Kjells blogg

Ett kvällsdrama i två akterStort och smått

Posted by kjell andersson Tue, April 24, 2018 16:07:25

I rollerna:

Bebben 1,5 år

Ungen 4 år

Pappan 57 år

Sambon 37 år

Kvällsfika därefter tandborstning. Kvällsritualen är avklarad. Vi säger god natt till storebror och därefter går vi in i rummet. Jag drar undan överkastet, lägger en extra kudde för min egen del och lägger sedan bebben. Tar plats bredvid, lägger mig på sidan och den unge herrn tar omedelbart tag i mitt vänstra öra och vrider om under en stund. Jag tittar på honom och ser två pigga ögon. Sedan börjar det. Han vrider sig om ett halvvarv, tar tag i fötterna och gungar lite fram och tillbaka, släpper dem, slår lite på väggen. Vänder sig tillbaka och tar återigen tag i örat. Men bara för en kort stund. Den här gången gör han ett helvarv i sängen och hamnar tillbaks med ansiktet mot mig. Inget öra den här gången. Nu hugger han tag i halsens hud med sina vassa naglar och nyper till. Jag skriken aj och tar bort hans händer. Återigen gör han ett halvvarv, tar tag i fötterna, släpper dem och nu kör han in en näve i munnen och gräver runt. Omsorgsfullt och med största allvar. Det pågår ganska länge. Han tar ut handen och börjar prata. Högljutt och ordlöst. Han har inte lärt sig orden ännu. För mig är det öronbedövande. Han låter en lång stund och sedan är det dags att hålla i fötterna igen. Kanske känner han lite trötthet för nu vänder han ryggen mot mig och bökar in ändan i min mage. Handen letar rätt på vänsterörat och den blir mer och mer lik en blomkål. Han drar fortfarande hårt och jag vet vad det innebär. Nämligen att det är långt kvar innan han somnar. Vid det här laget börjar jag tröttna. Bli otålig. Ska inte ungen somna någon gång. Vad jag inte vet just då är att det bara är början. Det har gått en halvtimme och vi har inte ens kommit halvvägs i läggningen. Han ställer sig på alla fyra och försöker resa sig. Jag trycker ned honom och med ens åker näven in i munnen igen samtidigt som han snurrar ett helvarv. Lakanet är vid det här laget alldeles hopskrynklat. Händerna letar reda på fötterna igen och han åker ihop som en fällkniv.

När det gått ytterligare en halvtimme ger jag upp. I vardagsrummet ligger ungen och tittar på Tv. Jag skulle ha lagt honom för längesedan. Sambon är i ateljén och kommer först sent på kvällen. Jag lämnar bebben åt sitt öde. Han gråter. Hämtar ungen och gör en rekordtandborstning, pluggar i nappen och föser honom i säng. Ingen bok. Jag fräser att han ska sova omedelbart. I det andra rummet ligger bebben och gråter uppgivet och jag är själv i upplösningstillstånd. Samtidigt märker jag tecken på att ungen faktiskt håller på att somna. Och i det andra rummet blir gråtuppehållen längre och längre för att till slut tystna helt. Jag tittar på klockan, det har gått en och en halv timme sedan jag började läggningsproceduren. Reser mig från ungens säng och går till det andra rummet. Bebben har somnat i fotändan, som om han försökt att nå mig. På lakanet under ansiktet är det fullt av blod och för ett ögonblick får jag panik. Tittar efter och konstaterar näsblod men känner mig som en mycket dålig pappa. Det hade ju kunnat vara något värre. Men kanske hade jag lyckats förhindra näsblodet om jag hade varit på plats, tänker jag medan jag trött går till soffan och sätter mig. Slår på Tv:n och tittar på något helt meningslöst som jag redan glömt vad det var. I köket står all disk kvar på diskbänken.
Blog image

Som en riktig kärringStort och smått

Posted by kjell andersson Mon, April 23, 2018 16:09:50

Blog imageMålning av Anna Ekenstierna www.annaekenstierna.se

För några år sedan slutade jag med att själv byta däck på bilen. Det var på sätt och vis som att avsluta den sista manliga funktionen. Att böja sig för bekvämligheten. Också ett adjö till bekantskapen med alla de män som samlades runt bilen när det var dags för däckbyte. De stod där eller satt på stenar och hummade och studerade min teknik. Samtalen flöt lätt ty män behöver aktivitet när de umgås. Och någon som byter däck ute i det fria ger en befrielse för den ångest som uppstår när en man ska vara social. Man kan snacka utan at det blir hotfullt. Typ känslor och så där. Finns inget att säga kan man studera däckbytet och kanske sparka lite lätt på dem. Kolla att de sitter som de ska. Och det bästa av allt; man kan gå när som helst.

