Kjells blogg

Lodjurets timmaStort och smått

Posted by kjell andersson Thu, October 19, 2017 12:16:11

Blog imageI kyrkbänken tänker jag, medan jag tittar på solljuset som lyser upp delar av kistan, på en annan begravning. En begravning som ägde rum för femtio år sedan. I en helt annan kyrka. Min bror Mats. Till skillnad från den kvinna som nu ligger där i den soldränkta kistan var han bara i början av sin levnad. Han dog innan livet ens hade börjat. Tretton år och söndertrasad av ett tåg. Jag kommer ihåg att jag under begravningsakten hela tiden tänkte att han låg just där, i kistan, söndertrasad och utom räckhåll för mig. Borta för alltid.

Kvinnan som nu ligger i den soldränkta kistan i Vika kyrka är min mamma och hon har levt ett fullt liv. I åttionio år. Ett liv som inneburit glädje och sorg. Som för de flesta. Några veckor innan har jag följt henne in i döden. Under en vecka som var plågsam i början men som de sista dagarna var lugna och fridfulla. Som om hon släppte taget. Ty hon ville egentligen inte dö. Spjärnade emot. I ljuset av döden blir livet konkret på något vis. Konventioner blir oviktiga och livet kokas ner till kanske en mening. I det här fallet blev jag varse att hon visserligen älskat oss barn men den hon inte ville lämna var hennes tvillingsyster Majvor. Och kanske är det inte så konstigt. Hon har levt nära henne i åttionio år. Redan i moderlivet. Och det är henne hon inte vill lämna. ”Majvor, jag vill inte lämna dig” säger hon. Majvor, som är en mycket klok kvinna svarar att ”det där kan varken jag eller du bestämma”. Mamma nöjer sig med den förklaringen. Kanske blir hon lite lugnare. Förstår det oundvikliga.

Begravningen avslutas med en mycket vackert framförd What a wonderfull vorld, den gamla klassikern som Louis Armstrong fick en hit med på sextiotalet. Mammas favoritlåt. Jag vänder mig om och ser en fullsatt kyrka. De mostrar som fortfarande lever, en gång i tiden fanns tolv mostrar och morbröder, nu är fyra kvar. Där sitter kusiner och gamla vänner till mamma. Vi barn och barnbarn. Även barnbarnsbarnen. Resultatet av ett långt levt liv. Jag tänker att det inte är lite. Ett liv som har varit meningsfullt. Ty det har gett avkastning. Och mer kan man kanske inte begära av livet.

Vi vandrar mot prästgården. Där ska inmundigas kaffe och smörgåstårta. Allvarliga till en början, men under vägen dit börjar folk prata och skämta. Mitt minne av mamma och alla hennes systrar och bröder är att de alla var bullriga och skämtsamma. När samtliga var samlade till någon högtid eller födelsedag var det pladder, skoj och glada skratt. Det var i stort sett omöjligt att få en syl i vädret. Min pappa brukade alltid ta en promenad när det var kafferep. Han orkade inte. Och främst var det kvinnorna som hördes. Männen, mina morbröder var alltid lite i skymundan. I den familjen var det kvinnorna som regerade. Och kanske var det inte så konstigt. Pappan dog i ung ålder och mamman, min mormor, var ensam med tolv ungar. Och det är klart, man måste vara högljudd för att höras i en sådan familj. Och männen hade ingen manlig förebild. De fick i ung ålder bege sig ut på jobb för att försörja familjen. Fast det är klart, det fick kvinnorna också, men det var som att de blev starkare än sina bröder. Mer lyskraftiga, starka och högljudda.

Inne på prästgården har temperaturen höjts. Nu skojas det och skrattas ganska högljutt. Det är en uppsluppen stämning och jag tänker att det är just så här som mamma vill ha det. Skoj och skratt. Bejaka livet. Se det ljusa i tillvaron. Det är det som har gjort att hon har klarat livet trots att hon tvingades begrava ett av sina barn.

När jag åkte upp till Falun efter att sjuksystern på äldreboendet meddelat att mamma försämrats så fick jag uppleva något mycket sällsamt. Någonstans mellan Lindesberg och Fagersta sprang plötsligt ett lodjur över vägen. Klädd i höstens färger hoppade den elegant in i skogen. Jag var tvungen att stanna en stund. Hänförd över synen. Medan jag stod mot ett träd och lättade på trycket tänkte jag på en pjäs skriven av P-O Enqvist. Den heter Lodjurets timma. I pjäsen får man förklarat att lodjurets timme är den tjugofemte på dygnet. En timme som ligger utanför tiden, där man eventuellt kan möta Gud eller något annat väsen. En tillvaro i intet.

