Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 22, 2017 21:10:55
Hur gamla är dina barn, frågade frisörskan. Jag svarade att
de är tre och ett halvt samt åtta månader. Är dom tvillingar, fortsatte hon och
jag tänkte att jag måste vara väldigt otydlig. Eller också lyssnade hon inte på
mina svar. När hon senare undrade om min åtta månaders bebbe hade börjat gå
insåg jag att hon inte hade några egna barn. Och när jag tittade upp i spegeln
så såg jag två troskyldiga blå ögon som kanske inte hade så mycket erfarenhet
av barn överhuvudtaget. Men hon klippte bra och jag stegade ut från Christers
hårsalong som en nykläckt finanshaj. Fönad i håret och med en skvätt
frisyrgelé.
Det är andra gången jag besöker Christers hårsalong och jag
var även nöjd förra gången. Det var då som frisörskan med myndig stämma talade
om att nu var det dags att ändra på frisyren. Jag kunde således inte längre
glida runt med en krokig mittbena. Och därmed var min tid utan kam över. Sist
jag kammade mig var 1980. Nu står jag varje morgon uppsträckt framför spegeln
med en kam i näven och försöker att ordna till en rak sidbena. Sedan i med
frisyrgelé och rufsa till lite elegant. Jag har blivit en formidabel snobb.
Anledningen till att jag plötsligt anlitar en lite dyrare
och mer anständig hårsalong heter Rafael. Han bedriver en sorts herrsalong i
huset bredvid. Jag går bara runt hörnet så finns han där. När jag kommer in så
brukar han bjuda på kaffe. Han är syrier och hatar muslimer. Troligen är han
väl kristen syrian. En jovialisk man med mustasch som påstår att han egentligen
är keramiker. Men han är definitivt en av de snabbaste frisörerna i hela
Göteborg. Ty efter tio minuter påstod han alltid att han var klar. Och saxen for
runt så att jag var glad att jag hade öronen kvar. Och anledningen till att jag
nu har bytt är helt enkelt att han var en usel frisör. Sist såg jag ut som en
nykläckt kyckling i håret när jag glad i hågen kom tillbaka till lägenheten.
Små hårtuvor stack upp på de mest oväntade ställen. Sambon var inte alls glad.
Hon påstod att det var det värsta hon sett. Han erbjöd sig att klippa våra
barn. Jag avböjde vänligt men bestämt.
Bredvid jobbet så finns en sådan där billig frisör som jag
brukade gå till förr. Det var väl rätt okay. Om det inte vore för att flera av
mina kolleger anlitade samma frisör. Och tydligen hade de en frisyr som de
alltid klippte fram på kundernas huvuden. För en tid var vi flera stycken på
jobbet som hade exakt samma frisyr. Vi kallade den för gyllenkroksfrisyren. Det
blev med tiden lite pinsamt. Mest kommer jag dock ihåg första gången som jag
besökte stället. En oerhört vacker kurdisk kvinna satte mig i stolen, svepte på
mig ett skynke, hissade stolen och drog sedan med handen upp över min nacke.
Jag kände naglarna rista helt lätt mot huden. Håren reste sig på hela kroppen.
Sedan satt jag med hög andning genom hela klippningen utan att våga titta på
henne. Nästa gång jag gick dit var hon borta. Jag såg henne inte mer.
Så en dag bytte de ägare. Jag gick dit och
klippte mig och resultatet var bedrövligt. Jag bestämde mig för att det var
sista gången. Av någon anledning kommer den nya ägaren ihåg mig för varje gång
jag passerar frisören tittar han ut med mordiska ögon på mig. Som om jag svikit
honom å det gruvligaste. Och jag går förbi där varje morgon och eftermiddag.
Försöker att låta bli att titta in. När jag någon gång ändå gör det så står han
där i fönstret och stirrar på mig.
Jag föredrar en frisör som inte har en aning om vad det
innebär att ha barn men som klipper bra. Vem vill inte se ut som en vithårig
finanshaj med rak sidbena.
Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 17, 2017 07:29:18
Caroline says, en låt från det mycket märkliga albumet
Berlin av Lou Reed. Ett album som inte på något vis flirtar med lyssnarna. Lite
svårtillgänglig och en berättelse om livet på baksidan. Fantastisk egentligen
men ingen försäljningssuccé vid den tidpunkten, mitten av sjuttiotalet. Av
någon anledning har jag lyssnat väldigt mycket på den. Den talar till mig.
I går var jag och fotade näst äldste sonen innan han begav
sig till gymnasiebal. Han var stilig i kostym och fluga och jag tänkte på den
tiden när han var upptagen av Buzz Lightyear.
En hjältefigur i filmen Toys tories. Det var bara lite drygt ett decennium
sedan. Alldeles nyss alltså. Han sprang ständigt omkring med den där figuren i
handen, såg filmen gång på gång. Han var Buzz Lightyear. Ändå var det svårt att
förstå där han nonchalant satt på motorhuven till en vit BMW med ett paraply i
handen. Det var en vuxen man som alldeles snart ska bege sig ut i vuxenlivet.
En något ambivalent känsla infinner sig när man ser ett av sina barn i en
kostym. Glädje över att han blivit en trevlig ung man men också saknaden av den
tiden när han faktiskt var ett barn. Och det faktum att den tiden försvann
mycket snabbt. Vi stod där, mamman och jag, och var stolta. Vi konstaterade att
någonting hade vi gjort rätt. Kanske kände vi oss själva lite snygga. I annat
fall hade inte resultatet blivit så bra.
Den grundläggande känslan i albumet Berlin är Ångest. Numer
sätter den inte igång så mycket, men på den tiden när jag nyss hade köpt den
hade jag periodvis svårt att lyssna på den. Den väckte ångesten, fick mig att
må dåligt. Ändå kunde jag inte låta bli att gång på gång återvända till den.
Och jag tänker att plattan inte bara är en platta utan ett konstverk. Inte bara
en samling bra låtar. Den uttrycker något. Vilket är konstens väsen. Uttrycket.
Jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera skivan till
den unge mannen som satt på en motorhuv till en vit BMW med ett paraply i
handen. Eller också kanske jag ska det. Visa att så här kan det också vara. Men
jag tror inte att han skulle uppleva musiken så som jag gjorde då, 1975. Man
upplever konst utifrån sin egen historia. Min var vid den tiden inte så rolig.
Och sannolikt var det anledningen till att skivan gick rätt in. Förutom att Lou
Reed hade skapat ett mästerverk.
Nå, jag tror att pojken har fått en ganska bra grund att stå
på. Som sin storebror är han kreativ och konstnärlig. Något man alltid har
nytta av i vilket sammanhang man än hamnar i.
Berlin blev ingen försäljningssuccé vilket fick till följd
att han efter den skivan spelade in Sally can´t dance. En betydligt mer lättillgänglig
platta. Och inte på något vis lika stark. Men den sålde bättre. Ingen av hans
senare verk kommer i närheten av Berlin. Här och var starka låtar men inget så
helgjutet.
Klockan är snart halv åtta. Frukost bör tillredas. Övriga familjemedlemmar
som finns i lägenheten sover. Och kanske är jag lite orolig över hur natten har
varit för den unge mannen. Såg att storebrodern överlämnade en flaska med något
drickbart som troligtvis inte bara innehöll läsk. Dessutom var han omgiven av
vackra lättklädda flickor. Något att oroa sig för en gammal pappa. Men jag vet
också att han har en stadig grund att stå på. Vilket brukar vara en garant för
att inte göra galna val.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, May 14, 2017 23:20:03
William Nylander får en puck till vänster om målvakten,
sticker in på mål och gör en lång dragning och lägger retsamt in pucken bredvid
målvaktens utsträckta benskydd. Snyggt. Och det påminner mig om min tid som
hockeyspelare. Vi måste gå tillbaka fyrtiofem år i tiden. Jag var samtida med
Lill-strimma, Honken Holmkvist, Tord Lundström och tamejfan Uffe Sterner. Dock
var jag inte på samma nivå. Det handlade om ungdomshockey och det enda jag kan
skryta om var att jag spelade i samma femma som Thomas Jonsson, flerfaldig Stanleycupmästare.
