Kjells blogg

Kjells blogg

En vithårig finanshaj med rak sidbena

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 22, 2017 21:10:55

Hur gamla är dina barn, frågade frisörskan. Jag svarade att de är tre och ett halvt samt åtta månader. Är dom tvillingar, fortsatte hon och jag tänkte att jag måste vara väldigt otydlig. Eller också lyssnade hon inte på mina svar. När hon senare undrade om min åtta månaders bebbe hade börjat gå insåg jag att hon inte hade några egna barn. Och när jag tittade upp i spegeln så såg jag två troskyldiga blå ögon som kanske inte hade så mycket erfarenhet av barn överhuvudtaget. Men hon klippte bra och jag stegade ut från Christers hårsalong som en nykläckt finanshaj. Fönad i håret och med en skvätt frisyrgelé.

Det är andra gången jag besöker Christers hårsalong och jag var även nöjd förra gången. Det var då som frisörskan med myndig stämma talade om att nu var det dags att ändra på frisyren. Jag kunde således inte längre glida runt med en krokig mittbena. Och därmed var min tid utan kam över. Sist jag kammade mig var 1980. Nu står jag varje morgon uppsträckt framför spegeln med en kam i näven och försöker att ordna till en rak sidbena. Sedan i med frisyrgelé och rufsa till lite elegant. Jag har blivit en formidabel snobb.

Anledningen till att jag plötsligt anlitar en lite dyrare och mer anständig hårsalong heter Rafael. Han bedriver en sorts herrsalong i huset bredvid. Jag går bara runt hörnet så finns han där. När jag kommer in så brukar han bjuda på kaffe. Han är syrier och hatar muslimer. Troligen är han väl kristen syrian. En jovialisk man med mustasch som påstår att han egentligen är keramiker. Men han är definitivt en av de snabbaste frisörerna i hela Göteborg. Ty efter tio minuter påstod han alltid att han var klar. Och saxen for runt så att jag var glad att jag hade öronen kvar. Och anledningen till att jag nu har bytt är helt enkelt att han var en usel frisör. Sist såg jag ut som en nykläckt kyckling i håret när jag glad i hågen kom tillbaka till lägenheten. Små hårtuvor stack upp på de mest oväntade ställen. Sambon var inte alls glad. Hon påstod att det var det värsta hon sett. Han erbjöd sig att klippa våra barn. Jag avböjde vänligt men bestämt.

Bredvid jobbet så finns en sådan där billig frisör som jag brukade gå till förr. Det var väl rätt okay. Om det inte vore för att flera av mina kolleger anlitade samma frisör. Och tydligen hade de en frisyr som de alltid klippte fram på kundernas huvuden. För en tid var vi flera stycken på jobbet som hade exakt samma frisyr. Vi kallade den för gyllenkroksfrisyren. Det blev med tiden lite pinsamt. Mest kommer jag dock ihåg första gången som jag besökte stället. En oerhört vacker kurdisk kvinna satte mig i stolen, svepte på mig ett skynke, hissade stolen och drog sedan med handen upp över min nacke. Jag kände naglarna rista helt lätt mot huden. Håren reste sig på hela kroppen. Sedan satt jag med hög andning genom hela klippningen utan att våga titta på henne. Nästa gång jag gick dit var hon borta. Jag såg henne inte mer.

Så en dag bytte de ägare. Jag gick dit och klippte mig och resultatet var bedrövligt. Jag bestämde mig för att det var sista gången. Av någon anledning kommer den nya ägaren ihåg mig för varje gång jag passerar frisören tittar han ut med mordiska ögon på mig. Som om jag svikit honom å det gruvligaste. Och jag går förbi där varje morgon och eftermiddag. Försöker att låta bli att titta in. När jag någon gång ändå gör det så står han där i fönstret och stirrar på mig.