I dag satte jag sista spiken i kistan. Jag lämnade däcken på ett däckhotell. Därmed finns inget spår kvar av den enda manliga verksamheten jag hade. Jag tar bara bilen och åker till verkstaden, lämnar bilnyckeln, lägger av en brakare och kan under några minuter pyssla med annat. Som till exempel stå utanför och titta tomt i fjärran och känna mig som en riktig kärring.

Som kompensation har min sambo köpt en slagborr åt mig. Antagligen för att hon tycker lite synd om mig. Sinnebilden för förlorad manlighet. Jag har sneglat på den där slagborren och tänkt att jag ska använda den. Det finns flera projekt att ta itu med då alla väggar är av betong. Men jag kommer mig inte för. Den ligger där i garderoben och väntar på att ett par manliga händer ska sluta sig kring handtaget, lyfta upp den, sätta den mot väggen och därefter trycka av. Som en Charles Bronson. Men inget händer. Jag vet inte om det har med förlusten av däckbytarverksamheten att göra. Utrymmet för att vara riktigt manlig finns inte längre. Allt kan lämnas in till folk som gör det bättre eller också tar kvinnorna över. Sambon har i flera fall lånat en slagborr av en väninna och själv borrat. Utan min vetskap. Ni hör, inte undra på att vi män går omkring och är förvirrade.

Därför kan det vara vilsamt att läsa min bloggkollega. Hennes man är en praktiker som snickrar, gjuter och bygger så att svetten rinner. Eller gräver diverse hål och hugger ned träd. Eller åka hem till svärföräldrarna och se svärfadern klockan åtta på morgonen greppa en spade, hacka, pensel och hammare med käften full av spik bege sig ut för att bygga, riva eller gräva. Med bister min. Och han gör det oavbrutet till klockan elva på förmiddagen då det vankas förmiddagsfika. En halvtimme och sedan bär det av igen. Det finns fortfarande riktiga män. Men de försvinner mer och mer. Kvar står vi som har förlorat all manlig verksamhet. Förvirrade med armarna hängande utefter sidan. Valhänta och förlorade famlar vi oss fram i kvinnornas värld. Som en tweet jag läste för några dagar sedan där en kvinna trött konstaterade att hon i tolv år försökt att lära sin man hur man städar en toalett. Så står han där med huvudet nere i toaletten med en flaska fönsterputs.

Däckbytet är numer ett minne blott. Två gånger per år har jag fått känna mig som en man. Nu är det oåterkalleligt över. Jag avslutar härmed och går och hänger tvätt istället. Kanske tittar jag till slagborren. Den ligger där i garderoben och glänser så fint.



En liten bloggcomebackStort och smått

Posted by kjell andersson Sun, April 22, 2018 12:58:02

Blog imageHar startat upp bluesbandet igen. Det gick inget vidare. En ny trummis som kanske inte var på samma nivå som de vi tidigare haft. Dessutom var vi alla mycket ringrostiga. Timingen satt inte där och vissa låtar hade vi glömt. Nu blir det inte så mycket repande. Varannan måndag har vi sagt. Det ger inga förutsättningar för ett tight bluesband redo för turné på stadens ölhak. Å andra sidan har det aldrig varit min målsättning. Att bara få spela på telecastern och sjunga litegrann räcker för mig. Annars är kontrabas min nya favoritsysselsättning. Varje torsdag eftermiddag samlar vi ihop oss i kaféet och spelar country. Vi är några som trakterar instrument och resten sjunger för full hals. Tung och otymplig är kontrabasen men när det stämmer känner jag att det lägger grunden för allt sväng. Låten lyfter, det börjar gunga. Förr fick jag ständigt en blodblåsa efter att ha knäppt någon timme på instrumentet men nu verkar huden ha stärkts betydligt på fingertopparna. Jag har aldrig varit någon countryfantast men måste medge att det är ganska roligt att spela.