De sista två dagarna sover mamma nästan hela tiden. Endast vaken några korta minuter på morgonen. Efter lunch på tisdagen, ungefär en vecka efter att jag hade anlänt till äldreboendet satt vi, två mostrar och en kusin och pratade i mammas rum. Det var som vanligt en uppsluppen stämning. Vi skrattade och berättade gamla minnen. En rossling hördes. Jag gick fram till sängen, tog hennes hand. Kände på pulsen, den var svag. Två rosslingar till kom. Vi ringde på personalen. Pulsen var försvunnen och jag kände inte att hon andades. Sjuksystern bekräftade att hon med största sannolikhet hade dött. Och just då drog hon det sista rosslande andetaget och sen var det över. Jag satt med hennes hand i min och strök henne på kinden. Hon kallnade fort och fick en lite gul ton på huden. Jag tänkte att hon kanske just hade inträtt i lodjurets timme. Timmen som ligger utanför tiden. Timmen som är oändlig och där kanske en gud finns. Eller varför inte hennes döde son Mats. Kanske finns han också i lodjurets timma. Vad vet jag. En trösterik tanke var det ändå.

Prästgården har tömts på släktingar. Det är ovanligt tyst på parkeringen. Min familj sitter i bilen. Innan jag kliver in går jag till brorsan som står vid sin bil. ”Vi är föräldralösa nu” säger jag ”Ja” säger han sedan kliver vi in i våra bilar. Jag startar den och vi åker sakta iväg från Vika Kyrka. Jag tänker igen på att man tar saker för givet. Givetvis har jag alltid tänkt att jag och brorsan var de viktigaste i mammas liv. Och när döden närmar sig är det sista hon säger, ”Jag vill inte lämna dig Majvor”. Och allt är så självklart. En människa som man har tillbringat hela livet med är så klart till syvende o sist den viktigaste människan.

Mellan Fagersta och Lindesberg tittar jag efter lodjuret men jag ser den inte. Kanske har han gjort sitt. Hämtat min mamma. Till lodjurets timma.



Men hon är mördad, varken mer eller mindreStort och smått

Posted by kjell andersson Fri, August 25, 2017 11:39:56

Blog imageLyssnar på ett band som jag totalt har glömt bort. En, tror jag, numer avsomnad soulgrupp från Scotland. Nämligen Average White band. Hade sin storhetstid i mitten och slutet av sjuttiotalet. Minst sagt kompetent soul. På den tiden lyssnade jag väldigt mycket på dem. Märkligt att de har försvunnit ur mitt minne så till den grad. Konstaterar att de fortfarande håller.

I övrigt har familjen nu kunnat pusta ut. Bebben har inte haft någon frånvaroattack på över en vecka. Troligen beroende på ett lyckat medicin byte. Med ens börjar vi kunna titta framåt. Och inte nog med det, sambon www.annaekenstierna.se har med största säkerhet rott iland en konstnärlig utsmyckning samt fått sälja tre stora målningar. Och äntligen är vi där som jag har väntat på. Nämligen att hon ska försörja mig. Nå, så mycket pengar är det nu inte, men det ger ett bra tillskott i kassan och hon kan koncentrera sig på måleriet. En av de sålda målningarna kan ni se publicerad här ovan.

På TV har det varit presskonferens. Anna Kinberg-Batra har avgått som partiledare för moderaterna. Vilket så klart är rena katastrofen för partiet. Inte för att hon är speciellt bra utan för att det bara är ett år kvar till valet och det måste vara hopplöst att komma in som ny partiledare i det läget. Samtidigt sjunker partiet som en sten i mätningarna som görs nästan varje vecka, AKB har inte gett något särdeles gott intryck. Lite robotlik, stel och saknat all form av värme i sitt uttryck. Dessutom detta närmande till SD, som är ett fascistparti, varken mer eller mindre. Ett taktiskt misstag som gett moderaterna en brun skiftning i sin annars klarblå färg. Det har varit strömhopp av moderater till SD eller Centern. Men att i det här läget byta partiledare kommer inte att leda till någonting. Bättre hade varit om AKB rakryggat meddelat att det var ett misstag att börja prata om fascistpartiet SD som ett parti att föra förhandlingar med. Tyvärr tror jag att hon var lite bakbunden där. Moderatpartiet verkar ha en del ganska ultrakonservativa människor i kulisserna med stor makt. Jag tycker lite synd om AKB, hon saknade den karisma och värme som en partiledare behöver för att gå hem i rutan. Hon är säkert en duktig politiker i övrigt.

Annars är det säkraste tipset just nu att det inte var en olyckshändelse att den stackars journalisten dog i uppfinnaren Madsens u-båt. Ingen normalt funtad människa styckar en kropp och med hjälp av skrot sänker kroppsdelarna i djupet om det har skett en olycka. En normalt funtad människa hade nämligen transporterat u-båten i hamn och förklarat vad som hänt för polisen. I klartext har karln mördat henne. Av vilken anledning kanske vi så småningom får reda på. Men hon är mördad, varken mer eller mindre.

