Kjells blogg

Kjells blogg

Våldsspiralen bara fortsätter

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, June 16, 2017 22:16:21

Alltid när snuset tar slut på jobbet brukar jag på hemvägen svänga ned till OK. Det ligger alldeles i början av Tynnered i Göteborg. Det vill säga om man kommer från centrum. Vilket jag gör. Så var det denna eftermiddag. Just när jag svängde av riksvägen bröt solen fram efter en regnig eftermiddag. Vid rondellen tog jag vänster och jag tänkte medan jag svängde runt att det äntligen var helg. Just när jag ska svänga in på macken noterar jag på sidan av vägen ett gäng invandrarkillar. Alla stod de allvarliga runt ett hav av blommor och ljus. Och genast slog det mig att det varit ännu en skjutning i grannskapet. Och tydligen just här. En människa hade blivit dödad. Under natten. Jag parkerade bilen och klev ut. Stod en stund och betraktade scenen. Allvarliga unga pojkar runt den nu mer obligatoriska blomsterprakten och tända ljus. När jag stod där kunde jag inte låta bli att tänka att de just nu stod och planerade den hämnd som ska utkrävas. Det meningslösa våldet eskalerar och det verkar inte finnas något slut. Ett mord måste återgäldas. Och våldsspiralen bara fortsätter. Jag går in på macken och köper mitt snus. Solen går i moln. Jag kommer ut igen och funderar på vad det är för unga pojkar som står där. Hur har de hamnat i dessa vanvettiga gängstrider. Med tunga vapen. Det är ju bara unga pojkar. Inte äldre än mina stora söner. Jag kliver in i bilen och åker iväg. Tittar en sista gång på pojkarna. De ser bistra ut. De borde glädja sig åt sommarlov, sol och bad. Träffa flickor, fantisera om livet som de har framför sig. Men inget tyder på att de inom överskådlig tid kommer att göra det. I gänget har de funnit det sociala sammanhang som står dem till buds. Ett resultat av segregering. Och en hopplös tillvaro. Utan några framtidsutsikter. I gänget blir man någon. Man får en status i området. Och kanske framför allt om man utför ett mord. Känslan av att ha makt. Något som blir mycket konkret när man sluter handen runt ett automatvapen. Resultatet blir meningslös död. Detta tänkte jag på medan jag körde den korta sträckan hem.

Väl hemma skingrades mina tankar av två små barn. Och framför allt av att bebben såg ut att må alldeles utmärkt. Vilket inte har varit fallet de sista dagarna. Han har tillbringat ett dygn på barnakuten och det konstaterades att han hade epilepsi. Vilket förklarade varför han plötsligt i gungan hade förlorat medvetandet. Huvudet hade bara åkt bakåt och sedan var det nästan omöjligt att väcka honom. Tidigare hade han också säckat ihop i barnmatstolen. Epilepsi kan man ändå leva med. De scenarior som spelades upp i mitt huvud innan beskedet var betydligt värre.

Lever gör inte längre den unga pojken som blev skjuten i natt. En meningslös död. Om det nu finns någon meningsfull sådan. Han borde ha haft hela livet framför sig. Men han hade valt att vara en del i ett gäng som spårat ut för längesedan. Kanske hade han inget bättre val. Inte i hans värld. Och de som stod där runt blommorna och ljusen? När är det deras tur? Att bli nedmejad. Livet verkar inte vara värt någonting.

En femtedel av Sveriges röstberättigade har förstås en klar åsikt om vad som ska göras. Utvisa allihop och stäng igen gränserna. Det är invandringens fel alltihop. Muslimer är ett mördarband och allt som har att göra med Islam är ondskefullt.

Jag stoppar in en snus och tänker att jag tycker annorlunda.

Väldigt annorlunda.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post908

Förbrytartyper

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, June 12, 2017 22:41:59

Läste ett reportage om svenska nazister. Där fanns bilder på de mer framstående nazisterna. Och jag tänkte genast när jag såg dem att det kanske är dags att damma av den gamla klassificeringen i förbrytartyper. Den som utgår från brottslingarns fysionomi. Framför allt huvudet. Hela bunten elitnazister skulle klassificeras som förbrytare. Det var ingen uppbygglig syn. Inga man tar hem till föräldrarna och visar upp som potentiella giftaskandidater. Själv skulle jag genast ringa polisen om något dylikt skulle dyka upp i min lägenhet. Jag är glad att jag bara har pojkar. Chansen att det skulle dyka upp liknande förbrytartyper som i artikeln är ganska liten.