Ungen tittar på Tv samtidigt som bebben klättrar omkring på honom. Det verkar inte beröra honom. Skillnaden på dagens ungar och min egen barndom är att det finns möjlighet att titta på barnprogram tjugofyra timmar om dygnet medan jag fick vänta i en vecka innan Humle och Dumle visades på nationens enda Tv-kanal. Vad gjorde mina föräldrar för att få lite lugn och ro? Kanske var det anledningen till att jag alltid var tvungen att vara utomhus hela dagarna. Morsan fick lite egen tid. För hon kunde ju inte sätta mig framför Tv:n. På dagarna sprakade myrornas krig och det första programmet började sisådär vid femtiden på eftermiddagen. Och då var det vuxen Tv. På lördagar samlades vi dock framför Hylands hörna. Den tidens familjeprogram. Farsan satt i fåtöljen och rökte pipa medan han tittade på Hyland och Carl Gustav Lindstedt som gubben i lådan. För övrigt den enda programpunkt jag kommer ihåg. Morsan satt i soffan och höll koll på programpunkterna så att jag inte skulle få se något olämpligt. De gånger svensk televison visade svenska teaterproduktioner var hon extra på hugget, ty det förekom naket. Jag satt i en snurrstol snett framför morsan och när det kom någon lättklädd scen sparkade hon till stolen så att jag med ens satt och tittade på henne istället. Ingen vidare ersättning till det som hände i rutan. När Tv-kvällen led mot sitt slut låg pipröken tung i vardagsrummet. Den liksom smög runt under taket. Senare bytte han ut pipa mot cigarrer och därmed förvandlades rummet till ett rökinferno där det knappt gick att urskilja möblerna. Men det var några år senare.

Varken jag eller brorsan har tagit upp det här med rökning. Kanske blev vi avskräckta. Däremot snusar jag. Kanske ett arv efter min farfar som varje morgon kom ned för trappen med en snussträng från mungipan och ned mot halsen. Ungefär där befinner jag mig själv idag.

Nu är det lunchsovning för bebben och då ligger ungen där igen. Och tittar på något barnprogram. Den här gången i telefonen. Om en stund ska vi åka till Majorna och titta på Konstrundan. Senare också fika ihop med mina stora ungar. Det blir till att gräva i plånboken. Man får skylla sig själv när man skaffar sig fyra ungar.



Lodjurets timmaStort och smått

Posted by kjell andersson Thu, October 19, 2017 12:16:11

Blog imageI kyrkbänken tänker jag, medan jag tittar på solljuset som lyser upp delar av kistan, på en annan begravning. En begravning som ägde rum för femtio år sedan. I en helt annan kyrka. Min bror Mats. Till skillnad från den kvinna som nu ligger där i den soldränkta kistan var han bara i början av sin levnad. Han dog innan livet ens hade börjat. Tretton år och söndertrasad av ett tåg. Jag kommer ihåg att jag under begravningsakten hela tiden tänkte att han låg just där, i kistan, söndertrasad och utom räckhåll för mig. Borta för alltid.

Kvinnan som nu ligger i den soldränkta kistan i Vika kyrka är min mamma och hon har levt ett fullt liv. I åttionio år. Ett liv som inneburit glädje och sorg. Som för de flesta. Några veckor innan har jag följt henne in i döden. Under en vecka som var plågsam i början men som de sista dagarna var lugna och fridfulla. Som om hon släppte taget. Ty hon ville egentligen inte dö. Spjärnade emot. I ljuset av döden blir livet konkret på något vis. Konventioner blir oviktiga och livet kokas ner till kanske en mening. I det här fallet blev jag varse att hon visserligen älskat oss barn men den hon inte ville lämna var hennes tvillingsyster Majvor. Och kanske är det inte så konstigt. Hon har levt nära henne i åttionio år. Redan i moderlivet. Och det är henne hon inte vill lämna. ”Majvor, jag vill inte lämna dig” säger hon. Majvor, som är en mycket klok kvinna svarar att ”det där kan varken jag eller du bestämma”. Mamma nöjer sig med den förklaringen. Kanske blir hon lite lugnare. Förstår det oundvikliga.

Begravningen avslutas med en mycket vackert framförd What a wonderfull vorld, den gamla klassikern som Louis Armstrong fick en hit med på sextiotalet. Mammas favoritlåt. Jag vänder mig om och ser en fullsatt kyrka. De mostrar som fortfarande lever, en gång i tiden fanns tolv mostrar och morbröder, nu är fyra kvar. Där sitter kusiner och gamla vänner till mamma. Vi barn och barnbarn. Även barnbarnsbarnen. Resultatet av ett långt levt liv. Jag tänker att det inte är lite. Ett liv som har varit meningsfullt. Ty det har gett avkastning. Och mer kan man kanske inte begära av livet.

