Kjells blogg

Kjells blogg

Lämna polisfrågan till mig och @fvirtanen

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 13, 2017 19:53:05

Eftermiddag, det är i mitten av maj. Ute är det ganska grått om än lite varmare. Sambon och ungen har gått ut, bebben ligger och sover vilket förklarar att jag sitter inne i den röda fåtöljen och skriver. I ett rum längre bort i lägenheten sitter storsonen. Kanske tecknar han. Mellan de söner som just nu befinner sig här hemma är det tjugo år. Själv är jag femtiosex, på det femtiosjunde och ser inget slut på småbarnslivet. Livet är ett långt småbarnsliv. Det är alltså tjugoett år sedan jag plötsligt kunde komma på något impulsivt och genomföra det. Som att sticka till ateljén eller gå ut och ta en öl. Kolla på fotboll eller gå och dra en filt över huvudet. Jag har glömt hur det var och hur man gör.

Ett par timmar senare. Har varit ute på gården med ungarna. Inklusive tjugoåringen även om han mer fungerade som barnvakt. Ungen springer efter de andra ungarna. Någon sorts tafattlek. Han har ingen aning om vad det handlar om. Hänger bara på och springer och skriker. Bebben sitter still i sandlådan. Huvudet går som ett periskop. Vill inte gärna missa något. Alla ljud sätter huvudet i rörelse. Ibland får jag för mig att han skulle kunna snurra huvudet ett helt varv.

Läste att journalisten Fredrik Virtanen på Aftonbladet också gjort sig lustig över de budande politiska partierna gällande antalet nya poliser. Om det stämmer som han skriver att antalet brott minskat överlag så blir 10 000 nya poliser rent löjeväckande. Själv var jag nyligen i ett blogginlägg inne på att pengarna istället bör avsättas till socialtjänst, psykiatri, fritidsgårdar och andra sociala åtgärder. Virtanen pratade om bättre polisutbildning. Håller jag också med om. Kvarterspoliser är en annan bra tanke. Med uppgift att ägna sig åt sociala kontakter med kvarterets invånare. Dock behövs kanske inte 10 000 sådana. Det ska till amatörer för att kunna se vad som behöver göras. Experter och kanske framför allt politiker är blinda. Sneglar på antalet röster eller forskningsanslag. Lösningen är så enkel att de inte ser den. Sociala åtgärder, arbete och utbildning är effektivare än en hel skvadron med poliser utrustade till tänderna. En kunskap som jag härmed sprider gratis till alla politiker. Tänk långsiktigt, gärna förbi nästa val. Att bygga ett tryggare samhälle och ytterligare minska brottslighet tar tid. Det räcker inte att anställa horder med poliser och sätta igång att bura in folk. Nästa generation står på tur att ta över. Någon måste ge de unga presumtiva brottslingarna alternativ. Det är där som sociala långsiktiga åtgärder kommer in. Busenkelt.

Kvällen börjar göra sitt intåg. Och jag ger er ytterligare ett tips. Sverige kommer att vinna VM i ishockey. Av den anledningen att det gått knackigt i gruppspelet. När Sverige går som tåget förlorar de alltid en semifinal eller möjligen en final. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket. Hockeyn dog med Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz. Niklas Wikegård är i jämförelse med dessa giganter som en fis i universum. Och att jämföra Henrik Lundkvist med Honken Holmkvist låter sig inte göras. Honken kunde nicka en hårt slagen puck utan hjälm.

Ungen ska snart läggas. Jag hoppas förstås att jag ska få välja nattlektyr. I så fall blir det ”Den vilda bebin” av Barbro Lindgren. En barnbok kan inte bli bättre. Med rim och allting. En unge som växer upp med den boken kommer alltid att klara sig i alla situationer.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post900

Flytta inte till Arboga eller Falun

Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 11, 2017 15:58:04

Arbogakvinnan är den stora händelsen just nu. Åtminstone när det gäller inrikesnyheter. Hon står åtalad för två mord samt stämpling till mord. Bedrägeribrott och säkert mycket annat som inte jag har koll på. Man skulle kunna tro att fallet innehåller alla klassiska ingredienser som gör att den får sådant intresse. Kärlek, svartsjuka, otrohet och pengar. Men jag tror inte att så är fallet. Kvinnan verkar helt renons på känslor. Något så ovanligt som kvinnlig psykopat. Psykologguiden beskriver en psykopat på följande vis: Personer med anti-sociala drag och psykopati framstår som kalla och hänsynslösa. De blir lätt provocerade och kan då utstråla våld. Deras tillvaro verkar inte särskilt planerad eller förutsägbar, utan präglas av impulsivitet och ansvarslöshet. Och mycket av det som framgår i beskrivningen av kvinnan stämmer in i den bilden.