Nå, den typen av forskning är tack och lov förpassat till historiens sophög. Det jag egentligen ser i bilderna är ett hat och kanske förtäckt sorg som med största sannolikhet grundar sig i en vedervärdig uppväxt. Kanske misshandel, övergrepp, missbruk, eller psykisk sjukdom i familjen. Eller alltihop. Som hindrat all form av utveckling och istället manifesterats som hat och våld. Och så klart måste det vara någons fel. Den ilska och hat som de inte kunde rikta mot förövarna/föräldrarna när de var små har istället judar och muslimer som måltavla. Någonstans måste hatet få utlopp. Och här finns en organisation som fångar upp dessa vilsna själar som aldrig fått någon chans. De erbjuder enkla lösningar och tydliga gemensamma fiender. Det är någons fel och de har en gemensam fiende.

Och det är antagligen det jag ser när jag tittar på bilderna på dessa bistra män. De utstrålar en arkaisk ilska som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det är inte i grunden förbrytarutseenden de har. Det är hatet som förvridit dem, barnets infantila hat, sorg och besvikelse.

Nedanför mig på golvet ligger ungen och leker med lego. Vilket i sig inte är någon sensation. Hög feber och kräkts. I två dagar har han bara sovit. Inte ätit och knappt druckit. Och även om man som förälder vet att det kan vara på det här viset ibland så går man runt med en ständig katastrofkänsla. Tänk om han är allvarligt sjuk? Om han dör. Någonstans inom sig vet man att det förmodligen inte är någon fara. Men mot katastrofkänslor finns ingen bot. Därför är det med glädje och lättnad jag ser honom bygga med sitt kära lego. Även om klockan är snart halv elva och jag börjar bli ofantligt trött. Något eget liv har vi föräldrar knappt haft denna helg. Det har handlat om att ge Alvedon, ta tempen, tvätta sängkläder och försöka att få i honom vatten. Dock hann jag borra ett par hål i väggen innan sjukdomen slog till så att de där hyllorna äntligen kom på plats. Denna gång med en borr lånad från jobbet. Och på den fungerade slagfunktionen. Jag fick till slut känna mig lite manlig.

Noterar glädjande nog att den fascistiska vågen i Europa har fått några bakslag. Frankrikes Le pen har gjort ett misslyckat val, Englands främlingsfientliga parti är nästan utraderat. I Finland backar Sannfinländarna ordentligt. Sedan tidigare har fascismen i Holland och Österrike fått stryka på foten. Det finns hopp. Det är bara i Sverige som folk ännu inte har fattat något. Men det kommer väl så småningom. Ett stalltips är att folk drar öronen åt sig när det närmar sig val och väljer ett mer demokratiskt alternativ.

Vi får hoppas det.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post907

Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut.

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, June 10, 2017 11:02:28

Kanske var det en av de märkligaste avslut på en match jag någonsin sett. Ett mirakel som saknar motstycke? Nja, Sveriges upphämtning mot Tyskland var kanske ännu ett strå vassare. Att ligga under med 4-0 i andra halvlek mot ett av världens bästa lag och hämta upp alltihop smäller kanske lite högre. Men Toivonens avslutande pastej från halva planen kommer mycket nära. Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut. Nämligen Franske målvaktens beslut att försöka dribbla Larsson och lägga en passning upp mot mitten till sina lagkamrater. Troligtvis med stödjebenet. Vänstern. Allt var fel. När man spelar fotboll så har man en mycket kort tid på sig att ta beslut och det mesta sker per automatik. Man har tränat i många år och ryggraden bestämmer vad man ska göra. Trötthet sätter dessa mekanismer ur spel. Misstag görs i regel i slutet av matcher. Och då oftast av utespelare eftersom det är de som springer som galningar i nittio minuter. En målvakt är rimligtvis inte till närmelsevis lika trött. Möjligen tappar han koncentrationen men trött kan han rimligtvis inte vara. Så det som ägde rum på Friends arena var ett monumentalt felbeslut av olympiska mått. Det rätta hade givetvis varit att lägga en pastej så långt han bara kunde. Kanske upp på läktaren. Men nej då, han skulle vara lite elegant och vips hade Frankrike förlorat matchen. Att Toivonen faktiskt träffade målet var nog lika mycket tur som skicklighet. Enligt egen utsago var han allt för trött för att ta emot bollen. Enda chansen var att känga till den på direkten. Och kanske är landslaget ett lagbygge med en lagmoral så finmaskigt att mirakel är fullt möjligt. Vi har sett det förut. Tydligast kanske 1994. Sverige har alltid levt på lagmoral och det var det vi såg exempel på igår. Alla jobbar för varandra och till slut kommer miraklet. Vad den franske målvakten gjorde hade inget med lagmoral att göra. Det var en önskan om att få göra en egen liten prestation. Vara lite elegant. Visa att han minsann inte är den sortens målvakt som dyngar upp bollen på läktaren. Jag är övertygad att den svenske målvakten hade dyngat upp bollen på läktaren. Med eftertryck.