Vi vandrar mot prästgården. Där ska inmundigas kaffe och smörgåstårta. Allvarliga till en början, men under vägen dit börjar folk prata och skämta. Mitt minne av mamma och alla hennes systrar och bröder är att de alla var bullriga och skämtsamma. När samtliga var samlade till någon högtid eller födelsedag var det pladder, skoj och glada skratt. Det var i stort sett omöjligt att få en syl i vädret. Min pappa brukade alltid ta en promenad när det var kafferep. Han orkade inte. Och främst var det kvinnorna som hördes. Männen, mina morbröder var alltid lite i skymundan. I den familjen var det kvinnorna som regerade. Och kanske var det inte så konstigt. Pappan dog i ung ålder och mamman, min mormor, var ensam med tolv ungar. Och det är klart, man måste vara högljudd för att höras i en sådan familj. Och männen hade ingen manlig förebild. De fick i ung ålder bege sig ut på jobb för att försörja familjen. Fast det är klart, det fick kvinnorna också, men det var som att de blev starkare än sina bröder. Mer lyskraftiga, starka och högljudda.

Inne på prästgården har temperaturen höjts. Nu skojas det och skrattas ganska högljutt. Det är en uppsluppen stämning och jag tänker att det är just så här som mamma vill ha det. Skoj och skratt. Bejaka livet. Se det ljusa i tillvaron. Det är det som har gjort att hon har klarat livet trots att hon tvingades begrava ett av sina barn.

När jag åkte upp till Falun efter att sjuksystern på äldreboendet meddelat att mamma försämrats så fick jag uppleva något mycket sällsamt. Någonstans mellan Lindesberg och Fagersta sprang plötsligt ett lodjur över vägen. Klädd i höstens färger hoppade den elegant in i skogen. Jag var tvungen att stanna en stund. Hänförd över synen. Medan jag stod mot ett träd och lättade på trycket tänkte jag på en pjäs skriven av P-O Enqvist. Den heter Lodjurets timma. I pjäsen får man förklarat att lodjurets timme är den tjugofemte på dygnet. En timme som ligger utanför tiden, där man eventuellt kan möta Gud eller något annat väsen. En tillvaro i intet.

De sista två dagarna sover mamma nästan hela tiden. Endast vaken några korta minuter på morgonen. Efter lunch på tisdagen, ungefär en vecka efter att jag hade anlänt till äldreboendet satt vi, två mostrar och en kusin och pratade i mammas rum. Det var som vanligt en uppsluppen stämning. Vi skrattade och berättade gamla minnen. En rossling hördes. Jag gick fram till sängen, tog hennes hand. Kände på pulsen, den var svag. Två rosslingar till kom. Vi ringde på personalen. Pulsen var försvunnen och jag kände inte att hon andades. Sjuksystern bekräftade att hon med största sannolikhet hade dött. Och just då drog hon det sista rosslande andetaget och sen var det över. Jag satt med hennes hand i min och strök henne på kinden. Hon kallnade fort och fick en lite gul ton på huden. Jag tänkte att hon kanske just hade inträtt i lodjurets timme. Timmen som ligger utanför tiden. Timmen som är oändlig och där kanske en gud finns. Eller varför inte hennes döde son Mats. Kanske finns han också i lodjurets timma. Vad vet jag. En trösterik tanke var det ändå.

Prästgården har tömts på släktingar. Det är ovanligt tyst på parkeringen. Min familj sitter i bilen. Innan jag kliver in går jag till brorsan som står vid sin bil. ”Vi är föräldralösa nu” säger jag ”Ja” säger han sedan kliver vi in i våra bilar. Jag startar den och vi åker sakta iväg från Vika Kyrka. Jag tänker igen på att man tar saker för givet. Givetvis har jag alltid tänkt att jag och brorsan var de viktigaste i mammas liv. Och när döden närmar sig är det sista hon säger, ”Jag vill inte lämna dig Majvor”. Och allt är så självklart. En människa som man har tillbringat hela livet med är så klart till syvende o sist den viktigaste människan.

Mellan Fagersta och Lindesberg tittar jag efter lodjuret men jag ser den inte. Kanske har han gjort sitt. Hämtat min mamma. Till lodjurets timma.