Jag föredrar en frisör som inte har en aning om vad det innebär att ha barn men som klipper bra. Vem vill inte se ut som en vithårig finanshaj med rak sidbena.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post903

Buzz Lightyear

Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 17, 2017 07:29:18

Caroline says, en låt från det mycket märkliga albumet Berlin av Lou Reed. Ett album som inte på något vis flirtar med lyssnarna. Lite svårtillgänglig och en berättelse om livet på baksidan. Fantastisk egentligen men ingen försäljningssuccé vid den tidpunkten, mitten av sjuttiotalet. Av någon anledning har jag lyssnat väldigt mycket på den. Den talar till mig.

I går var jag och fotade näst äldste sonen innan han begav sig till gymnasiebal. Han var stilig i kostym och fluga och jag tänkte på den tiden när han var upptagen av Buzz Lightyear. En hjältefigur i filmen Toys tories. Det var bara lite drygt ett decennium sedan. Alldeles nyss alltså. Han sprang ständigt omkring med den där figuren i handen, såg filmen gång på gång. Han var Buzz Lightyear. Ändå var det svårt att förstå där han nonchalant satt på motorhuven till en vit BMW med ett paraply i handen. Det var en vuxen man som alldeles snart ska bege sig ut i vuxenlivet. En något ambivalent känsla infinner sig när man ser ett av sina barn i en kostym. Glädje över att han blivit en trevlig ung man men också saknaden av den tiden när han faktiskt var ett barn. Och det faktum att den tiden försvann mycket snabbt. Vi stod där, mamman och jag, och var stolta. Vi konstaterade att någonting hade vi gjort rätt. Kanske kände vi oss själva lite snygga. I annat fall hade inte resultatet blivit så bra.

Den grundläggande känslan i albumet Berlin är Ångest. Numer sätter den inte igång så mycket, men på den tiden när jag nyss hade köpt den hade jag periodvis svårt att lyssna på den. Den väckte ångesten, fick mig att må dåligt. Ändå kunde jag inte låta bli att gång på gång återvända till den. Och jag tänker att plattan inte bara är en platta utan ett konstverk. Inte bara en samling bra låtar. Den uttrycker något. Vilket är konstens väsen. Uttrycket.

Jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera skivan till den unge mannen som satt på en motorhuv till en vit BMW med ett paraply i handen. Eller också kanske jag ska det. Visa att så här kan det också vara. Men jag tror inte att han skulle uppleva musiken så som jag gjorde då, 1975. Man upplever konst utifrån sin egen historia. Min var vid den tiden inte så rolig. Och sannolikt var det anledningen till att skivan gick rätt in. Förutom att Lou Reed hade skapat ett mästerverk.

Nå, jag tror att pojken har fått en ganska bra grund att stå på. Som sin storebror är han kreativ och konstnärlig. Något man alltid har nytta av i vilket sammanhang man än hamnar i.

Berlin blev ingen försäljningssuccé vilket fick till följd att han efter den skivan spelade in Sally can´t dance. En betydligt mer lättillgänglig platta. Och inte på något vis lika stark. Men den sålde bättre. Ingen av hans senare verk kommer i närheten av Berlin. Här och var starka låtar men inget så helgjutet.

Klockan är snart halv åtta. Frukost bör tillredas. Övriga familjemedlemmar som finns i lägenheten sover. Och kanske är jag lite orolig över hur natten har varit för den unge mannen. Såg att storebrodern överlämnade en flaska med något drickbart som troligtvis inte bara innehöll läsk. Dessutom var han omgiven av vackra lättklädda flickor. Något att oroa sig för en gammal pappa. Men jag vet också att han har en stadig grund att stå på. Vilket brukar vara en garant för att inte göra galna val.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post902