Nå, gårdagskvällen är något att komma ihåg. Även Sverigedemokraten Katerina Janouch twittrade att det för en gång skull fanns anledning att vara stolt över att vara svensk. För att vara sverigevän verkar hon hata landet mer än någon annan. Dock gillande hon tydligen vad hon såg i går. Det var väl bra.

Sitter hemma med en sjuk unge. Feber och illamående. Stackaren. Han snyftar till ibland och det låter förstås hjärtskärande. Just nu svettas han och det brukar ju vara ett gott tecken.

Ett sådant mål som Toivonen gjorde igår måste ju vara en dröm för vilken idrottsman som helst. Att få avgöra i sista minuten med ett spektakulärt mål. Jag letar i minnet efter egna liknande prestationer i fotbollens bakgård, Västra Svealands division sex, men har inget minne av att ha utfört någon liknande. Snarare minns jag alla missar. Bollar som hoppar över foten på gropiga planet just som man ska sätt dit den i målet bakom den redan överspelade målvakten. Möjligen är min största prestation när jag stod i muren vid en frispark mot Vansbro 1986. En importerad Engelsman skulle slå frisparken. Han var väl ingen vidare fotbollsspelare men han kunde skjuta. Han tog sats, satte full fart mot bollen och drog på en vristare rakt på mitt lår. Bollen var regntung och smärtan var obeskrivlig. Jag sjönk ihop och när smärtan till slut hade börjat ge med sig tittade jag ned mot benet. Bollens mönster avtecknade sig tydligt på låret.

Hur som helst, jag lyckades avstyra ett mål men bragden var långt ifrån Toivonens mirakulösa mål i den sista minuten. Och jag minns inte heller hur det gick i matchen Troligen åkte vi på däng. Vi brukade göra det.

Nästan jämnt.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post906

Ett kungarike för en fungerande slagborr

Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 06, 2017 21:35:53

Sveriges nationaldag. Eller som det hette förr, svenska flaggans dag. Varför det firas just den sjätte juni beror inte på Gustav Wasas kröning, ej heller regeringsformen 1809. Även om det var händelser som ägde rum just under detta datum. Som så mycket andra ceremonier så är det skansen som ligger bakom att det så småningom blev en nationaldag. Ägaren till det nyöppnade Skansen ville locka folk till stället och utropade allmän flaggdag just detta datum år 1893. 1983 bestämdes det att dagen skulle vara nationaldag. Kunskaper som jag inte hade när jag vaknade i morse men ett flitigt läsande gör att man plötsligt kan få helt oanad information.

Själv minns jag inte sjätte juni som något annat än att det var farsans födelsedag. Och det firades väl inte heller med pompa och ståt. En enkel fika och en besvärad farsa som antagligen bara ville att det skulle ta slut. Förra året skulle han fylla för nittionde gången. Dock var han tydlig med att han inte ville fylla just nittio. Och den tredje juni lämnade han in. Tre dagar innan han skulle fylla år. Som om han kämpade sig ned i graven.

Jag har varken firat nationaldagen eller svenska flaggans dag någon gång. Och inte har jag gjort det denna dag heller. Ägnat mig åt ungarna och borrat i en cementvägg med en borrmaskin där slagfunktionen inte fungerade. Vilket givetvis resulterade i att det inte blev några hål. Och själva borren blev förstås helt förstörd. Att det ska vara så svårt att få upp ett par hyllor.