Men hon är mördad, varken mer eller mindreStort och smått

Posted by kjell andersson Fri, August 25, 2017 11:39:56

Blog imageLyssnar på ett band som jag totalt har glömt bort. En, tror jag, numer avsomnad soulgrupp från Scotland. Nämligen Average White band. Hade sin storhetstid i mitten och slutet av sjuttiotalet. Minst sagt kompetent soul. På den tiden lyssnade jag väldigt mycket på dem. Märkligt att de har försvunnit ur mitt minne så till den grad. Konstaterar att de fortfarande håller.

I övrigt har familjen nu kunnat pusta ut. Bebben har inte haft någon frånvaroattack på över en vecka. Troligen beroende på ett lyckat medicin byte. Med ens börjar vi kunna titta framåt. Och inte nog med det, sambon www.annaekenstierna.se har med största säkerhet rott iland en konstnärlig utsmyckning samt fått sälja tre stora målningar. Och äntligen är vi där som jag har väntat på. Nämligen att hon ska försörja mig. Nå, så mycket pengar är det nu inte, men det ger ett bra tillskott i kassan och hon kan koncentrera sig på måleriet. En av de sålda målningarna kan ni se publicerad här ovan.

På TV har det varit presskonferens. Anna Kinberg-Batra har avgått som partiledare för moderaterna. Vilket så klart är rena katastrofen för partiet. Inte för att hon är speciellt bra utan för att det bara är ett år kvar till valet och det måste vara hopplöst att komma in som ny partiledare i det läget. Samtidigt sjunker partiet som en sten i mätningarna som görs nästan varje vecka, AKB har inte gett något särdeles gott intryck. Lite robotlik, stel och saknat all form av värme i sitt uttryck. Dessutom detta närmande till SD, som är ett fascistparti, varken mer eller mindre. Ett taktiskt misstag som gett moderaterna en brun skiftning i sin annars klarblå färg. Det har varit strömhopp av moderater till SD eller Centern. Men att i det här läget byta partiledare kommer inte att leda till någonting. Bättre hade varit om AKB rakryggat meddelat att det var ett misstag att börja prata om fascistpartiet SD som ett parti att föra förhandlingar med. Tyvärr tror jag att hon var lite bakbunden där. Moderatpartiet verkar ha en del ganska ultrakonservativa människor i kulisserna med stor makt. Jag tycker lite synd om AKB, hon saknade den karisma och värme som en partiledare behöver för att gå hem i rutan. Hon är säkert en duktig politiker i övrigt.

Annars är det säkraste tipset just nu att det inte var en olyckshändelse att den stackars journalisten dog i uppfinnaren Madsens u-båt. Ingen normalt funtad människa styckar en kropp och med hjälp av skrot sänker kroppsdelarna i djupet om det har skett en olycka. En normalt funtad människa hade nämligen transporterat u-båten i hamn och förklarat vad som hänt för polisen. I klartext har karln mördat henne. Av vilken anledning kanske vi så småningom får reda på. Men hon är mördad, varken mer eller mindre.

Dags att avsluta för denna gång, om en halvtimme ska vi alla gå på restaurang och fira sambons framgångar som konstnär. Det är vi värda, och kanske kan vi fira att bebben mår bra igen. Inte minst viktigt.



Semester i Falun och massmordStort och smått

Posted by kjell andersson Thu, August 17, 2017 22:38:38

Blog imageNär bebben för tredje dagen i rad hade haft mer än fyra frånvaroattacker bestämde vi oss för att åka till akuten. På inrådan av sjukvårdsupplysningen. Vistelsen i stugan i Lerviken kunde ha varit bättre. Det är något outsägligt sorgligt över att se en liten människa försvinna från världen, om bara för en minut.

Medan bebben och sambon befann sig på akuten tog jag och ungen en promenad i Faluns stadspark. Vi gick runt dammen och upp på en balustrad. Den stod där i skogen skvallrande om fornstora nöjesstunder för borgerligheten i den lilla staden. Medan vi stod på balustraden började jag tänka på något helt annat. Nämligen min egen fylledebut. Den ägde nämligen rum i stadsparken. Som jag minns det ålade vi runt några stycken på marken, fyllda med varsin flaska gott och blandat från en av pojkarnas pappors spritskåp. En ljusbrun sörja som smakade vedervärdigt men som med stark målmedvetenhet hade passerat våra strupar. Mina minnesbilder var en röra av kroppar som krälade runt. Där jag stod och blickade ut från balustraden kunde jag inte minnas var någonstans i parken tilldragelsen ägde rum. Troligtvis en bit in i skogen. På vägen mot diskotek Lill-luffarn i folkets hus kräktes jag och jag minns att jag därefter mådde ganska bra.