Jag och William Nylander

Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, May 14, 2017 23:20:03

William Nylander får en puck till vänster om målvakten, sticker in på mål och gör en lång dragning och lägger retsamt in pucken bredvid målvaktens utsträckta benskydd. Snyggt. Och det påminner mig om min tid som hockeyspelare. Vi måste gå tillbaka fyrtiofem år i tiden. Jag var samtida med Lill-strimma, Honken Holmkvist, Tord Lundström och tamejfan Uffe Sterner. Dock var jag inte på samma nivå. Det handlade om ungdomshockey och det enda jag kan skryta om var att jag spelade i samma femma som Thomas Jonsson, flerfaldig Stanleycupmästare. Men tillbaka till William Nylanders mål. Det påminde mig nämligen om de mål jag brukade göra. Ganska ofta kom jag fri med målvakten. Det berodde dels på att jag var två huvuden högre än alla mina motspelare och att nämnde Thomas Jonsson även på den tiden var suverän på framspelningar. När jag kom där ensam mot målvakten gjorde jag samma dragning varje gång. Först pucken snabbt till höger och sedan en stor lov till vänster förbi målvaktens utsträckta högra benskydd och därefter rakade jag in pucken. William Nylander gjorde en snygg piruett och en stoppsladd efter att ha stänkt dit pucken. Själv fortsatte jag alltid rakt in i sargen efter uträttat ärende och det small högt. Ty jag kunde inte bromsa så bra. Eller inte alls faktiskt. Mina lagkamrater kom alltid ut och hjälpte mig upp och samlade ihop den utrustning som låg utspridd över isen. Benskydd, armbågsskydd, hjälm, tandskydd och klubba. Först därefter kunde jag inhösta jubel och applåder medan jag sakta åkte mot avbytarbåset med värkande kropp. Lika blåslagen varje gång. Det ska göra ont att spela hockey. Jag hann sluta innan jag lärde mig att göra en riktig stoppsladd.

En tidig morgon för längesedan klev jag av ett tåg i Gävle. Jag skulle byta till tåget som går till Falun. Det var en timme innan det skulle avgå vilket fick mig att traska till ett morgonöppet kafé. Jag satte mig vid ett bord med en kopp kaffe och en ostsmörgås. Det pinglade till i dörren och en mycket sliten äldre man kom in. Eftersom det inte fanns några andra gäster kom han och satte sig vid mitt bord. Det luktade gammal fylla av honom men han började berätta om Lill-strimma Svedberg. Sveriges bästa back genom alla tider. Den enda spelare som sovjetiske förbundskaptenen Tarasov ville ha med i sitt landslag. Och min stora idol på den tiden det begav sig. Jag visste att han hade varit begiven på spritdrycker och det var också vad denne slitne men bedagade man berättade om. De hade festat ihop under Lill-strimmas tid i Brynäs. Och han berättade om hur Brynäs lagledare åkte runt i stan för att leta rätt på honom inför matcherna. Och de hittade honom i olika kvartar. Han berättade hur de kom och bar ut honom i en väntande bil, körde honom till arenan, Satte på honom utrustningen, hällde i honom en kopp kaffe och sedan ut på isen. Inte sällan var han ändå bäst på plan. Lill-strimmas öde var tragiskt. Efter att ha valsat runt i lite mindre lag skrev han på för Timrå. På hemväg från Sundsvall körde han rätt in i en buss tillhörande ett dansband och avled. Troligtvis rattfull.

Jag lämnade den bedagade slitne mannen och gick till stationen. Klev på tåget mot Falun och funderade på det jag hade fått höra. Min gamle idol Lill-strimma. Trots att jag visste att han hade problem med spriten var det deprimerande att höra om sin gamle idol. Att det var så illa redan på den tiden. Huruvida det gick för den gamle slitne mannen har jag ingen aning om. Han verkade inte ha sin bästa tid framför sig.

Min hockeykarriär sträcker sig till ett par års ungdomshockey. Dock fick jag spela en DM-final i Mora i en inomhushall. Efter att ha slagit ut Leksand var vi segervissa. Mora är känt för att ha en bra ungdomsverksamhet och det hade de även detta år. Vi fick rejält med stryk. Det enda som var värt att komma ihåg från matchen är Thomas Jonssons slagskott i bröstet på Moras målvakt. Han fick bäras ut.