Så här på nationaldagen kan man fundera lite på den mycket märkliga fejden som uppstått i framför allt sociala medier. Vilka är det egentligen som gillar Sverige mest? Är det den blåbruna högern som hela tiden skäller på landet och verkar tycka att det är rena skiten. Eller är det vänstern som av tradition inte värnat speciellt mycket om nationen men som plötsligt verkar tycka att Sverige är fantastiskt. Till skillnad från sjuttiotalet när alla nationalistiska strömningar möttes med skepsis för att inte säga förakt. Världen är upp och ned. Sverigevännerna hatar landet och vänstern älskar det. Vad ska man tro. Dock får man säga att landet för tillfället går alldeles utmärkt. Med vikande arbetslöshet och god ekonomi. Prognosen är att det ska fortsätta så. Och för min del får sossarna och miljöpartiet fortsätta att förvalta det, gärna med vänsterpartiet. Alliansen är ju just nu en enda röra. Trots att Kindberg/Batra verkar göra avbön. Vilket hon bör göra hur mycket som helst efter utspelet att moderaterna ska börja samarbeta med det fascistiska SD. En blunder av olympiska mått. Mitt tips är att hon inte kommer att kunna vända skutan. Rodret är sönder.

I morgon ska jag låna en slagborr på jobbet och sen ska jag borra utav bara helvete. Ända in till grannen om det skulle behövas. Hyllorna ska upp. Sanna mina ord. I annat fall kommer min manlighet att få sig en törn. Jag har en bloggkollega vars man är så händig att jag blir grön av avund. När andan faller på bygger han en altan. Lite så där i förbigående. Och svärfar sysslar med jordkällare, utbyggnad av huset, bygger lusthus, tillverkar båtmaster och renoverar träbåtar. Samtidigt. Får jag för mig. Och jag svettas över ett par jävla hyllor.

Ett kungarike för en fungerande slagborr.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post905

Och vi är inte rädda

Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, June 04, 2017 08:32:08

Ungen står på knä och leker med sina bilar vid soffan. Det är tidig morgon. Han har lite ljud för sig och ibland pratar han för sig själv. Som den brittiske psykologen Winnicot en gång skrev, barnet använder leken för att bearbeta händelser den varit med om. Ett sätt att försöka förstå världen.

Världen kanske i vissa stycken är obegriplig för ett barn men den är det numer också för oss vuxna. Ett nytt terrordåd tycks ha ägt rum i London. Det mesta tyder väl på att det är Jihadister och offren är totalt oskyldiga. Som vanligt. Det är terrorismens väsen. Att döda oskyldiga och därmed skapa rädsla och kaos. Verkan är i regel mycket begränsad. Efter ett antal veckor återgår livet till det normala. Och det är det som gör att terrorismen inte lyckas. Dock har de lyckats med en sak. Att få igång en fascistisk rörelse i västvärlden. Och ingen är gladare än jihadisterna. Ty det är ur kaos som de slutligen ska segra. Och fascisterna är själva grogrunden till kaoset. De vet det bara inte själva ännu. Tänk på det innan ni går till valurnorna och röstar fram Sverigedemokraterna. Det är vad terroristerna är ute efter. En rörelse som ställer till oreda. Det gäller för oss som har förståndet i behåll att stå enade och inte släppa efter för rädslan. Så som den fascistiska rörelsen har gjort. Ut och lev det normala livet. Visa omtanke och solidaritet med varandra. Det bästa vapnet mot terrorism.

Min näst äldsta unge har tagit studenten. Med godkända betyg samt ett toppbetyg i fotografisk bild. Jag är mäkta stolt. Vad han har jobbat de sista veckorna. Slitit som en galärslav med uppgifter som han har kommit efter med. I onsdags stod han där på podiet framför skolan, finklädd, samlad och stolt. Och kanske lite lättad över att det är över. Nu börjar vuxenlivet. När jag såg alla dessa lyckliga studenter så kunde jag inte låta bli att fundera över om det verkligen är så kul att beträda vuxenlivet. Men sen tänker jag att det nog ändå är det men kanske inte i den omfattningen som studenterna uttryckte. Därefter vidtog party hemma hos exfrun. Alla mina ungar var närvarande samt broder nedrest från Falun. Jag höll ett kort tal och sammanfattade med att någonting måste vi gjort rätt, jag och exfrun. Två rediga snygga pojkar i början av vuxenlivet. Humanister och konstnärer.

