om att ge Alvedon, ta
tempen, tvätta sängkläder och försöka att få i honom vatten. Dock hann jag borra ett par hål i väggen innan
sjukdomen slog till så att de där hyllorna äntligen kom på plats. Denna gång
med en borr lånad från jobbet. Och på den fungerade slagfunktionen. Jag fick
till slut känna mig lite manlig.
Noterar glädjande nog att den fascistiska vågen i Europa har
fått några bakslag. Frankrikes Le pen har gjort ett misslyckat val, Englands
främlingsfientliga parti är nästan utraderat. I Finland backar Sannfinländarna
ordentligt. Sedan tidigare har fascismen i Holland och Österrike fått stryka på
foten. Det finns hopp. Det är bara i Sverige som folk ännu inte har fattat
något. Men det kommer väl så småningom. Ett stalltips är att folk drar öronen
åt sig när det närmar sig val och väljer ett mer demokratiskt alternativ.
Vi får hoppas det.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, June 10, 2017 11:02:28
Kanske var det en av de märkligaste avslut på en match jag
någonsin sett. Ett mirakel som saknar motstycke? Nja, Sveriges upphämtning mot
Tyskland var kanske ännu ett strå vassare. Att ligga under med 4-0 i andra
halvlek mot ett av världens bästa lag och hämta upp alltihop smäller kanske
lite högre. Men Toivonens avslutande pastej från halva planen kommer mycket
nära. Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut. Nämligen
Franske målvaktens beslut att försöka dribbla Larsson och lägga en passning
upp mot mitten till sina lagkamrater. Troligtvis med stödjebenet. Vänstern.
Allt var fel. När man spelar fotboll så har man en mycket kort tid på sig att
ta beslut och det mesta sker per automatik. Man har tränat i många år och
ryggraden bestämmer vad man ska göra. Trötthet sätter dessa mekanismer ur spel.
Misstag görs i regel i slutet av matcher. Och då oftast av utespelare eftersom det
är de som springer som galningar i nittio minuter. En målvakt är rimligtvis
inte till närmelsevis lika trött. Möjligen tappar han koncentrationen men trött
kan han rimligtvis inte vara. Så det som ägde rum på Friends arena var ett
monumentalt felbeslut av olympiska mått. Det rätta hade givetvis varit att
lägga en pastej så långt han bara kunde. Kanske upp på läktaren. Men nej då,
han skulle vara lite elegant och vips hade Frankrike förlorat matchen. Att
Toivonen faktiskt träffade målet var nog lika mycket tur som skicklighet.
Enligt egen utsago var han allt för trött för att ta emot bollen. Enda chansen
var att känga till den på direkten. Och kanske är landslaget ett lagbygge med
en lagmoral så finmaskigt att mirakel är fullt möjligt. Vi har sett det förut.
Tydligast kanske 1994. Sverige har alltid levt på lagmoral och det var det vi
såg exempel på igår. Alla jobbar för varandra och till slut kommer miraklet.
Vad den franske målvakten gjorde hade inget med lagmoral att göra. Det var en
önskan om att få göra en egen liten prestation. Vara lite elegant. Visa att han
minsann inte är den sortens målvakt som dyngar upp bollen på läktaren. Jag är
övertygad att den svenske målvakten hade dyngat upp bollen på läktaren. Med
eftertryck.
Nå, gårdagskvällen är något att komma ihåg. Även Sverigedemokraten
Katerina Janouch twittrade att det för en gång skull fanns anledning att vara
stolt över att vara svensk. För att vara sverigevän verkar hon hata landet mer
än någon annan. Dock gillande hon tydligen vad hon såg i går. Det var väl bra.
Sitter hemma med en sjuk unge. Feber och illamående. Stackaren.
Han snyftar till ibland och det låter förstås hjärtskärande. Just nu svettas
han och det brukar ju vara ett gott tecken.