I år vinner Sverige VM. Kom ihåg var ni läste det först.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post901

Lämna polisfrågan till mig och @fvirtanen

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 13, 2017 19:53:05

Eftermiddag, det är i mitten av maj. Ute är det ganska grått om än lite varmare. Sambon och ungen har gått ut, bebben ligger och sover vilket förklarar att jag sitter inne i den röda fåtöljen och skriver. I ett rum längre bort i lägenheten sitter storsonen. Kanske tecknar han. Mellan de söner som just nu befinner sig här hemma är det tjugo år. Själv är jag femtiosex, på det femtiosjunde och ser inget slut på småbarnslivet. Livet är ett långt småbarnsliv. Det är alltså tjugoett år sedan jag plötsligt kunde komma på något impulsivt och genomföra det. Som att sticka till ateljén eller gå ut och ta en öl. Kolla på fotboll eller gå och dra en filt över huvudet. Jag har glömt hur det var och hur man gör.

Ett par timmar senare. Har varit ute på gården med ungarna. Inklusive tjugoåringen även om han mer fungerade som barnvakt. Ungen springer efter de andra ungarna. Någon sorts tafattlek. Han har ingen aning om vad det handlar om. Hänger bara på och springer och skriker. Bebben sitter still i sandlådan. Huvudet går som ett periskop. Vill inte gärna missa något. Alla ljud sätter huvudet i rörelse. Ibland får jag för mig att han skulle kunna snurra huvudet ett helt varv.

Läste att journalisten Fredrik Virtanen på Aftonbladet också gjort sig lustig över de budande politiska partierna gällande antalet nya poliser. Om det stämmer som han skriver att antalet brott minskat överlag så blir 10 000 nya poliser rent löjeväckande. Själv var jag nyligen i ett blogginlägg inne på att pengarna istället bör avsättas till socialtjänst, psykiatri, fritidsgårdar och andra sociala åtgärder. Virtanen pratade om bättre polisutbildning. Håller jag också med om. Kvarterspoliser är en annan bra tanke. Med uppgift att ägna sig åt sociala kontakter med kvarterets invånare. Dock behövs kanske inte 10 000 sådana. Det ska till amatörer för att kunna se vad som behöver göras. Experter och kanske framför allt politiker är blinda. Sneglar på antalet röster eller forskningsanslag. Lösningen är så enkel att de inte ser den. Sociala åtgärder, arbete och utbildning är effektivare än en hel skvadron med poliser utrustade till tänderna. En kunskap som jag härmed sprider gratis till alla politiker. Tänk långsiktigt, gärna förbi nästa val. Att bygga ett tryggare samhälle och ytterligare minska brottslighet tar tid. Det räcker inte att anställa horder med poliser och sätta igång att bura in folk. Nästa generation står på tur att ta över. Någon måste ge de unga presumtiva brottslingarna alternativ. Det är där som sociala långsiktiga åtgärder kommer in. Busenkelt.

Kvällen börjar göra sitt intåg. Och jag ger er ytterligare ett tips. Sverige kommer att vinna VM i ishockey. Av den anledningen att det gått knackigt i gruppspelet. När Sverige går som tåget förlorar de alltid en semifinal eller möjligen en final. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket. Hockeyn dog med Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Niklas Wikegård är i jämförelse med dessa giganter som en fis i universum. Och att jämföra Henrik Lundkvist med Honken Holmkvist låter sig inte göras. Honken kunde nicka en hårt slagen puck utan hjälm.