Men tillbaka till William Nylanders mål. Det påminde mig nämligen om de mål jag
brukade göra. Ganska ofta kom jag fri med målvakten. Det berodde dels på att
jag var två huvuden högre än alla mina motspelare och att nämnde Thomas Jonsson
även på den tiden var suverän på framspelningar. När jag kom där ensam mot målvakten
gjorde jag samma dragning varje gång. Först pucken snabbt till höger och sedan
en stor lov till vänster förbi målvaktens utsträckta högra benskydd och
därefter rakade jag in pucken. William Nylander gjorde en snygg piruett och en
stoppsladd efter att ha stänkt dit pucken. Själv fortsatte jag alltid rakt in i
sargen efter uträttat ärende och det small högt. Ty jag kunde inte bromsa så
bra. Eller inte alls faktiskt. Mina lagkamrater kom alltid ut och hjälpte mig
upp och samlade ihop den utrustning som låg utspridd över isen. Benskydd,
armbågsskydd, hjälm, tandskydd och klubba. Först därefter kunde jag inhösta
jubel och applåder medan jag sakta åkte mot avbytarbåset med värkande kropp. Lika
blåslagen varje gång. Det ska göra ont att spela hockey. Jag hann sluta innan
jag lärde mig att göra en riktig stoppsladd.
En tidig morgon för längesedan klev jag av ett tåg i Gävle.
Jag skulle byta till tåget som går till Falun. Det var en timme innan det
skulle avgå vilket fick mig att traska till ett morgonöppet kafé. Jag satte mig
vid ett bord med en kopp kaffe och en ostsmörgås. Det pinglade till i dörren
och en mycket sliten äldre man kom in. Eftersom det inte fanns några andra
gäster kom han och satte sig vid mitt bord. Det luktade gammal fylla av honom men
han började berätta om Lill-strimma Svedberg. Sveriges bästa back genom alla
tider. Den enda spelare som sovjetiske förbundskaptenen Tarasov ville ha med i
sitt landslag. Och min stora idol på den tiden det begav sig. Jag visste att
han hade varit begiven på spritdrycker och det var också vad denne slitne men
bedagade man berättade om. De hade festat ihop under Lill-strimmas tid i
Brynäs. Och han berättade om hur Brynäs lagledare åkte runt i stan för att leta
rätt på honom inför matcherna. Och de hittade honom i olika kvartar. Han
berättade hur de kom och bar ut honom i en väntande bil, körde honom till
arenan, Satte på honom utrustningen, hällde i honom en kopp kaffe och sedan ut på isen. Inte sällan var han
ändå bäst på plan. Lill-strimmas öde var tragiskt. Efter att ha valsat runt i
lite mindre lag skrev han på för Timrå. På hemväg från Sundsvall körde han rätt
in i en buss tillhörande ett dansband och avled. Troligtvis rattfull.
Jag lämnade den bedagade slitne mannen och gick till
stationen. Klev på tåget mot Falun och funderade på det jag hade fått höra. Min
gamle idol Lill-strimma. Trots att jag visste att han hade problem med spriten
var det deprimerande att höra om sin gamle idol. Att det var så illa redan på
den tiden. Huruvida det gick för den
gamle slitne mannen har jag ingen aning om. Han verkade inte ha sin bästa tid
framför sig.
Min hockeykarriär sträcker sig till ett par års
ungdomshockey. Dock fick jag spela en DM-final i Mora i en inomhushall. Efter
att ha slagit ut Leksand var vi segervissa. Mora är känt för att ha en bra
ungdomsverksamhet och det hade de även detta år. Vi fick rejält med stryk. Det
enda som var värt att komma ihåg från matchen är Thomas Jonssons slagskott i bröstet
på Moras målvakt. Han fick bäras ut.