Vi fortsatte att gå omkring i trakterna runt Falu lasarett. Plötsligt befann vi oss gående på samma grusväg som sex stycken lottor gick en försommardag 1994. Ingen av dem visste att mot dem kom en full, galen, svartsjuk fänrik utrustad med en AK 4. Fänriken var Mattias Flink och några timmar senare hade han skjutit ihjäl sju människor. Bland annat fyra av lottorna. Det hela hade föregåtts av, som han själv uttryckte det, osunt drickande och eruptiva utbrott av ilska. Dessutom, under kvällen, ett svartsjukedrama. Läkarnas diagnos var alkoholutlöst psykos. Sista delen i dramat vandrade han i en numer nedlagd järnvägsförbindelse mellan Falun och Grycksbo. Där stötte han på två poliser som kallblodigt sköt honom i höften samtidigt som han lyfte sin AK 4 för att släcka två liv till. Själv säger poliserna att det var rena lyckoskottet. Det känns lite kusligt att gå på grusvägen så jag säger åt ungen att vi tar en annan väg. Samtidigt tänker jag på att Mattias Flink nyligen har släppts ur fängelse och att det inte bara var offrens liv som han förstörde den där försommarkvällen utan även sitt eget.

Vistelsen vid vår sommarstuga i Lerviken en bit utanför Falun har inte blivit som jag tänkt det. Förutom dåligt väder så har som sagt bebbens epilepsi varit värre än någonsin. Att bo i en stuga utan vatten är i sig lite stökigt och det blir inte mindre stökigt med en bebbe som förlorar medvetandet ungefär varannan timme. Magin ville inte infinna sig och mest kände jag mig bedrövad. Utsikten över sjön Runn som vanligtvis fyller mig med njutning fick en grådassig ton över sig. Den enda ljusglimten var första dagen när vi kom fram. Då klev jag och ungen iväg över stock och sten, mellan granar och tallar för att uppsöka vårt kantarellställe. Och mycket riktigt lyste det på några ställen de guldgula svamparna. Och det mest spännande är när svamparna ligger halvt dolda under mossan. Att skjuta mossan åt sidan och se kantarellfamiljer i full blom är värt det mesta.

Jag och ungen kommer tillbaka till akuten. Läkarna är klara med diverse provtagningar och i vänta på resultatet åker vi ned till centrala Falun och intar pizzor och kebabtallrikar. Det är vi värda kommer vi överrens om. Bebben får en barnmatsburk men visar sig mer begiven på pizza. Och jag förstår honom. Vi blir så trevligt bemötta på pizzerian att vi två dagar senare gör om besöket.

Tillbaka till akuten. Och medan sambon och bebben väntar på provresultaten åker jag och ungen och besöker min gamla moder på ett åldersboende. Hon är 89 år och har sår i en fot. Hon gråter när vi kommer ty de har nyligen lagt om såret och det gör ont. Hon ligger ned och det är inget hon vill ty hon är av den gamla sorten som vill sitta upp och göra ett gott intryck när hon får besök. Jag säger åt henne att ligga kvar. De snälla sköterskorna kommer in med kaffe och bulle åt mig och en glass åt ungen. Och som vanligt är de flesta anställda invandrare. Sverige skulle gå under om vi inte hade dem. Ett mycket fåtal sverigefödda människor vill jobba på ett ålderdomshem. Tungt jobb och dessutom dåligt betalt. De gör kanske mest samhällsnytta av alla medborgare i landet Sverige. Min moder är mycket nöjda med dem. De är duktiga på att jobba, säger hon, och det är ett mycket gott betyg av en kvinna född på tjugotalet och uppväxt med arbetarrörelsen. Sambon ringer, de är klara på akuten och vi åker för att hämta dem.