Ungen ska snart läggas. Jag hoppas förstås att jag ska få välja nattlektyr. I så fall blir det ”Den vilda bebin” av Barbro Lindgren. En barnbok kan inte bli bättre. Med rim och allting. En unge som växer upp med den boken kommer alltid att klara sig i alla situationer.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post900

Flytta inte till Arboga eller Falun

Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 11, 2017 15:58:04

Arbogakvinnan är den stora händelsen just nu. Åtminstone när det gäller inrikesnyheter. Hon står åtalad för två mord samt stämpling till mord. Bedrägeribrott och säkert mycket annat som inte jag har koll på. Man skulle kunna tro att fallet innehåller alla klassiska ingredienser som gör att den får sådant intresse. Kärlek, svartsjuka, otrohet och pengar. Men jag tror inte att så är fallet. Kvinnan verkar helt renons på känslor. Något så ovanligt som kvinnlig psykopat. Psykologguiden beskriver en psykopat på följande vis: Personer med anti-sociala drag och psykopati framstår som kalla och hänsynslösa. De blir lätt provocerade och kan då utstråla våld. Deras tillvaro verkar inte särskilt planerad eller förutsägbar, utan präglas av impulsivitet och ansvarslöshet. Och mycket av det som framgår i beskrivningen av kvinnan stämmer in i den bilden.

Kommer att tänka på ett annat fall med en kvinnlig förövare. Den tyska kvinnan Christine Schürrer som slog ihjäl två barn och skadade mamman svårt. Av blind svartsjuka. Det var hennes expojkväns nya familj. Och kanske hade hon en grumlig bild av att få återförenas med expojkvännen om hans familj var ur vägen. Vad vet jag. Om jag inte missminner mig så hade hon aldrig någon bra förklaring till det hela. Hon hade enligt den psykiatriska undersökningen ingen allvarlig psykisk störning vilket borde innebära att hon hade någon form av personlighetsstörning. Men det som är mycket märkligt är att det också ägde rum i Arboga. Två tragedier inom loppet av nio år på samma ställe. Man undrar vad det är med Arboga.

Annars är ju Falun starkt förknippat med våldsamheter. Först Mattias Flincks massmord på kvinnor ur Lottakåren. De var i Falun på övning. Mordet var också ett svartsjukedrama. Eller åtminstone var det förklaringen till att han gick till regementet och hämtade en AK4 och mejade ned dem. Kvinnor som inte hade med det hela att göra. Och under samma period började den fabulösa upprullningen av mord som Sture Bergwall under stark påverkan av narkotiska preparat börjat erkänna. I stort sett alla ouppklarade mord i svensk nutida brottshistoria. Det visade sig ju förstås vara rena falsarier. Vilket man tycker att de ansvariga borde ha förstått redan från början. I grannkommunen Borlänge huserade Svartenbrand. I en villa som Hells Angeles hyrde hittade man ett lik nedgrävt. Bara 100 meter från brorsans hem.

Om man ska sammanfatta det hela så kan man väl säga att Arboga och Falun är två orter man gör bäst i att inte flytta till. Med största sannolikhet är det trots allt en slump. Men i fallet Arboga måste man väl ändå säga att det är märkligt. Två kvinnliga psykopater som går bärsärk inom loppet av nio år. Kan inte ha hänt någonstans i världshistorien. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Tittar man ut i världen finns det andra människor med grava personlighetsstörningar. Donald Trump har avskedat FBI chefen. Av den enkla anledningen att han höll i utredningen av rysk inblandning i valet av president. Enligt honom själv ska anledningen till avskedandet ha varit att han tyckte att FBI chefen skött affären med Hillary Clintons mailhantering dåligt. Kvalificerat skitsnack. Det började helt enkelt brännas under fötterna på hela Trumpadministrationen. Någon annan förklaring finns inte.

Nu måste jag börja förbereda mig för ett föredrag jag ska hålla. Om Gyllenkrokens aktivitetshus. Ett ställe för människor med psykisk sjukdom. Där händer aldrig sådana här saker.