Innan detta hände tillbringade jag fem ensamma dagar i Lerviken. Jordens paradis. Det ställe som är mitt liv i koncentrat. De flesta skulle helt enkelt kalla det för en sommarstuga, men för mig är det mycket mer än så. Med korta avbrott för besök hos min åttionioårige moder och broder så ägnade jag dagarna åt att vegetera i den sällsamma naturen, promenera och däremellan lite tecknande och skrivande. Märkligt var det att vara utan småungarna och på kvällarna var det lite besvärligt med längtan.

Nu har även bebben och sambon vaknat. Vilket gör att fortsatt skrivande kanske blir lite besvärligare. Jag tittar ut genom fönstret. Det är en ganska gråmulen dag. En helt vanlig junidag. Och idag ska vi som vanligt leva vårt liv. Som vi alltid brukar. Med andra ord motarbetar vi därmed terrorismen. Ty vi är humanister, konstnärer och demokrater.

Och vi är inte rädda.



  • Comments(3)//blogg.kjellandersson.com/#post904

En vithårig finanshaj med rak sidbena

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 22, 2017 21:10:55

Hur gamla är dina barn, frågade frisörskan. Jag svarade att de är tre och ett halvt samt åtta månader. Är dom tvillingar, fortsatte hon och jag tänkte att jag måste vara väldigt otydlig. Eller också lyssnade hon inte på mina svar. När hon senare undrade om min åtta månaders bebbe hade börjat gå insåg jag att hon inte hade några egna barn. Och när jag tittade upp i spegeln så såg jag två troskyldiga blå ögon som kanske inte hade så mycket erfarenhet av barn överhuvudtaget. Men hon klippte bra och jag stegade ut från Christers hårsalong som en nykläckt finanshaj. Fönad i håret och med en skvätt frisyrgelé.

Det är andra gången jag besöker Christers hårsalong och jag var även nöjd förra gången. Det var då som frisörskan med myndig stämma talade om att nu var det dags att ändra på frisyren. Jag kunde således inte längre glida runt med en krokig mittbena. Och därmed var min tid utan kam över. Sist jag kammade mig var 1980. Nu står jag varje morgon uppsträckt framför spegeln med en kam i näven och försöker att ordna till en rak sidbena. Sedan i med frisyrgelé och rufsa till lite elegant. Jag har blivit en formidabel snobb.

Anledningen till att jag plötsligt anlitar en lite dyrare och mer anständig hårsalong heter Rafael. Han bedriver en sorts herrsalong i huset bredvid. Jag går bara runt hörnet så finns han där. När jag kommer in så brukar han bjuda på kaffe. Han är syrier och hatar muslimer. Troligen är han väl kristen syrian. En jovialisk man med mustasch som påstår att han egentligen är keramiker. Men han är definitivt en av de snabbaste frisörerna i hela Göteborg. Ty efter tio minuter påstod han alltid att han var klar. Och saxen for runt så att jag var glad att jag hade öronen kvar. Och anledningen till att jag nu har bytt är helt enkelt att han var en usel frisör. Sist såg jag ut som en nykläckt kyckling i håret när jag glad i hågen kom tillbaka till lägenheten. Små hårtuvor stack upp på de mest oväntade ställen. Sambon var inte alls glad. Hon påstod att det var det värsta hon sett. Han erbjöd sig att klippa våra barn. Jag avböjde vänligt men bestämt.

Bredvid jobbet så finns en sådan där billig frisör som jag brukade gå till förr. Det var väl rätt okay. Om det inte vore för att flera av mina kolleger anlitade samma frisör. Och tydligen hade de en frisyr som de alltid klippte fram på kundernas huvuden. För en tid var vi flera stycken på jobbet som hade exakt samma frisyr. Vi kallade den för gyllenkroksfrisyren. Det blev med tiden lite pinsamt. Mest kommer jag dock ihåg första gången som jag besökte stället. En oerhört vacker kurdisk kvinna satte mig i stolen, svepte på mig ett skynke, hissade stolen och drog sedan med handen upp över min nacke. Jag kände naglarna rista helt lätt mot huden. Håren reste sig på hela kroppen. Sedan satt jag med hög andning genom hela klippningen utan att våga titta på henne. Nästa gång jag gick dit var hon borta. Jag såg henne inte mer.