Kommer att tänka på ett annat fall med en kvinnlig förövare. Den tyska kvinnan Christine Schürrer som slog ihjäl två barn och skadade mamman svårt. Av blind svartsjuka. Det var hennes expojkväns nya familj. Och kanske hade hon en grumlig bild av att få återförenas med expojkvännen om hans familj var ur vägen. Vad vet jag. Om jag inte missminner mig så hade hon aldrig någon bra förklaring till det hela. Hon hade enligt den psykiatriska undersökningen ingen allvarlig psykisk störning vilket borde innebära att hon hade någon form av personlighetsstörning. Men det som är mycket märkligt är att det också ägde rum i Arboga. Två tragedier inom loppet av nio år på samma ställe. Man undrar vad det är med Arboga.

Annars är ju Falun starkt förknippat med våldsamheter. Först Mattias Flincks massmord på kvinnor ur Lottakåren. De var i Falun på övning. Mordet var också ett svartsjukedrama. Eller åtminstone var det förklaringen till att han gick till regementet och hämtade en AK4 och mejade ned dem. Kvinnor som inte hade med det hela att göra. Och under samma period började den fabulösa upprullningen av mord som Sture Bergwall under stark påverkan av narkotiska preparat börjat erkänna. I stort sett alla ouppklarade mord i svensk nutida brottshistoria. Det visade sig ju förstås vara rena falsarier. Vilket man tycker att de ansvariga borde ha förstått redan från början. I grannkommunen Borlänge huserade Svartenbrand. I en villa som Hells Angeles hyrde hittade man ett lik nedgrävt. Bara 100 meter från brorsans hem.

Om man ska sammanfatta det hela så kan man väl säga att Arboga och Falun är två orter man gör bäst i att inte flytta till. Med största sannolikhet är det trots allt en slump. Men i fallet Arboga måste man väl ändå säga att det är märkligt. Två kvinnliga psykopater som går bärsärk inom loppet av nio år. Kan inte ha hänt någonstans i världshistorien. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Tittar man ut i världen finns det andra människor med grava personlighetsstörningar. Donald Trump har avskedat FBI chefen. Av den enkla anledningen att han höll i utredningen av rysk inblandning i valet av president. Enligt honom själv ska anledningen till avskedandet ha varit att han tyckte att FBI chefen skött affären med Hillary Clintons mailhantering dåligt. Kvalificerat skitsnack. Det började helt enkelt brännas under fötterna på hela Trumpadministrationen. Någon annan förklaring finns inte.

Nu måste jag börja förbereda mig för ett föredrag jag ska hålla. Om Gyllenkrokens aktivitetshus. Ett ställe för människor med psykisk sjukdom. Där händer aldrig sådana här saker.

Så att ni vet.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post899

Tröndelagsnorska

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 08, 2017 22:09:26

Hemma efter en helg i Oslo. Svågerns son begick borgerlig konfirmation och tydligen är det en stor händelse i Norge. Det blev baluns i dagarna två. Själva konfirmationsakten fick hela min familj bevittna från källaren i rådhuset. Av den enkla anledningen att ungen och bebben förde ett oherrans oljud. Vakterna pekade med bister min ned oss en våning. Och kanske berodde det delvis på att akustiken var enorm i den väldiga salen. Ett barnskrik kunde spräcka glas men framför allt störde det den högtidliga stämningen. Därmed fick vi tillbringa en hel konfirmationsakt i källaren. Det ska säga, det var inga fängelsehålor där nere. Bara helt vanligt garderobsutrymme. Men ungefär lika bedövande tråkigt. Som tur är var akten lite kortare än planerat.