Så att ni vet.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post899

Tröndelagsnorska

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 08, 2017 22:09:26

Hemma efter en helg i Oslo. Svågerns son begick borgerlig konfirmation och tydligen är det en stor händelse i Norge. Det blev baluns i dagarna två. Själva konfirmationsakten fick hela min familj bevittna från källaren i rådhuset. Av den enkla anledningen att ungen och bebben förde ett oherrans oljud. Vakterna pekade med bister min ned oss en våning. Och kanske berodde det delvis på att akustiken var enorm i den väldiga salen. Ett barnskrik kunde spräcka glas men framför allt störde det den högtidliga stämningen. Därmed fick vi tillbringa en hel konfirmationsakt i källaren. Det ska säga, det var inga fängelsehålor där nere. Bara helt vanligt garderobsutrymme. Men ungefär lika bedövande tråkigt. Som tur är var akten lite kortare än planerat.

Den som anser att norska är ett lätt språk att förstå ljuger. Sanna mina ord. Jag får koncentrera mig till det yttersta. Ungefär som att lyssna på skånska. Och för att göra livet ännu svårare för en språkligt obegåvad dalkarl som mig fanns släktingar från Tröndelag med under hela helgen. Med en dialekt som troligtvis är svår även för en infödd norrman. Och för mig omöjlig. Men med hjälp av kroppspråk och språkmelodi tyckte jag ändå att jag kunde förstå brottstycken av vad som avhandlades. Jag log, skrattade lite prövande, nickade eller skakade på huvudet beroende på hur de andra reagerade. Jag såg nog rätt vilsen ut.

Vi bodde på hotell. Vilket inte hör till vanligheterna. Själv såg jag som vanligt fram emot frukosten. Bacon och stekt ägg, äggröra, stekta champinjoner, varma tomater, yoghurt med lönnsirap och müsli i form av kaksmulor och som lök på laxen – smörgås med brunost. Vi var ju ändå i Norge. Allt detta inmundigades medan ungen sprang varvlopp bland de andra frukostgästerna och bebben satt i barnstolen med ett svart hål i ansiktet som skulle fyllas med gröt. Fort och under lång stund annars gallskrek han hejvilt. På ett bord låg diverse morgontidningar och hånlog mot mig. Efter en stund fick jag ge upp och följde med ungen till ett dansgolv där han fick åbäka sig och ränna runt utan att störa andra.

Medan detta hände vann Macron det franska valet. Ett val som mest handlat om vem som inte skulle vinna. Och rätt man förlorade, eller snarare kvinna. Le Pen var chanslös. Det ska ändå sägas, fascisterna fick mer än 30 % av rösterna. Vilket i sig är en deprimerande siffra. Men kanske är det just vid det här tillfället som den blåbruna vågen peakar. Låt oss hoppas det. Vad Macron står för har jag ingen aning om. Någon sorts socialliberal om man får tro de som förstår. Men som sagt, huvudsaken var att Le Pen inte vann. Nu återstå det tyska valet. Och det är jag mindre nervös för. Tyskarna har de senaste åren seglat upp som kanske Europas mest sansade folk. Vilket får sägas vara sensationellt med tanke på deras historia. Merkel må vara högerpolitiker men hon visar prov på en ryggrad som de flesta andra saknar.

Fascisterna har nu förlorat i Österrike, Holland och Frankrike. De kommer att förlora i Tyskland. Trump blir mer och mer ensam. Dessutom är det mycket som talar för att det är andra som drar i trådarna nu. De har insett vilken galning det är som har röstats fram. Inte heller Putin lär vara helt nöjd. Trots idoga försök att påverka valen via internät. Européer är inte lika dumma som amerikaner.

Nå, nu sitter jag i den röda fåtöljen i Frölunda igen. Alla i lägenheten pratar svenska och jag förstår allt som sägs. Funderar om jag ska ta en kurs på Folkuniversitetet i Norska tills nästa gång jag ska till Norge. Framförallt Tröndelagsnorska.