Dags att avsluta för denna gång, om en halvtimme ska vi alla gå på restaurang och fira sambons framgångar som konstnär. Det är vi värda, och kanske kan vi fira att bebben mår bra igen. Inte minst viktigt.



Semester i Falun och massmordStort och smått

Posted by kjell andersson Thu, August 17, 2017 22:38:38

Blog imageNär bebben för tredje dagen i rad hade haft mer än fyra frånvaroattacker bestämde vi oss för att åka till akuten. På inrådan av sjukvårdsupplysningen. Vistelsen i stugan i Lerviken kunde ha varit bättre. Det är något outsägligt sorgligt över att se en liten människa försvinna från världen, om bara för en minut.

Medan bebben och sambon befann sig på akuten tog jag och ungen en promenad i Faluns stadspark. Vi gick runt dammen och upp på en balustrad. Den stod där i skogen skvallrande om fornstora nöjesstunder för borgerligheten i den lilla staden. Medan vi stod på balustraden började jag tänka på något helt annat. Nämligen min egen fylledebut. Den ägde nämligen rum i stadsparken. Som jag minns det ålade vi runt några stycken på marken, fyllda med varsin flaska gott och blandat från en av pojkarnas pappors spritskåp. En ljusbrun sörja som smakade vedervärdigt men som med stark målmedvetenhet hade passerat våra strupar. Mina minnesbilder var en röra av kroppar som krälade runt. Där jag stod och blickade ut från balustraden kunde jag inte minnas var någonstans i parken tilldragelsen ägde rum. Troligtvis en bit in i skogen. På vägen mot diskotek Lill-luffarn i folkets hus kräktes jag och jag minns att jag därefter mådde ganska bra.

Vi fortsatte att gå omkring i trakterna runt Falu lasarett. Plötsligt befann vi oss gående på samma grusväg som sex stycken lottor gick en försommardag 1994. Ingen av dem visste att mot dem kom en full, galen, svartsjuk fänrik utrustad med en AK 4. Fänriken var Mattias Flink och några timmar senare hade han skjutit ihjäl sju människor. Bland annat fyra av lottorna. Det hela hade föregåtts av, som han själv uttryckte det, osunt drickande och eruptiva utbrott av ilska. Dessutom, under kvällen, ett svartsjukedrama. Läkarnas diagnos var alkoholutlöst psykos. Sista delen i dramat vandrade han i en numer nedlagd järnvägsförbindelse mellan Falun och Grycksbo. Där stötte han på två poliser som kallblodigt sköt honom i höften samtidigt som han lyfte sin AK 4 för att släcka två liv till. Själv säger poliserna att det var rena lyckoskottet. Det känns lite kusligt att gå på grusvägen så jag säger åt ungen att vi tar en annan väg. Samtidigt tänker jag på att Mattias Flink nyligen har släppts ur fängelse och att det inte bara var offrens liv som han förstörde den där försommarkvällen utan även sitt eget.

Vistelsen vid vår sommarstuga i Lerviken en bit utanför Falun har inte blivit som jag tänkt det. Förutom dåligt väder så har som sagt bebbens epilepsi varit värre än någonsin. Att bo i en stuga utan vatten är i sig lite stökigt och det blir inte mindre stökigt med en bebbe som förlorar medvetandet ungefär varannan timme. Magin ville inte infinna sig och mest kände jag mig bedrövad. Utsikten över sjön Runn som vanligtvis fyller mig med njutning fick en grådassig ton över sig. Den enda ljusglimten var första dagen när vi kom fram. Då klev jag och ungen iväg över stock och sten, mellan granar och tallar för att uppsöka vårt kantarellställe. Och mycket riktigt lyste det på några ställen de guldgula svamparna. Och det mest spännande är när svamparna ligger halvt dolda under mossan. Att skjuta mossan åt sidan och se kantarellfamiljer i full blom är värt det mesta.

Jag och ungen kommer tillbaka till akuten. Läkarna är klara med diverse provtagningar och i vänta på resultatet åker vi ned till centrala Falun och intar pizzor och kebabtallrikar. Det är vi värda kommer vi överrens om. Bebben får en barnmatsburk men visar sig mer begiven på pizza. Och jag förstår honom. Vi blir så trevligt bemötta på pizzerian att vi två dagar senare gör om besöket.