Så en dag bytte de ägare. Jag gick dit och klippte mig och resultatet var bedrövligt. Jag bestämde mig för att det var sista gången. Av någon anledning kommer den nya ägaren ihåg mig för varje gång jag passerar frisören tittar han ut med mordiska ögon på mig. Som om jag svikit honom å det gruvligaste. Och jag går förbi där varje morgon och eftermiddag. Försöker att låta bli att titta in. När jag någon gång ändå gör det så står han där i fönstret och stirrar på mig.

Jag föredrar en frisör som inte har en aning om vad det innebär att ha barn men som klipper bra. Vem vill inte se ut som en vithårig finanshaj med rak sidbena.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post903

Buzz Lightyear

Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 17, 2017 07:29:18

Caroline says, en låt från det mycket märkliga albumet Berlin av Lou Reed. Ett album som inte på något vis flirtar med lyssnarna. Lite svårtillgänglig och en berättelse om livet på baksidan. Fantastisk egentligen men ingen försäljningssuccé vid den tidpunkten, mitten av sjuttiotalet. Av någon anledning har jag lyssnat väldigt mycket på den. Den talar till mig.

I går var jag och fotade näst äldste sonen innan han begav sig till gymnasiebal. Han var stilig i kostym och fluga och jag tänkte på den tiden när han var upptagen av Buzz Lightyear. En hjältefigur i filmen Toys tories. Det var bara lite drygt ett decennium sedan. Alldeles nyss alltså. Han sprang ständigt omkring med den där figuren i handen, såg filmen gång på gång. Han var Buzz Lightyear. Ändå var det svårt att förstå där han nonchalant satt på motorhuven till en vit BMW med ett paraply i handen. Det var en vuxen man som alldeles snart ska bege sig ut i vuxenlivet. En något ambivalent känsla infinner sig när man ser ett av sina barn i en kostym. Glädje över att han blivit en trevlig ung man men också saknaden av den tiden när han faktiskt var ett barn. Och det faktum att den tiden försvann mycket snabbt. Vi stod där, mamman och jag, och var stolta. Vi konstaterade att någonting hade vi gjort rätt. Kanske kände vi oss själva lite snygga. I annat fall hade inte resultatet blivit så bra.

Den grundläggande känslan i albumet Berlin är Ångest. Numer sätter den inte igång så mycket, men på den tiden när jag nyss hade köpt den hade jag periodvis svårt att lyssna på den. Den väckte ångesten, fick mig att må dåligt. Ändå kunde jag inte låta bli att gång på gång återvända till den. Och jag tänker att plattan inte bara är en platta utan ett konstverk. Inte bara en samling bra låtar. Den uttrycker något. Vilket är konstens väsen. Uttrycket.

Jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera skivan till den unge mannen som satt på en motorhuv till en vit BMW med ett paraply i handen. Eller också kanske jag ska det. Visa att så här kan det också vara. Men jag tror inte att han skulle uppleva musiken så som jag gjorde då, 1975. Man upplever konst utifrån sin egen historia. Min var vid den tiden inte så rolig. Och sannolikt var det anledningen till att skivan gick rätt in. Förutom att Lou Reed hade skapat ett mästerverk.

Nå, jag tror att pojken har fått en ganska bra grund att stå på. Som sin storebror är han kreativ och konstnärlig. Något man alltid har nytta av i vilket sammanhang man än hamnar i.

Berlin blev ingen försäljningssuccé vilket fick till följd att han efter den skivan spelade in Sally can´t dance. En betydligt mer lättillgänglig platta. Och inte på något vis lika stark. Men den sålde bättre. Ingen av hans senare verk kommer i närheten av Berlin. Här och var starka låtar men inget så helgjutet.