I år vinner Sverige VM. Kom ihåg var ni läste det först.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 13, 2017 19:53:05
Eftermiddag, det är i mitten av maj. Ute är det ganska grått
om än lite varmare. Sambon och ungen har gått ut, bebben ligger och sover
vilket förklarar att jag sitter inne i den röda fåtöljen och skriver. I ett rum
längre bort i lägenheten sitter storsonen. Kanske tecknar han. Mellan de söner
som just nu befinner sig här hemma är det tjugo år. Själv är jag femtiosex, på
det femtiosjunde och ser inget slut på småbarnslivet. Livet är ett långt
småbarnsliv. Det är alltså tjugoett år sedan jag plötsligt kunde komma på något
impulsivt och genomföra det. Som att sticka till ateljén eller gå ut och ta en
öl. Kolla på fotboll eller gå och dra en filt över huvudet. Jag har glömt hur
det var och hur man gör.
Ett par timmar senare. Har varit ute på gården med ungarna. Inklusive
tjugoåringen även om han mer fungerade som barnvakt. Ungen springer efter de
andra ungarna. Någon sorts tafattlek. Han har ingen aning om vad det handlar om.
Hänger bara på och springer och skriker. Bebben sitter still i sandlådan.
Huvudet går som ett periskop. Vill inte gärna missa något. Alla ljud sätter
huvudet i rörelse. Ibland får jag för mig att han skulle kunna snurra huvudet
ett helt varv.
Läste att journalisten Fredrik Virtanen på Aftonbladet också
gjort sig lustig över de budande politiska partierna gällande antalet nya
poliser. Om det stämmer som han skriver att antalet
brott minskat överlag så blir 10 000 nya poliser rent löjeväckande.
Själv var jag nyligen i ett blogginlägg inne på att pengarna istället bör
avsättas till socialtjänst, psykiatri, fritidsgårdar och andra sociala åtgärder.
Virtanen pratade om bättre polisutbildning. Håller jag också med om. Kvarterspoliser
är en annan bra tanke. Med uppgift att ägna sig åt sociala kontakter med kvarterets
invånare. Dock behövs kanske inte 10 000 sådana. Det ska till amatörer för
att kunna se vad som behöver göras. Experter och kanske framför allt politiker
är blinda. Sneglar på antalet röster eller forskningsanslag. Lösningen är så
enkel att de inte ser den. Sociala åtgärder, arbete och utbildning är effektivare
än en hel skvadron med poliser utrustade till tänderna. En kunskap som jag
härmed sprider gratis till alla politiker. Tänk långsiktigt, gärna förbi nästa
val. Att bygga ett tryggare samhälle och ytterligare minska brottslighet tar
tid. Det räcker inte att anställa horder med poliser och sätta igång att bura
in folk. Nästa generation står på tur att ta över. Någon måste ge de unga
presumtiva brottslingarna alternativ. Det är där som sociala långsiktiga åtgärder
kommer in. Busenkelt.
Kvällen börjar göra sitt intåg. Och jag ger er ytterligare
ett tips. Sverige kommer att vinna VM i ishockey. Av den anledningen att det
gått knackigt i gruppspelet. När Sverige går som tåget förlorar de alltid en
semifinal eller möjligen en final. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket. Hockeyn
dog med Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Niklas Wikegård är i jämförelse
med dessa giganter som en fis i universum. Och att jämföra Henrik Lundkvist med
Honken Holmkvist låter sig inte göras. Honken kunde nicka en hårt slagen puck
utan hjälm.
Ungen ska snart läggas. Jag hoppas förstås att jag ska få
välja nattlektyr. I så fall blir det ”Den vilda bebin” av Barbro Lindgren. En
barnbok kan inte bli bättre. Med rim och allting. En unge som växer upp med den
boken kommer alltid att klara sig i alla situationer.
Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 11, 2017 15:58:04
Arbogakvinnan är den stora händelsen just nu. Åtminstone när
det gäller inrikesnyheter. Hon står åtalad för två mord samt stämpling till
mord. Bedrägeribrott och säkert mycket annat som inte jag har koll på. Man
skulle kunna tro att fallet innehåller alla klassiska ingredienser som gör att
den får sådant intresse. Kärlek, svartsjuka, otrohet och pengar. Men jag tror
inte att så är fallet. Kvinnan verkar helt renons på känslor. Något så ovanligt
som kvinnlig psykopat. Psykologguiden beskriver en psykopat på följande vis: Personer med anti-sociala drag och
psykopati framstår som kalla och hänsynslösa. De blir lätt provocerade och kan
då utstråla våld. Deras tillvaro verkar inte särskilt planerad eller
förutsägbar, utan präglas av impulsivitet och ansvarslöshet. Och mycket av
det som framgår i beskrivningen av kvinnan stämmer in i den bilden.
Kommer att tänka på ett annat fall med en kvinnlig förövare.
Den tyska kvinnan Christine Schürrer som slog ihjäl två barn och skadade mamman
svårt. Av blind svartsjuka. Det var hennes expojkväns nya familj. Och kanske
hade hon en grumlig bild av att få återförenas med expojkvännen om hans familj
var ur vägen. Vad vet jag. Om jag inte missminner mig så hade hon aldrig någon
bra förklaring till det hela. Hon hade enligt den psykiatriska undersökningen
ingen allvarlig psykisk störning vilket borde innebära att hon hade någon form
av personlighetsstörning. Men det som är mycket märkligt är att det också ägde
rum i Arboga. Två tragedier inom loppet av nio år på samma ställe. Man undrar
vad det är med Arboga.
Annars är ju Falun starkt förknippat med våldsamheter. Först
Mattias Flincks massmord på kvinnor ur Lottakåren. De var i Falun på övning. Mordet var också ett svartsjukedrama. Eller åtminstone var det förklaringen till att han gick till regementet och hämtade en AK4 och mejade ned dem. Kvinnor som inte hade med det hela att göra. Och
under samma period började den fabulösa upprullningen av mord som Sture
Bergwall under stark påverkan av narkotiska preparat börjat erkänna. I stort
sett alla ouppklarade mord i svensk nutida brottshistoria. Det visade
sig ju förstås vara rena falsarier. Vilket man tycker att de ansvariga borde ha
förstått redan från början. I grannkommunen Borlänge huserade Svartenbrand. I
en villa som Hells Angeles hyrde hittade man ett lik nedgrävt. Bara 100 meter
från brorsans hem.
Om man ska sammanfatta det hela så kan man väl säga att
Arboga och Falun är två orter man gör bäst i att inte flytta till. Med största
sannolikhet är det trots allt en slump. Men i fallet Arboga måste man väl ändå
säga att det är märkligt. Två kvinnliga psykopater som går bärsärk inom loppet
av nio år. Kan inte ha hänt någonstans i världshistorien. Ibland överträffar
verkligheten dikten.
Tittar man ut i världen finns det andra människor med grava
personlighetsstörningar. Donald Trump har avskedat FBI chefen. Av den enkla
anledningen att han höll i utredningen av rysk inblandning i valet av president.
Enligt honom själv ska anledningen till avskedandet ha varit att han tyckte att
FBI chefen skött affären med Hillary Clintons mailhantering dåligt. Kvalificerat
skitsnack. Det började helt enkelt brännas under fötterna på hela Trumpadministrationen.
Någon annan förklaring finns inte.
Nu måste jag börja förbereda mig för ett föredrag jag ska
hålla. Om Gyllenkrokens aktivitetshus. Ett ställe för människor med psykisk
sjukdom. Där händer aldrig sådana här saker.
Så att ni vet.
Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 08, 2017 22:09:26
Hemma efter en helg i Oslo. Svågerns son begick borgerlig
konfirmation och tydligen är det en stor händelse i Norge. Det blev baluns i
dagarna två. Själva konfirmationsakten fick hela min familj bevittna från
källaren i rådhuset. Av den enkla anledningen att ungen och bebben förde ett oherrans
oljud. Vakterna pekade med bister min ned oss en våning. Och kanske berodde det
delvis på att akustiken var enorm i den väldiga salen. Ett barnskrik kunde
spräcka glas men framför allt störde det den högtidliga stämningen. Därmed fick
vi tillbringa en hel konfirmationsakt i källaren. Det ska säga, det var inga
fängelsehålor där nere. Bara helt vanligt garderobsutrymme. Men ungefär lika
bedövande tråkigt. Som tur är var akten lite kortare än planerat.
Den som anser att norska är ett lätt språk att förstå
ljuger. Sanna mina ord. Jag får koncentrera mig till det yttersta. Ungefär som
att lyssna på skånska. Och för att göra livet ännu svårare för en språkligt
obegåvad dalkarl som mig fanns släktingar från Tröndelag med under hela helgen. Med
en dialekt som troligtvis är svår även för en infödd norrman. Och för mig
omöjlig. Men med hjälp av kroppspråk och språkmelodi tyckte jag ändå att jag
kunde förstå brottstycken av vad som avhandlades. Jag log, skrattade lite
prövande, nickade eller skakade på huvudet beroende på hur de andra reagerade. Jag
såg nog rätt vilsen ut.
Vi bodde på hotell. Vilket inte hör till vanligheterna.
Själv såg jag som vanligt fram emot frukosten. Bacon och stekt ägg, äggröra, stekta
champinjoner, varma tomater, yoghurt med lönnsirap och müsli i form av
kaksmulor och som lök på laxen – smörgås med brunost. Vi var ju ändå i Norge. Allt detta inmundigades medan ungen sprang
varvlopp bland de andra frukostgästerna och bebben satt i barnstolen med ett
svart hål i ansiktet som skulle fyllas med gröt. Fort och under lång stund annars
gallskrek han hejvilt. På ett bord låg diverse morgontidningar och hånlog mot
mig. Efter en stund fick jag ge upp och följde med ungen till ett dansgolv där
han fick åbäka sig och ränna runt utan att störa andra.
Medan detta hände vann Macron det franska valet. Ett val som
mest handlat om vem som inte skulle vinna. Och rätt man förlorade, eller snarare
kvinna. Le Pen var chanslös. Det ska ändå sägas, fascisterna fick mer än 30 %
av rösterna. Vilket i sig är en deprimerande siffra. Men kanske är det just vid
det här tillfället som den blåbruna vågen peakar. Låt oss hoppas det. Vad
Macron står för har jag ingen aning om. Någon sorts socialliberal om man får
tro de som förstår. Men som sagt, huvudsaken var att Le Pen inte vann. Nu
återstå det tyska valet. Och det är jag mindre nervös för. Tyskarna har de
senaste åren seglat upp som kanske Europas mest sansade folk. Vilket får sägas
vara sensationellt med tanke på deras historia. Merkel må vara högerpolitiker
men hon visar prov på en ryggrad som de flesta andra saknar.
Fascisterna har nu förlorat i Österrike, Holland och
Frankrike. De kommer att förlora i Tyskland. Trump blir mer och mer ensam.
Dessutom är det mycket som talar för att det är andra som drar i trådarna nu.
De har insett vilken galning det är som har röstats fram. Inte heller Putin lär vara helt nöjd. Trots idoga försök att påverka valen via internät. Européer är inte lika dumma som amerikaner.
Nå, nu sitter jag i den röda fåtöljen i Frölunda igen. Alla
i lägenheten pratar svenska och jag förstår allt som sägs. Funderar om jag ska
ta en kurs på Folkuniversitetet i Norska tills nästa gång jag ska till Norge. Framförallt Tröndelagsnorska.