Under hela vistelsen i Falun läser jag Sture Bergwalls bok ”Det är bara jag som vet vem jag är”. Han skriver bra. Jag tänker att han beskriver ett fenomen. Nämligen en form av masspsykos som inträder när en sensation är under uppsegling. Chansen att få vara med om en historisk händelse. I det här fallet uppklarning av diverse olösta mord i Sverige. En hel yrkesgrupp driver Sture mot erkännande av det ena mordet efter det andra. Det enda Sture vill är att få lite uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse. Psykologer, överläkare och vårdare översköljer Sture med narkotiska läkemedel och i ett ständigt rus följer Sture bara med strömmen av välvilliga pekfingrar som berättar vad han ska säga och göra. Sture själv försöker att läsa in sig på de olika fallen men mest chansar han vilt. Och åhörarna tolkar allt han säger till sin fördel De vill verkligen att han ska vara en massmördare. Plötsligt dyker min pappa upp en bit in i boken. Kamrer Rune Andersson köper Stockholmstidningen av Sture och ger honom rundligt med dricks. En av Stures tillbakablickar i sin barndom. Och kanske är det för mig det mest intressanta. Återblickarna från livet i Korsnäs. Själv minns jag mest Sture från köksfönstret när han gick med sina hundar, bland annat en dalmatiner, på väg upp i skogen med sin bror.

Vi avbryter minisemestern, det blir för jobbigt med bebbens alla frånvaroanfall. Det känns bättre att vara hemma. Och medan vi packar bilen och förbereder oss för att åka till Göteborg tänker jag att nittiotalets Falun präglades av dessa två personer. Mattias Flink och Sture Bergwall, eller som han då hette, Thomas Quick. Det var en mörk period i Falun. Själv bodde jag då i Göteborg, men funderade mycket på vad det var för fel på staden. Nu vet vi bättre. Mattias Flink fick ett ödesdigert spel och i Stures fall var det egentligen människorna runt honom som var de stora bovarna. Med karriärskåta poliser, åklagare samt ett antal psykologer som arbetade efter en form av dinosauriepsykoanalys. Hämtad från början av seklet.

Och plötsligt händer det. Bebben har varit fri från frånvaroanfall i två dagar. Vi andas ut för en stund. Framför oss ligger många besök på sjukhus men vi är vid gott mod. Det kommer att bli bra.



Plötsligt lutar han betänkligtStort och smått

Posted by kjell andersson Tue, July 25, 2017 17:38:22

Blog imageBebben sitter i hallen. Han är glad och uppspelt för han vet att han ska få komma ut på promenad med mamman. Plötsligt lutar han betänkligt. Hamnar på sidan mot en väskan. Mamman sätter sig på huk och tittar. Sätter upp honom igen och han sjunker sakta ned mot marken igen. Han verkar vakna till. Jag går dit och lyfter upp honom. Nu är han inte längre pigg och förväntansfull. Han är sömnig och huvudet lutar mot min axel. Han kommer snart att somna. Ytterliggare en av dessa frånvaroattacker. De kommer ganska ofta. Små korta på några sekunder. Denna var dock lite kraftigare.

Att ha en bebbe med epilepsi gör något med tillvaron. Rutiner är nästan omöjliga att upprätthålla. Får han en attack sent på eftermiddagen så somnar han och sover kanske tre timmar och sedan är han pigg. I flera timmar. För mig och sambon innebär det uppesittarnatt. Eller också sover han längre och vaknar mitt i natten. Någon av oss, oftast sambon får då snällt kliva upp och uttröttad se på när han glad som en lärka far runt i vardagsrummet. Kanske får man ändå vara glad över hans livslust. Det är väldigt sorgligt att ha honom i knäet, glad och ivrig och sedan se blicken frysa till och märka att han för några sekunder inte är med. Efter det denna trötthet.

Vi är i början av det nya livet. Medicineringen ska förhoppningsvis med tiden göra att han slipper de här attackerna. Och kanske växer det bort. Men om det vet vi inget och läkarna kan inget säga. All epilepsi är mycket individuell. Det kan se ut på väldigt många sätt. Dock är den inte livshotande och den ska heller inte att ha någon menlig inverkan på hans utveckling. Han har heller ingen aning om attackerna. Det enda han märker är att han blir trött.

Vi är ändå mycket lättade att det var epilepsi. Det går att leva med. När det hände första gången och han åkte upp med ambulans till akuten så spelades det upp betydligt värre scenarion i våra huvuden.

Kanske är det ändå värst för ungen. Han blir lite åsidosatt även om vi försöker att uppmärksamma honom så mycket vi kan. Som tur är har han två stora bröder som ägnar honom en massa uppmärksamhet. I helgen var vi också på besök hos mormor och morfar. Då fick han sin beskärda del. Mycket tid tillbringades i och utanför mormors textilateljé med diverse pyssel. Mormor är bra på sånt.