Ha det.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post898

Kizzamannen

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 06, 2017 08:30:25

Om ett par timmar åker vi till Oslo. Svågerns äldsta pojk ska konfirmeras. Tydligen en stor händelse i Norge. Det blir baluns i dagarna två. Hur nu en gammal småbarnspappa ska orka med det. Nå, det lär bli trevligt. En massa spelemän/kvinnor lär medverka. Svågern och svägerskan är musiker. Mycket polska blir det. Det har jag lärt av tidigare balunser i Oslo. Själv funderar jag på att ta med mig guran. Men så mycket blues blir det inte. Men det lär finnas en kontrabasist i svägerskans släkt. Kanske kan man lura honom att ta en tolva. Nå, vi får se.

Sista varma dagen för den här gången. I morgon börjar kyla och regn igen. Bara att försöka stå ut. Med åren har jag blivit sämre att vistas i solen. Förr kunde jag ligga och pressa i timmar. Allt för att få en klädsam solbränna. Det går inte längre. Skuggan har blivit tillflykten varma dagar. Och vem fan vill bli brun. En brunbränd vit europeisk människa är en presumtiv cancerpatient.

Såg igår en dokumentär om Kizz på Tv. Första delen gick förlorad då bebben hade den dåliga smaken att skrika och orera vilt. Och kanske var det anledningen till att jag hade svårt att få ihop den. Tyckte jag saknade en röd tråd och den där jakten efter den gamle gitarristen kändes sökt. Dessutom en ibland lite märklig klippning. Och handen på hjärtat, bandet har väl inte gjort något större avtryck i rockhistorien. Ett högst medelmåttigt band. Snarare handlar det väl om bandet som fenomen. En vara som sålts framgångsrikt. Några skapliga låtar i början av åttiotalet och sedan inget mer.

När jag jobbade på en dagkoloni i slutet av sjuttiotalet hade vi en praktikant som kallades för Kizzamannen. Enbart av den anledningen att han hade en tröja med bandets namn med en vulgär bild av bandet. Något stämde inte med pojken. Han var kanske sjutton arton år men ytterligt osäker. Vågade inte gå ut på bryggan när det var allmänt bad. Han förklarade att han varit nära att drunkna när han var liten. Men också i övrigt var han osäker och valhänt. Långt och stripigt hår och dålig hy. Småbarnen retades med honom och han kunde aldrig svara upp. Blev mer eller mindre mobbad trots att han var nästan tio år äldre än ungarna. Jag fick aldrig något grepp om killen. Försökte väl prata lite med honom men samtalet hackade betänkligt. Fick nästan dra ur honom svaren.

Tjugo år senare satt jag och tittade på Hannes Råstams utmärkta dokumentär om bränderna i Falun på sjuttiotalet. Några ungdomar blev på lösa grunder åtalade för bränderna. Samtliga vittnade i programmet om hur de förleddes att erkänna. De ville bara hem. Och att erkänna var ett sätt att slippa fortsätta att sitta i ändlösa förhör. Ungdomarna var mellan tretton och arton. Bara barn alltså. Och medan jag sitter där och tittar så dyker han upp. Kizzamannen. Det visar sig att han var en av de oskyldigt dömda. Med ens får jag en förklaring till hans uppenbarelse. I programmet berättar han just om dessa oändliga förhör och hur förhörsledaren hela tiden säger åt honom att om han erkänner så får han åka hem. Ett justitiemord av den högre graden och en betänklig förhörsmetod. De flesta är nog vid det här laget överens om att fel personer dömdes i pyromanhärvan. Och det var alltså inte så konstigt att Kizzamannen var ett vrak.

Hur livet har gestaltat sig för honom i vuxen ålder har jag ingen aning om. För många av de som blev dömda blev livet ett helvete.