Klockan är snart halv åtta. Frukost bör tillredas. Övriga familjemedlemmar som finns i lägenheten sover. Och kanske är jag lite orolig över hur natten har varit för den unge mannen. Såg att storebrodern överlämnade en flaska med något drickbart som troligtvis inte bara innehöll läsk. Dessutom var han omgiven av vackra lättklädda flickor. Något att oroa sig för en gammal pappa. Men jag vet också att han har en stadig grund att stå på. Vilket brukar vara en garant för att inte göra galna val.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post902

Jag och William Nylander

Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, May 14, 2017 23:20:03

William Nylander får en puck till vänster om målvakten, sticker in på mål och gör en lång dragning och lägger retsamt in pucken bredvid målvaktens utsträckta benskydd. Snyggt. Och det påminner mig om min tid som hockeyspelare. Vi måste gå tillbaka fyrtiofem år i tiden. Jag var samtida med Lill-strimma, Honken Holmkvist, Tord Lundström och tamejfan Uffe Sterner. Dock var jag inte på samma nivå. Det handlade om ungdomshockey och det enda jag kan skryta om var att jag spelade i samma femma som Thomas Jonsson, flerfaldig Stanleycupmästare. Men tillbaka till William Nylanders mål. Det påminde mig nämligen om de mål jag brukade göra. Ganska ofta kom jag fri med målvakten. Det berodde dels på att jag var två huvuden högre än alla mina motspelare och att nämnde Thomas Jonsson även på den tiden var suverän på framspelningar. När jag kom där ensam mot målvakten gjorde jag samma dragning varje gång. Först pucken snabbt till höger och sedan en stor lov till vänster förbi målvaktens utsträckta högra benskydd och därefter rakade jag in pucken. William Nylander gjorde en snygg piruett och en stoppsladd efter att ha stänkt dit pucken. Själv fortsatte jag alltid rakt in i sargen efter uträttat ärende och det small högt. Ty jag kunde inte bromsa så bra. Eller inte alls faktiskt. Mina lagkamrater kom alltid ut och hjälpte mig upp och samlade ihop den utrustning som låg utspridd över isen. Benskydd, armbågsskydd, hjälm, tandskydd och klubba. Först därefter kunde jag inhösta jubel och applåder medan jag sakta åkte mot avbytarbåset med värkande kropp. Lika blåslagen varje gång. Det ska göra ont att spela hockey. Jag hann sluta innan jag lärde mig att göra en riktig stoppsladd.

En tidig morgon för längesedan klev jag av ett tåg i Gävle. Jag skulle byta till tåget som går till Falun. Det var en timme innan det skulle avgå vilket fick mig att traska till ett morgonöppet kafé. Jag satte mig vid ett bord med en kopp kaffe och en ostsmörgås. Det pinglade till i dörren och en mycket sliten äldre man kom in. Eftersom det inte fanns några andra gäster kom han och satte sig vid mitt bord. Det luktade gammal fylla av honom men han började berätta om Lill-strimma Svedberg. Sveriges bästa back genom alla tider. Den enda spelare som sovjetiske förbundskaptenen Tarasov ville ha med i sitt landslag. Och min stora idol på den tiden det begav sig. Jag visste att han hade varit begiven på spritdrycker och det var också vad denne slitne men bedagade man berättade om. De hade festat ihop under Lill-strimmas tid i Brynäs. Och han berättade om hur Brynäs lagledare åkte runt i stan för att leta rätt på honom inför matcherna. Och de hittade honom i olika kvartar. Han berättade hur de kom och bar ut honom i en väntande bil, körde honom till arenan, Satte på honom utrustningen, hällde i honom en kopp kaffe och sedan ut på isen. Inte sällan var han ändå bäst på plan. Lill-strimmas öde var tragiskt. Efter att ha valsat runt i lite mindre lag skrev han på för Timrå. På hemväg från Sundsvall körde han rätt in i en buss tillhörande ett dansband och avled. Troligtvis rattfull.

Jag lämnade den bedagade slitne mannen och gick till stationen. Klev på tåget mot Falun och funderade på det jag hade fått höra. Min gamle idol Lill-strimma. Trots att jag visste att han hade problem med spriten var det deprimerande att höra om sin gamle idol. Att det var så illa redan på den tiden. Huruvida det gick för den gamle slitne mannen har jag ingen aning om. Han verkade inte ha sin bästa tid framför sig.

Min hockeykarriär sträcker sig till ett par års ungdomshockey. Dock fick jag spela en DM-final i Mora i en inomhushall. Efter att ha slagit ut Leksand var vi segervissa. Mora är känt för att ha en bra ungdomsverksamhet och det hade de även detta år. Vi fick rejält med stryk. Det enda som var värt att komma ihåg från matchen är Thomas Jonssons slagskott i bröstet på Moras målvakt. Han fick bäras ut.

I år vinner Sverige VM. Kom ihåg var ni läste det först.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post901
« PreviousNext »