Ha det.
Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 06, 2017 08:30:25
Om ett par timmar åker vi till Oslo. Svågerns äldsta pojk
ska konfirmeras. Tydligen en stor händelse i Norge. Det blir baluns i dagarna
två. Hur nu en gammal småbarnspappa ska orka med det. Nå, det lär bli trevligt.
En massa spelemän/kvinnor lär medverka. Svågern och svägerskan är musiker.
Mycket polska blir det. Det har jag lärt av tidigare balunser i Oslo. Själv funderar jag på att ta med mig guran. Men så mycket
blues blir det inte. Men det lär finnas en kontrabasist i svägerskans släkt.
Kanske kan man lura honom att ta en tolva. Nå, vi får se.
Sista varma dagen för den här gången. I morgon börjar kyla
och regn igen. Bara att försöka stå ut. Med åren har jag blivit sämre att
vistas i solen. Förr kunde jag ligga och pressa i timmar. Allt för att få en
klädsam solbränna. Det går inte längre. Skuggan har blivit tillflykten varma
dagar. Och vem fan vill bli brun. En brunbränd vit europeisk människa är en
presumtiv cancerpatient.
Såg igår en dokumentär om Kizz på Tv. Första delen gick förlorad då bebben
hade den dåliga smaken att skrika och orera vilt. Och kanske var det
anledningen till att jag hade svårt att få ihop den. Tyckte jag saknade en röd
tråd och den där jakten efter den gamle gitarristen kändes sökt. Dessutom en
ibland lite märklig klippning. Och handen på hjärtat, bandet har väl inte gjort
något större avtryck i rockhistorien. Ett högst medelmåttigt band. Snarare handlar
det väl om bandet som fenomen. En vara som sålts framgångsrikt. Några skapliga
låtar i början av åttiotalet och sedan inget mer.
När jag jobbade på en dagkoloni i slutet av sjuttiotalet
hade vi en praktikant som kallades för Kizzamannen. Enbart av den anledningen
att han hade en tröja med bandets namn med en vulgär bild av bandet. Något
stämde inte med pojken. Han var kanske sjutton arton år men ytterligt osäker.
Vågade inte gå ut på bryggan när det var allmänt bad. Han förklarade att han
varit nära att drunkna när han var liten. Men också i övrigt var han osäker och
valhänt. Långt och stripigt hår och dålig hy. Småbarnen retades med honom och
han kunde aldrig svara upp. Blev mer eller mindre mobbad trots att han var
nästan tio år äldre än ungarna. Jag fick aldrig något grepp om killen. Försökte
väl prata lite med honom men samtalet hackade betänkligt. Fick nästan dra ur
honom svaren.
Tjugo år senare satt jag och tittade på Hannes Råstams
utmärkta dokumentär om bränderna i Falun på sjuttiotalet. Några ungdomar blev
på lösa grunder åtalade för bränderna. Samtliga vittnade i programmet om hur de
förleddes att erkänna. De ville bara
hem. Och att erkänna var ett sätt att slippa fortsätta att sitta i ändlösa förhör.
Ungdomarna var mellan tretton och arton. Bara barn alltså. Och medan jag sitter
där och tittar så dyker han upp. Kizzamannen. Det visar sig att han var en av
de oskyldigt dömda. Med ens får jag en förklaring till hans uppenbarelse. I
programmet berättar han just om dessa oändliga förhör och hur förhörsledaren hela
tiden säger åt honom att om han erkänner så får han åka hem. Ett justitiemord
av den högre graden och en betänklig förhörsmetod. De flesta är nog vid det här
laget överens om att fel personer dömdes i pyromanhärvan. Och det var alltså
inte så konstigt att Kizzamannen var ett vrak.
Hur livet har gestaltat sig för honom i vuxen ålder har jag
ingen aning om. För många av de som blev dömda blev livet ett helvete.
Dokumentären om KIZZ var inte ens i närheten av Hannes
Råstams berättelse om bränderna i Falun.