Tillbaka till akuten. Och medan sambon och bebben väntar på provresultaten åker jag och ungen och besöker min gamla moder på ett åldersboende. Hon är 89 år och har sår i en fot. Hon gråter när vi kommer ty de har nyligen lagt om såret och det gör ont. Hon ligger ned och det är inget hon vill ty hon är av den gamla sorten som vill sitta upp och göra ett gott intryck när hon får besök. Jag säger åt henne att ligga kvar. De snälla sköterskorna kommer in med kaffe och bulle åt mig och en glass åt ungen. Och som vanligt är de flesta anställda invandrare. Sverige skulle gå under om vi inte hade dem. Ett mycket fåtal sverigefödda människor vill jobba på ett ålderdomshem. Tungt jobb och dessutom dåligt betalt. De gör kanske mest samhällsnytta av alla medborgare i landet Sverige. Min moder är mycket nöjda med dem. De är duktiga på att jobba, säger hon, och det är ett mycket gott betyg av en kvinna född på tjugotalet och uppväxt med arbetarrörelsen. Sambon ringer, de är klara på akuten och vi åker för att hämta dem.

Under hela vistelsen i Falun läser jag Sture Bergwalls bok ”Det är bara jag som vet vem jag är”. Han skriver bra. Jag tänker att han beskriver ett fenomen. Nämligen en form av masspsykos som inträder när en sensation är under uppsegling. Chansen att få vara med om en historisk händelse. I det här fallet uppklarning av diverse olösta mord i Sverige. En hel yrkesgrupp driver Sture mot erkännande av det ena mordet efter det andra. Det enda Sture vill är att få lite uppmärksamhet, kärlek och bekräftelse. Psykologer, överläkare och vårdare översköljer Sture med narkotiska läkemedel och i ett ständigt rus följer Sture bara med strömmen av välvilliga pekfingrar som berättar vad han ska säga och göra. Sture själv försöker att läsa in sig på de olika fallen men mest chansar han vilt. Och åhörarna tolkar allt han säger till sin fördel De vill verkligen att han ska vara en massmördare. Plötsligt dyker min pappa upp en bit in i boken. Kamrer Rune Andersson köper Stockholmstidningen av Sture och ger honom rundligt med dricks. En av Stures tillbakablickar i sin barndom. Och kanske är det för mig det mest intressanta. Återblickarna från livet i Korsnäs. Själv minns jag mest Sture från köksfönstret när han gick med sina hundar, bland annat en dalmatiner, på väg upp i skogen med sin bror.

Vi avbryter minisemestern, det blir för jobbigt med bebbens alla frånvaroanfall. Det känns bättre att vara hemma. Och medan vi packar bilen och förbereder oss för att åka till Göteborg tänker jag att nittiotalets Falun präglades av dessa två personer. Mattias Flink och Sture Bergwall, eller som han då hette, Thomas Quick. Det var en mörk period i Falun. Själv bodde jag då i Göteborg, men funderade mycket på vad det var för fel på staden. Nu vet vi bättre. Mattias Flink fick ett ödesdigert spel och i Stures fall var det egentligen människorna runt honom som var de stora bovarna. Med karriärskåta poliser, åklagare samt ett antal psykologer som arbetade efter en form av dinosauriepsykoanalys. Hämtad från början av seklet.

Och plötsligt händer det. Bebben har varit fri från frånvaroanfall i två dagar. Vi andas ut för en stund. Framför oss ligger många besök på sjukhus men vi är vid gott mod. Det kommer att bli bra.



Plötsligt lutar han betänkligtStort och smått

Posted by kjell andersson Tue, July 25, 2017 17:38:22

Blog imageBebben sitter i hallen. Han är glad och uppspelt för han vet att han ska få komma ut på promenad med mamman. Plötsligt lutar han betänkligt. Hamnar på sidan mot en väskan. Mamman sätter sig på huk och tittar. Sätter upp honom igen och han sjunker sakta ned mot marken igen. Han verkar vakna till. Jag går dit och lyfter upp honom. Nu är han inte längre pigg och förväntansfull. Han är sömnig och huvudet lutar mot min axel. Han kommer snart att somna. Ytterliggare en av dessa frånvaroattacker. De kommer ganska ofta. Små korta på några sekunder. Denna var dock lite kraftigare.

Att ha en bebbe med epilepsi gör något med tillvaron. Rutiner är nästan omöjliga att upprätthålla. Får han en attack sent på eftermiddagen så somnar han och sover kanske tre timmar och sedan är han pigg. I flera timmar. För mig och sambon innebär det uppesittarnatt. Eller också sover han längre och vaknar mitt i natten. Någon av oss, oftast sambon får då snällt kliva upp och uttröttad se på när han glad som en lärka far runt i vardagsrummet. Kanske får man ändå vara glad över hans livslust. Det är väldigt sorgligt att ha honom i knäet, glad och ivrig och sedan se blicken frysa till och märka att han för några sekunder inte är med. Efter det denna trötthet.