Dock blir denna blogg lite påverkad. Tiden att skriva blir mindre. Å andra sidan är det väl ingen katastrof. Världen är full av goda bloggare. Som vanligt tipsar jag om tre mycket underhållande bloggar.

http://www.tommywidekarr.se/

http://carina55.blogspot.se/

https://zorbapop.wordpress.com/

I övrigt ska jag förstås när andan faller på och när tid infinner sig skriva. Jag gillar ju det.

Snart kommer de hem från promenaden och mitt tips är att bebben sover. Och därmed blir det uppesittarkväll. Ty någonstans vid halv tio kommer han att vakna. Pigg som en lärka.



Kampen vid skötbordetStort och smått

Posted by kjell andersson Fri, July 14, 2017 22:06:08

Blog imageRedan när vi svänger in på toaletten börjar bebben vråla. Han vet vad som ska göras. Något har kommit i blöjan och det ska åtgärdas. Av mig ganska ofta just nu. Så till vida att jag har semester och sambon jobbar. Jag har alltid haft dålig syn. Närsynt. Ett av mina största ögonblick i livet var den gången optikern för första gången kom och satte på mig glasögon. Allt började gnistra. Saker fick konturer och livet skulle i fortsättningen upplevas betydligt skarpare. De senaste åren har förutom min närsynthet även tillkommit åldersseende. Alltså har jag också svårt att se på nära håll. Och det är det som är det stora problemet när jag svänger in på toaletten och lägger bebben på skötbordet. Ty han vevar som en propeller och skriker i högan sky. Byxorna ska av. Det är inga problem. Inte heller blöjan är speciellt svårt. Det är bara att riva av den. Samtidigt går armar och ben som väderkvarnsvingar och bebbens ansikte är högrött av avgrundsvrål. Att torka rent en rumpa på någon som vrider sig som en mask är inte lätt för någon och med min begränsade syn kan jag ibland vara lite osäker på att allt är borttorkat. Men för det mesta blir det nog okay och den rena blöjan blir påsatt som den ska. Om än lite knöligt ibland. Det är nu som det verkliga problemet börjar. Tröjan knäpps i grenen med tre små knappar. För att lyckas knäppa ihop dem måste man dra i tröjan och passa in knapparna med millimeterprecision. Samtidigt har bebben nått olympiska höjder när det gäller att veva extremiteterna. Ett virrvarr av fötter och händer vimlar framför mina ögon medan jag måttar. Jag vevar upp glasögonen på huvudet som Leif GW i förhoppning om att se lite bättre och försöker med fumliga händer knäppa knapparna. Jag böjer mig framåt och får motta sparkar och slag mot huvudet. Och just som jag tycker att jag har måttat in första knappen gör bebben en helomvändning och ligger med ens på magen samtidigt som han rycker tag i duschdraperiet. Under vilda protester vänder jag tillbaka honom. Han vägrar släppa draperiet och plötsligt befinner jag mig i en dragkamp. Till slut segrar jag och han ligger återigen på rygg, Dock fortsätter fötter och händer att veva. Jag börjar om och efter en stund lyckas jag knäppa den första knappen. Sedan den andra och när jag ska knäppa den tredje så finns den inte. Jag tittar efter. Jodå, jag har missat den första. Bara att knäppa upp igen och börja från början. Glasögonen ramlar ned från huvudet och hamnar över munnen. Jag försöker att rätta till dem samtidigt som jag förtvivlar försöker att hålla fast bebben som vrider sig som en mask. Till slut lyckas jag knäppa alla knapparna. Sedan ska byxorna träs på medan benen går som pistonger. Benen åker ur hela tiden och jag försöker att fånga fötterna när jag väl trätt på byxbenet. Till slut är jag klar. Både jag och bebben är rödsvettiga. Jag lyfter upp honom och stegar ut från toaletten. Och så fort vi kommer ut så tystnar han och blir på ett strålande humör. Jag överräcker bebben till sambon eller någon av storebröderna och går och sätter mig i fåtöljen med hög puls och genomsvettig.

Jag sitter i den röda fåtöljen och det sensationella har inträffat att båda ungarna sover. Och klockan är inte mer än nio. En kort egen stund innan jag dukar under för tröttheten. Kanske får jag beröm av sambon när hon kommer hem från jobbet. Inte sällan är bebben vaken vid den tiden. Och hon får ge honom en dusör med bröstmjölk. Nu slipper hon det.

Medan jag sitter här funderar jag över vem som har hittat på ordet föräldraledig. Det är en i sanning felaktig beskrivning. Jag har aldrig känt mig mindre ledig.

Men det är värt varenda sekund.