Nu får det vara nog med skrivande. Oslo väntar och jag har
inte ens packat.
Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 04, 2017 15:19:56
Ute skiner solen. Det är början av maj. De senaste dagarna
har bjudit på riktigt trevligt cykelväder. För första gången denna vår. April
innebar ständig motvind och uppförsbacke. Dessutom kallt och skyfall med inslag
av snö.
Påminner mig om den enda cykelsemester jag någonsin varit
ute på. Det var 1977 med dåvarande flickvän. Turen började en bit in i Värmland
och meningen var att vi skulle cykla tillbaka till Falun. Vid första tramptaget
öppnade sig himlen. Därefter regnade det varenda dag. Och då menar jag inte
småregna utan regelrätta skyfall från morgon till kväll. Dyblöt var ett
normaltillstånd. Vi sov i våta sovsäckar och trädde på oss dyblöta kläder på
morgonen innan vi klafsade iväg på cykeln. Målet med resan var att begå
samlagsdebut. För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt fick vi hyra en stuga
efter vägen med tillhörande torr säng. Ingen vill böka omkring i en våt
sovsäck med regnet vilt smattrande mot tältduken. Och enda gången solen bröt fram var när vi stannade till på en höjd
och tittade ut över Falun. Som av ett trollslag delade molnen på sig och solen
sken på våra våta ansikten. Eller snarare grinade oss rätt i fejan.
Det är lika bra att försöka fånga dagen ty nästa vecka är
det dags igen. Regn och kallt. När jag gick och lunchade så konstaterade jag
att det troligen kommer att bli medvind hela vägen hem. Och mycket av cyklingens
tjusning ligger i att ha medvind. Motvind kan förstöra vilken dag som helst. Göteborg
är ju känd för att det alltid blåser västan. Vilket innebär att jag får motvind
hem. Dock verkar vinden i dag komma från Ryssland.
Förr i tiden, när jag var ung cyklade jag helat tiden. Till
skillnad från många av mina kompisar anskaffade jag aldrig en moped. Jag trodde
att moped hade skadlig inverkan på min idrottsliga karriär. Så jag cyklade
alltid nästan en mil till träningen. Därefter hem. Utom en gång då jag stannade
till för att medverka vid en personalfest för alla ledare på Vikagårdens
dagkoloni. Jag parkerade cykeln utanför ett hyreshus. Gick upp till en lägenhet
och sedan påbörjades ett sjöslag utan motstycke. Som slutade med att jag spydde
ned min gröna fina tröja. Någon torkade av mig och därefter vinglade jag hemåt
med cykeln. Jag var ung, bara femton år och bodde så klart hos mina föräldrar. När
jag kom hem på natten gick jag bakom garaget och gömde den nerspydda gröna
tröjan omsorgsfullt under några plankor. Därefter smög jag in och lade jag mig
för att sussa. Jag vaknade långt fram på förmiddagen. Solen sken in genom
fönstret rätt i ansiktet. Jag klev upp, ruskade på mig, lätt illamående och
vacklade ut till altanen för att få lite luft. När jag öppnade altandörren såg
jag att mamman hade hängt tvätt. Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna
tröja. Samtal var att vänta.
Numer cyklar jag bara fram och tillbaka till jobbet. Några
gånger i veckan. Om mu inte svärfadern utmanar mig på en tur runt Bottensjön i
Karlsborg. Jag har utsatts för det en gång. Och det var sanna mina ord en gång
för mycket. Ett fysiskt praktexemplar på sjuttio år satte redan från första
tramptaget upp ett tempo som översteg min förmåga med råge. Jag hängde som en
våt trasa på rulle hela varvet runt. På toppen av varje krön väntade han tålmodigt
på mig. Vi kom runt. Och kanske bara av den anledningen att vi åt en glass på
halva vägen.
Klockan är mycket ser jag. Dags att rulla hemåt.
I medvinden.
| Choose image for share content |
|---|
|