Vi är i början av det nya livet. Medicineringen ska förhoppningsvis med tiden göra att han slipper de här attackerna. Och kanske växer det bort. Men om det vet vi inget och läkarna kan inget säga. All epilepsi är mycket individuell. Det kan se ut på väldigt många sätt. Dock är den inte livshotande och den ska heller inte att ha någon menlig inverkan på hans utveckling. Han har heller ingen aning om attackerna. Det enda han märker är att han blir trött.

Vi är ändå mycket lättade att det var epilepsi. Det går att leva med. När det hände första gången och han åkte upp med ambulans till akuten så spelades det upp betydligt värre scenarion i våra huvuden.

Kanske är det ändå värst för ungen. Han blir lite åsidosatt även om vi försöker att uppmärksamma honom så mycket vi kan. Som tur är har han två stora bröder som ägnar honom en massa uppmärksamhet. I helgen var vi också på besök hos mormor och morfar. Då fick han sin beskärda del. Mycket tid tillbringades i och utanför mormors textilateljé med diverse pyssel. Mormor är bra på sånt.

Dock blir denna blogg lite påverkad. Tiden att skriva blir mindre. Å andra sidan är det väl ingen katastrof. Världen är full av goda bloggare. Som vanligt tipsar jag om tre mycket underhållande bloggar.

http://www.tommywidekarr.se/

http://carina55.blogspot.se/

https://zorbapop.wordpress.com/

I övrigt ska jag förstås när andan faller på och när tid infinner sig skriva. Jag gillar ju det.

Snart kommer de hem från promenaden och mitt tips är att bebben sover. Och därmed blir det uppesittarkväll. Ty någonstans vid halv tio kommer han att vakna. Pigg som en lärka.



Kampen vid skötbordetStort och smått

Posted by kjell andersson Fri, July 14, 2017 22:06:08

Blog imageRedan när vi svänger in på toaletten börjar bebben vråla. Han vet vad som ska göras. Något har kommit i blöjan och det ska åtgärdas. Av mig ganska ofta just nu. Så till vida att jag har semester och sambon jobbar. Jag har alltid haft dålig syn. Närsynt. Ett av mina största ögonblick i livet var den gången optikern för första gången kom och satte på mig glasögon. Allt började gnistra. Saker fick konturer och livet skulle i fortsättningen upplevas betydligt skarpare. De senaste åren har förutom min närsynthet även tillkommit åldersseende. Alltså har jag också svårt att se på nära håll. Och det är det som är det stora problemet när jag svänger in på toaletten och lägger bebben på skötbordet. Ty han vevar som en propeller och skriker i högan sky. Byxorna ska av. Det är inga problem. Inte heller blöjan är speciellt svårt. Det är bara att riva av den. Samtidigt går armar och ben som väderkvarnsvingar och bebbens ansikte är högrött av avgrundsvrål. Att torka rent en rumpa på någon som vrider sig som en mask är inte lätt för någon och med min begränsade syn kan jag ibland vara lite osäker på att allt är borttorkat. Men för det mesta blir det nog okay och den rena blöjan blir påsatt som den ska. Om än lite knöligt ibland. Det är nu som det verkliga problemet börjar. Tröjan knäpps i grenen med tre små knappar. För att lyckas knäppa ihop dem måste man dra i tröjan och passa in knapparna med millimeterprecision. Samtidigt har bebben nått olympiska höjder när det gäller att veva extremiteterna. Ett virrvarr av fötter och händer vimlar framför mina ögon medan jag måttar. Jag vevar upp glasögonen på huvudet som Leif GW i förhoppning om att se lite bättre och försöker med fumliga händer knäppa knapparna. Jag böjer mig framåt och får motta sparkar och slag mot huvudet. Och just som jag tycker att jag har måttat in första knappen gör bebben en helomvändning och ligger med ens på magen samtidigt som han rycker tag i duschdraperiet. Under vilda protester vänder jag tillbaka honom. Han vägrar släppa draperiet och plötsligt befinner jag mig i en dragkamp. Till slut segrar jag och han ligger återigen på rygg, Dock fortsätter fötter och händer att veva. Jag börjar om och efter en stund lyckas jag knäppa den första knappen. Sedan den andra och när jag ska knäppa den tredje så finns den inte. Jag tittar efter. Jodå, jag har missat den första. Bara att knäppa upp igen och börja från början. Glasögonen ramlar ned från huvudet och hamnar över munnen. Jag försöker att rätta till dem samtidigt som jag förtvivlar försöker att hålla fast bebben som vrider sig som en mask. Till slut lyckas jag knäppa alla knapparna. Sedan ska byxorna träs på medan benen går som pistonger. Benen åker ur hela tiden och jag försöker att fånga fötterna när jag väl trätt på byxbenet. Till slut är jag klar. Både jag och bebben är rödsvettiga. Jag lyfter upp honom och stegar ut från toaletten. Och så fort vi kommer ut så tystnar han och blir på ett strålande humör. Jag överräcker bebben till sambon eller någon av storebröderna och går och sätter mig i fåtöljen med hög puls och genomsvettig.