Ett sådant mål som Toivonen gjorde igår måste ju vara en
dröm för vilken idrottsman som helst. Att få avgöra i sista minuten med ett
spektakulärt mål. Jag letar i minnet efter egna liknande prestationer i
fotbollens bakgård, Västra Svealands division sex, men har inget minne av att
ha utfört någon liknande. Snarare minns jag alla missar. Bollar som
hoppar över foten på gropiga planet just som man ska sätt dit den i målet bakom
den redan överspelade målvakten. Möjligen är min största prestation när jag
stod i muren vid en frispark mot Vansbro 1986. En importerad Engelsman skulle
slå frisparken. Han var väl ingen vidare fotbollsspelare men han kunde skjuta.
Han tog sats, satte full fart mot bollen och drog på en vristare rakt på mitt
lår. Bollen var regntung och smärtan var obeskrivlig. Jag sjönk ihop och när
smärtan till slut hade börjat ge med sig tittade jag ned mot benet. Bollens
mönster avtecknade sig tydligt på låret.
Hur som helst, jag lyckades avstyra ett mål men bragden var
långt ifrån Toivonens mirakulösa mål i den sista minuten. Och jag minns inte
heller hur det gick i matchen Troligen åkte vi på däng. Vi brukade göra det.
Nästan jämnt.
Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 06, 2017 21:35:53
Sveriges nationaldag. Eller som det hette förr, svenska
flaggans dag. Varför det firas just den sjätte juni beror inte på Gustav Wasas
kröning, ej heller regeringsformen 1809. Även om det var händelser som ägde rum
just under detta datum. Som så mycket andra ceremonier så är det skansen som
ligger bakom att det så småningom blev en nationaldag. Ägaren till det
nyöppnade Skansen ville locka folk till stället och utropade allmän flaggdag
just detta datum år 1893. 1983 bestämdes det att dagen skulle vara nationaldag.
Kunskaper som jag inte hade när jag vaknade i morse men ett flitigt läsande gör
att man plötsligt kan få helt oanad information.
Själv minns jag inte sjätte juni som något annat än att det
var farsans födelsedag. Och det firades väl inte heller med pompa och ståt. En
enkel fika och en besvärad farsa som antagligen bara ville att det skulle ta
slut. Förra året skulle han fylla för nittionde gången. Dock var han tydlig med
att han inte ville fylla just nittio. Och den tredje juni lämnade han in. Tre
dagar innan han skulle fylla år. Som om han kämpade sig ned i graven.
Jag har varken firat nationaldagen eller svenska flaggans
dag någon gång. Och inte har jag gjort det denna dag heller. Ägnat mig åt
ungarna och borrat i en cementvägg med en borrmaskin där slagfunktionen inte
fungerade. Vilket givetvis resulterade i att det inte blev några hål. Och
själva borren blev förstås helt förstörd. Att det ska vara så svårt att få upp
ett par hyllor.
Så här på nationaldagen kan man fundera lite på den mycket
märkliga fejden som uppstått i framför allt sociala medier. Vilka är det
egentligen som gillar Sverige mest? Är det den blåbruna högern som hela tiden
skäller på landet och verkar tycka att det är rena skiten. Eller är det
vänstern som av tradition inte värnat speciellt mycket om nationen men som
plötsligt verkar tycka att Sverige är fantastiskt. Till skillnad från
sjuttiotalet när alla nationalistiska strömningar möttes med skepsis för att
inte säga förakt. Världen är upp och ned. Sverigevännerna hatar landet och
vänstern älskar det. Vad ska man tro. Dock får man säga att landet för
tillfället går alldeles utmärkt. Med vikande arbetslöshet och god ekonomi.
Prognosen är att det ska fortsätta så. Och för min del får sossarna och
miljöpartiet fortsätta att förvalta det, gärna med vänsterpartiet. Alliansen är
ju just nu en enda röra. Trots att Kindberg/Batra verkar göra avbön. Vilket hon
bör göra hur mycket som helst efter utspelet att moderaterna ska börja
samarbeta med det fascistiska SD. En blunder av olympiska mått. Mitt tips är
att hon inte kommer att kunna vända skutan. Rodret är sönder.
I morgon ska jag låna en slagborr på jobbet och sen ska jag
borra utav bara helvete. Ända in till grannen om det skulle behövas. Hyllorna
ska upp. Sanna mina ord. I annat fall kommer min manlighet att få sig en törn.