Dokumentären om KIZZ var inte ens i närheten av Hannes Råstams berättelse om bränderna i Falun.

Nu får det vara nog med skrivande. Oslo väntar och jag har inte ens packat.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post897

Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja

Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 04, 2017 15:19:56

Ute skiner solen. Det är början av maj. De senaste dagarna har bjudit på riktigt trevligt cykelväder. För första gången denna vår. April innebar ständig motvind och uppförsbacke. Dessutom kallt och skyfall med inslag av snö.

Påminner mig om den enda cykelsemester jag någonsin varit ute på. Det var 1977 med dåvarande flickvän. Turen började en bit in i Värmland och meningen var att vi skulle cykla tillbaka till Falun. Vid första tramptaget öppnade sig himlen. Därefter regnade det varenda dag. Och då menar jag inte småregna utan regelrätta skyfall från morgon till kväll. Dyblöt var ett normaltillstånd. Vi sov i våta sovsäckar och trädde på oss dyblöta kläder på morgonen innan vi klafsade iväg på cykeln. Målet med resan var att begå samlagsdebut. För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt fick vi hyra en stuga efter vägen med tillhörande torr säng. Ingen vill böka omkring i en våt sovsäck med regnet vilt smattrande mot tältduken. Och enda gången solen bröt fram var när vi stannade till på en höjd och tittade ut över Falun. Som av ett trollslag delade molnen på sig och solen sken på våra våta ansikten. Eller snarare grinade oss rätt i fejan.

Det är lika bra att försöka fånga dagen ty nästa vecka är det dags igen. Regn och kallt. När jag gick och lunchade så konstaterade jag att det troligen kommer att bli medvind hela vägen hem. Och mycket av cyklingens tjusning ligger i att ha medvind. Motvind kan förstöra vilken dag som helst. Göteborg är ju känd för att det alltid blåser västan. Vilket innebär att jag får motvind hem. Dock verkar vinden i dag komma från Ryssland.

Förr i tiden, när jag var ung cyklade jag helat tiden. Till skillnad från många av mina kompisar anskaffade jag aldrig en moped. Jag trodde att moped hade skadlig inverkan på min idrottsliga karriär. Så jag cyklade alltid nästan en mil till träningen. Därefter hem. Utom en gång då jag stannade till för att medverka vid en personalfest för alla ledare på Vikagårdens dagkoloni. Jag parkerade cykeln utanför ett hyreshus. Gick upp till en lägenhet och sedan påbörjades ett sjöslag utan motstycke. Som slutade med att jag spydde ned min gröna fina tröja. Någon torkade av mig och därefter vinglade jag hemåt med cykeln. Jag var ung, bara femton år och bodde så klart hos mina föräldrar. När jag kom hem på natten gick jag bakom garaget och gömde den nerspydda gröna tröjan omsorgsfullt under några plankor. Därefter smög jag in och lade jag mig för att sussa. Jag vaknade långt fram på förmiddagen. Solen sken in genom fönstret rätt i ansiktet. Jag klev upp, ruskade på mig, lätt illamående och vacklade ut till altanen för att få lite luft. När jag öppnade altandörren såg jag att mamman hade hängt tvätt. Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja. Samtal var att vänta.

Numer cyklar jag bara fram och tillbaka till jobbet. Några gånger i veckan. Om mu inte svärfadern utmanar mig på en tur runt Bottensjön i Karlsborg. Jag har utsatts för det en gång. Och det var sanna mina ord en gång för mycket. Ett fysiskt praktexemplar på sjuttio år satte redan från första tramptaget upp ett tempo som översteg min förmåga med råge. Jag hängde som en våt trasa på rulle hela varvet runt. På toppen av varje krön väntade han tålmodigt på mig. Vi kom runt. Och kanske bara av den anledningen att vi åt en glass på halva vägen.

Klockan är mycket ser jag. Dags att rulla hemåt.

I medvinden.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post896
« PreviousNext »