Jag sitter i den röda fåtöljen och det sensationella har inträffat att båda ungarna sover. Och klockan är inte mer än nio. En kort egen stund innan jag dukar under för tröttheten. Kanske får jag beröm av sambon när hon kommer hem från jobbet. Inte sällan är bebben vaken vid den tiden. Och hon får ge honom en dusör med bröstmjölk. Nu slipper hon det.

Medan jag sitter här funderar jag över vem som har hittat på ordet föräldraledig. Det är en i sanning felaktig beskrivning. Jag har aldrig känt mig mindre ledig.

Men det är värt varenda sekund.



En kaorisk start på föräldraledighetenStort och smått

Posted by kjell andersson Fri, July 07, 2017 22:13:21

Blog imageHemma är det för tillfället kaos. Ungen är magsjuk och har i stort sett sovit hela dagen utom när han vaknat till en kort stund för att kaskadspya lite. Gärna i soffan eller i sängen. Bebben har alldeles nyligen konstaterats ha epilepsi. Därmed är det skytteltrafik till sjukhuset för diverse prover. Anfallen har dock planat lite ut tack vare medicinen. En mycket god vän och konstnärskollega dog hastigt för två veckor sedan. Nedan kan ni läsa min minnestext om honom. Publicerad i Dala demokraten. Föräldraledigheten har utan att överdriva inte haft någon bra start. Allt har hänt i tät följd så att jag inte haft tid att sörja eller oroa mig. På något vis har det handlat om att reda ut olika akuta situationer. Att i detta kaos skriva blogg eller ägna sig åt annan kreativ verksamhet har inte varit möjligt.

Dock har jag försökt att hänga med i vad som händer i omvärlden. Och den stora händelsen verkar vara att nazister har intagit Gotland och ämnat propagera för sin verksamhet. Ett politiskt parti som de andra? Nej, detta är ett gäng bestående av grova brottslingar som bland annat ägnar sig åt våld och hot. Inte minst bombdåden i Göteborg. Ett gäng terrorister som sprider rasism och en ideologi som alla var övertygade om skulle försvinna för alltid 1946. Att den fortfarande lever kvar är en skam för mänskligheten. Det stora diskussionsämnet har varit om det var rätt att tillåta dem att delta i Almedalen. Och så klart är det inte det. Ett odemokratiskt parti som ägnar sig åt rasism, våld och lögner har inget i Almedalen att göra. Och ingen annanstans heller. Ska några utvisas från detta land så är det denna anhopning av drägg. Tyvärr är det omöjligt för det lär väl inte finnas något land som vill ta emot dylikt. Möjligen Ungern. De verkar ju kunna ta emot vilka dårar som helst. Som exempelvis stora delar av SD:s ”stjärnpolitiker”. Först ut var Almkvist efter järnrörsskandalen och nu verkar det som bröderna Ekeroth är på väg dit. Den ena värre än den andra. Ungern verkar bli en avstjälpningsplats för fascister i största allmänhet och före detta SD-politiker i synnerhet. Synd, jag har varit i Budapest två gånger och gillar staden väldigt mycket. Den förtjänar något mer än slödder från Sveriges avloppsparti.

Bebben sover och ungen verkar ha piggnat till betänkligt. Han sitter faktiskt upp i soffan. Med tanke på att han sovit hela dagen lär det bli nattskift. Men det gör inget. Att se honom lite piggare gör det värt att stanna uppe. Och en dag utan närvarobortfall för bebben är ganska mycket värt det också. Att se den där glasartade blicken och de blå läpparna är inte kul. Det har jag sluppit idag och de har varit ganska få sista veckan.

Nå, det får vara bra med gnäll nu. Nedan min minnestext om Konstnären Staffan Svensson. En mycket nära vän och förebild.

Till minne av konstnären Staffan Svensson

Första gången jag med svettiga händer besökte Konstgrafiska verkstaden i Falun var där fullt av liv. Bland annat en vild konstnär, kanske tio år äldre än mig, som satt vid kaffebordet och ägnade sig åt filosofiska samtal med verkstadens föreståndare. Den vilda och kraftfulla konstnären var Staffan Svensson. Lite senare såg jag honom vid litografitryckeriet. Han jobbade flödigt och intensivt, full av koncentration.

Med tiden lärde jag känna honom. Det var en mycket vänlig och omtänksam människa. Kraftfull, livfull och inte minst en humorist. Många gånger var det som jag och min dåvarande fästmö hälsade på i Sundborn där han då bodde. Han hade förmågan att alltid få människor att känna sig viktiga. Han tog oss unga med konstambitioner på allvar.