Jag har en bloggkollega vars man är så händig att jag blir grön av avund. När
andan faller på bygger han en altan. Lite så där i förbigående. Och svärfar
sysslar med jordkällare, utbyggnad av huset, bygger lusthus, tillverkar
båtmaster och renoverar träbåtar. Samtidigt. Får jag för mig. Och jag svettas
över ett par jävla hyllor.
Ett kungarike för en fungerande slagborr.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, June 04, 2017 08:32:08
Ungen står på knä och leker med sina bilar vid soffan. Det
är tidig morgon. Han har lite ljud för sig och ibland pratar han för sig själv.
Som den brittiske psykologen Winnicot en gång skrev, barnet använder leken för
att bearbeta händelser den varit med om. Ett sätt att försöka förstå världen.
Världen kanske i vissa stycken är obegriplig för ett barn
men den är det numer också för oss vuxna. Ett nytt terrordåd tycks ha ägt rum i
London. Det mesta tyder väl på att det är Jihadister och offren är totalt
oskyldiga. Som vanligt. Det är terrorismens väsen. Att döda oskyldiga och
därmed skapa rädsla och kaos. Verkan är i regel mycket begränsad. Efter ett
antal veckor återgår livet till det normala. Och det är det som gör att
terrorismen inte lyckas. Dock har de lyckats med en sak. Att få igång en
fascistisk rörelse i västvärlden. Och ingen är gladare än jihadisterna. Ty det
är ur kaos som de slutligen ska segra. Och fascisterna är själva grogrunden
till kaoset. De vet det bara inte själva ännu. Tänk på det innan ni går till
valurnorna och röstar fram Sverigedemokraterna. Det är vad terroristerna är ute
efter. En rörelse som ställer till oreda. Det gäller för oss som har förståndet
i behåll att stå enade och inte släppa efter för rädslan. Så som den
fascistiska rörelsen har gjort. Ut och lev det normala livet. Visa omtanke och
solidaritet med varandra. Det bästa vapnet mot terrorism.
Min näst äldsta unge har tagit studenten. Med godkända betyg
samt ett toppbetyg i fotografisk bild. Jag är mäkta stolt. Vad han har jobbat
de sista veckorna. Slitit som en galärslav med uppgifter som han har kommit
efter med. I onsdags stod han där på podiet framför skolan, finklädd, samlad
och stolt. Och kanske lite lättad över att det är över. Nu börjar vuxenlivet.
När jag såg alla dessa lyckliga studenter så kunde jag inte låta bli att
fundera över om det verkligen är så kul att beträda vuxenlivet. Men sen tänker
jag att det nog ändå är det men kanske inte i den omfattningen som studenterna
uttryckte. Därefter vidtog party hemma hos exfrun. Alla mina ungar var
närvarande samt broder nedrest från Falun. Jag höll ett kort tal och
sammanfattade med att någonting måste vi gjort rätt, jag och exfrun. Två rediga
snygga pojkar i början av vuxenlivet. Humanister och konstnärer.
Innan detta hände tillbringade jag fem ensamma dagar i
Lerviken. Jordens paradis. Det ställe som är mitt liv i koncentrat. De flesta
skulle helt enkelt kalla det för en sommarstuga, men för mig är det mycket mer
än så. Med korta avbrott för besök hos min åttionioårige moder och broder så
ägnade jag dagarna åt att vegetera i den sällsamma naturen, promenera och
däremellan lite tecknande och skrivande. Märkligt var det att vara utan
småungarna och på kvällarna var det lite besvärligt med längtan.
Nu har även bebben och sambon vaknat. Vilket gör att
fortsatt skrivande kanske blir lite besvärligare. Jag tittar ut genom fönstret.
Det är en ganska gråmulen dag. En helt vanlig junidag. Och idag ska vi som
vanligt leva vårt liv. Som vi alltid brukar. Med andra ord motarbetar vi därmed
terrorismen. Ty vi är humanister, konstnärer och demokrater.
Och vi är inte rädda.
| Choose image for share content |
|---|
|