Humorn finns ofta med i Staffans bilder om än ibland med en mörk underton. Jag har själv en skulptur där jag är avbildad stående på en häst samtidigt som jag målar. På hästens bakdel står ett staffli. Nedanför hästen åker mina barn runt på skateboard utklädda till Spiderman respektive Batman. Skulpturen är utförd i trä, ett material som Staffan trivdes med. Till skillnad från många träskulptörer var inte Staffan rädd för att bemåla skulpturerna. Och han var en mycket mångsidig konstnär. Han tecknade, målade, skulpterade och ägnade sig åt grafik. Alltid nyfiken och experimenterande.

Trots att han i senare delen av sitt liv levde med ett rörelsehinder så var han oavbrutet skapande och intresserad av människor och omvärld. Och inte minst barn. Jag minns hur han lyckades trollbinda mina barn med fantastiska historier som alltid avslutades med en knorr så att bägge två brast ut i ett pärlande gapskratt.

Staffan var förutom en lysande konstnär också konstpedagog. Som sådan arbetade han bland annat på Britsarvsskolan i Falun och senare också som konstlärare på en konstskola i Skinnskatteberg. Den sista delen av sitt liv levde han ihop med sin livskamrat Anne Seppänen i barndomshemmet i Gräsberg.

En sommarkväll för några år sedan satt jag med honom i hans ateljé och tittade på några självbiografiska teckningar han hade gjort. Teckningarna var uttrycksfulla, utförda i spretig stil utan minsta antydan till publikfrieri. Han berättade ingående och målande om bilderna och dess historia.

Och det är så jag vill minnas honom, Intensiv och brinnande framför sina bilder i ateljén i Gräsberg.

Kjell G Andersson, konstnär



I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasisterStort och smått

Posted by kjell andersson Tue, June 27, 2017 19:03:18

Blog imageJag kommer gående med min familj en helt vanlig eftermiddag i ett industriområde i Västra Frölunda. Framför oss på gatan stannar två bilar till. I bilarna sitter två mörkhyade män. Åtminstone ser jag att de är utlandsfödda. De vevar ned sidorutorna och verkar avhandla något. Det är en kort stund de står där därefter åker de iväg med en rivstart. Det är mycket fina bilar de har. En mercedes och en BMW. Under denna korta stund hinner mina fördomar blomma ut med full kraft. De fördomar som jag har med mig av födsel och ohejdad vana. Som kommer ur djupet av den svenska välfärden. Grundad någonstans under 1900-talerts andra hälft och som jag inte kan hejda där under denna korta stund som jag bevittnar denna i sig oskyldiga scen. Jag tycker nämligen att de verkar skumma. Jag får för mig att de förbereder ett brott av något slag. Kanske narkotika eller möjligen ett mord.

Vad är det då som får mig att stå där och under en kort stund och vara fördomsfull, ja kanske rasistisk. Jag måste få bena ut det. Jag brukar ju räkna mig som humanist och antirasist. Vill att Sverige ska ta emot så många flyktingar som det är möjligt. Ändå dyker dessa fördomar upp. Vad är det då som sker. Jag ska försöka mig på en analys.

I mänsklighetens väsen ingår en rädsla för det okända. Utlandsfödda, flyktingar eller invandrare kommer från andra kulturer. De uppträder kanske inte som man är van vid. Har andra koder och sätt att umgås. Det ger i sig en osäkerhetskänsla och sätter fantasin i rörelse. Ur djupet av nittonhundratalet kommer föreställningen om att utlandsfödda är lata och opålitliga. Därmed kopplar min hjärna på att de inte arbetar utan sysslar med brott. Och en utlandsfödd kan inte tjäna så stora pengar att de kan köpa så dyra bilar med ett vanligt jobb. De måste utan tvekan syssla med skumraskaffärer. Hela denna föreställning har bekräftats av filmer, böcker och allehanda populärkultur. Utlandsfödda med mörk hudfärg ska man se upp med. Också har säkert mina föräldrars fördomar och rasism ett finger med i spelet. De har hämtat sina fördomar från nittonhundratalets första hälft. Vilket kanske är ännu mer förfärande. Där fanns fortfarande föreställningen om att judar var ett konstigt folkslag, italienare lata, muslimer lömska, Zigenare lurendrejare och folk från Afrika mer tillhörande djursläktet med en intelligenskvot långt under européers. Allt detta har jag med mig och det slår till innan hjärnan kopplas på. En sorts ryggradsreaktion. När hjärnan till slut har satts i rörelse slår den ut ryggraden och jag kan återgå till att bli humanist och antirasist. Tänka att de två männen som pratade med nedvevade rutor faktiskt bara samtalade lite i största allmänhet. Och kanske för att de av en händelse träffades just där och då.

Rasism och fördomar är svårt att göra sig av med. Det finns där, nedärvt genom generationer och internaliserats i vårt inre. Och jag tror inte att det finns någon som kommer undan. Möjligen nya generationer som växer upp med ett sekulärt samhälle. Jag tänker på mina barn som just nu bor i ett bostadsområde som domineras av människor från andra kulturer. De tycker ingenting är konstigt. Alla barn på gården har samma värde.

Det gäller för oss som bär med oss denna ryggsäck av fördomar och rasism att försöka att inte föra över det på våra barn. Att hålla käften helt enkelt. Förhoppningsvis kommer de att leva i ett sekulärt samhälle som fungerar och där vi hopplösa nittonhundratalsmänniskor är utrotade.

I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister.



Jimmie=rasistStort och smått

Posted by kjell andersson Tue, June 20, 2017 21:31:10

Blog imageHar just lagt båda ungarna själv för första gången. Sambon har börjat jobba. Ska göra så hela sommaren. Nu ligger de i varje fall och sover. Vilket är lite av en sensation. De somnade ungefär samtidigt vilket också är en smärre sensation. Plötsligt har jag en hel kväll framför mig. Och vad gör man då om inte skriver en blogg.

Och så klart måste jag ju resonera lite kring det tramsigaste jag upplevt på sociala medier. Kanske överhuvudtaget. En bild dök upp på Sveriges radios sändningsbuss. De sände Jimmy Åkessons tal i Järva. Inne i bussen, precis i blickfånget, vid den halvöppna dörren finns ett plakat och på den står det Jimmy=rasist. Den ultrakonservativa brunhögern gick i taket. Här hade de äntligen fått svart på vitt att Public service är vänsterorienterad, för att inte säga extremvänster och serverar enbart lögner, fake news. Givetvis med en politisk agenda. Ett drev sattes följaktligen igång och en reporter anklagades för att ha medverkat i protesterna mot Jimmy Åkesson. De hade till och med försökt sig på att zooma in bilden och påstå att reportern syns med plakatet i högsta hugg. Vilken dåre som helst ser att det inte är reportern. Och vilken idiot som helst måste ju fatta att Public servic inte ägnar sig åt att protestera när de jobbar. Hela drevet föreföll ledas av en författare som bland annat skriver barnböcker. Katarina Janouch. Och det är där som jag inte begriper någonting. Jag har den naiva föreställningen att författare är hyfsat intelligenta. Människor som kan lyfta sig och se vad det är som händer och även bör kunna genomskåda billiga försök att dra förljugna politiska poänger. I det här fallet är det så uppenbart att det finns en politisk agenda. Ett försök att få människor att misstro journalism i allmänhet och Public service i synnerhet. Det spelar ingen roll att Sveriges radio går ut och berättar att någon okänd hade satt fast skylten bak på bussen och att en av radions anställda tog loss den och lade in den i bussen. Denna mycket enkla och fullt rimliga förklaring viftades bort. Och hur mycket än människor försökte att förklara det för Katarina Janouch så vägrade hon att inse faktum. Och med sig i följet hade hon sociala mediers avgrund. Högerpopulisterna, eller för att tala klarspråk, fascisterna. Och om hon nu inte kunde förstå det som alla sansade människor förstod angående bilden på sändningsbussen så måste hon väl ändå se vilka det är som hyllar och följer henne. Men kanske är jag naiv. Jag har sett fler författare som gett vika för högerpopulismen. Det finns ju några stora författare i historien som faktiskt har gjort liknande felbedömningar. Den norske författaren Knud Hamsun eller filosofen Heidegger. Båda hyllade nazismen. Eller varför inte en konstnär, den folkkäre akvarellisten Emil Nolde. Också med osund dragning till nazismen.

Nu är inte Katarina Janouch någon författare med den digniteten och mig veterligt är hon inte nazist heller men lite mer insikt i vad som händer kan man väl begära. Eller också är det så banalt som att hon har fått klicksjukan. En drös av gillamarkeringar och retweets. Det är många som halkar dit. När man får uppskattning så spelar inte sans och måtta någon roll. Man skriver nästan vad som helst för att få dessa markeringar. Uppmärksamhet slår ut förmågan att tänka klart.

Nu är det inte bara Katarina som vräkte ur sig den ena osannolikheten efter den andra. Sociala mediers högra flank tävlade om att göra förvridna tolkningar av bilden. Något annat än löjets skimmer kan inte den här händelsen få. Och att även riksdagsmän ägnade sig åt att göra högerpopulistiska tolkningar av bilden och understryka detta märkliga misstänkliggörande av journalister och Public service är inget annat än beklagligt.

Så där, nu får det vara nog och nu tänker jag inte ägna mig något mer åt det mest tramsigaste jag varit med om. Det finns viktigare saker att ägna sig åt.

Och ungarna sover fortfarande.