Den som anser att norska är ett lätt språk att förstå ljuger. Sanna mina ord. Jag får koncentrera mig till det yttersta. Ungefär som att lyssna på skånska. Och för att göra livet ännu svårare för en språkligt obegåvad dalkarl som mig fanns släktingar från Tröndelag med under hela helgen. Med en dialekt som troligtvis är svår även för en infödd norrman. Och för mig omöjlig. Men med hjälp av kroppspråk och språkmelodi tyckte jag ändå att jag kunde förstå brottstycken av vad som avhandlades. Jag log, skrattade lite prövande, nickade eller skakade på huvudet beroende på hur de andra reagerade. Jag såg nog rätt vilsen ut.

Vi bodde på hotell. Vilket inte hör till vanligheterna. Själv såg jag som vanligt fram emot frukosten. Bacon och stekt ägg, äggröra, stekta champinjoner, varma tomater, yoghurt med lönnsirap och müsli i form av kaksmulor och som lök på laxen – smörgås med brunost. Vi var ju ändå i Norge. Allt detta inmundigades medan ungen sprang varvlopp bland de andra frukostgästerna och bebben satt i barnstolen med ett svart hål i ansiktet som skulle fyllas med gröt. Fort och under lång stund annars gallskrek han hejvilt. På ett bord låg diverse morgontidningar och hånlog mot mig. Efter en stund fick jag ge upp och följde med ungen till ett dansgolv där han fick åbäka sig och ränna runt utan att störa andra.

Medan detta hände vann Macron det franska valet. Ett val som mest handlat om vem som inte skulle vinna. Och rätt man förlorade, eller snarare kvinna. Le Pen var chanslös. Det ska ändå sägas, fascisterna fick mer än 30 % av rösterna. Vilket i sig är en deprimerande siffra. Men kanske är det just vid det här tillfället som den blåbruna vågen peakar. Låt oss hoppas det. Vad Macron står för har jag ingen aning om. Någon sorts socialliberal om man får tro de som förstår. Men som sagt, huvudsaken var att Le Pen inte vann. Nu återstå det tyska valet. Och det är jag mindre nervös för. Tyskarna har de senaste åren seglat upp som kanske Europas mest sansade folk. Vilket får sägas vara sensationellt med tanke på deras historia. Merkel må vara högerpolitiker men hon visar prov på en ryggrad som de flesta andra saknar.

Fascisterna har nu förlorat i Österrike, Holland och Frankrike. De kommer att förlora i Tyskland. Trump blir mer och mer ensam. Dessutom är det mycket som talar för att det är andra som drar i trådarna nu. De har insett vilken galning det är som har röstats fram. Inte heller Putin lär vara helt nöjd. Trots idoga försök att påverka valen via internät. Européer är inte lika dumma som amerikaner.

Nå, nu sitter jag i den röda fåtöljen i Frölunda igen. Alla i lägenheten pratar svenska och jag förstår allt som sägs. Funderar om jag ska ta en kurs på Folkuniversitetet i Norska tills nästa gång jag ska till Norge. Framförallt Tröndelagsnorska.

Ha det.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post898

Kizzamannen

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 06, 2017 08:30:25

Om ett par timmar åker vi till Oslo. Svågerns äldsta pojk ska konfirmeras. Tydligen en stor händelse i Norge. Det blir baluns i dagarna två. Hur nu en gammal småbarnspappa ska orka med det. Nå, det lär bli trevligt. En massa spelemän/kvinnor lär medverka. Svågern och svägerskan är musiker. Mycket polska blir det. Det har jag lärt av tidigare balunser i Oslo. Själv funderar jag på att ta med mig guran. Men så mycket blues blir det inte. Men det lär finnas en kontrabasist i svägerskans släkt. Kanske kan man lura honom att ta en tolva. Nå, vi får se.

Sista varma dagen för den här gången. I morgon börjar kyla och regn igen. Bara att försöka stå ut. Med åren har jag blivit sämre att vistas i solen. Förr kunde jag ligga och pressa i timmar. Allt för att få en klädsam solbränna. Det går inte längre. Skuggan har blivit tillflykten varma dagar. Och vem fan vill bli brun. En brunbränd vit europeisk människa är en presumtiv cancerpatient.

Såg igår en dokumentär om Kizz på Tv. Första delen gick förlorad då bebben hade den dåliga smaken att skrika och orera vilt. Och kanske var det anledningen till att jag hade svårt att få ihop den. Tyckte jag saknade en röd tråd och den där jakten efter den gamle gitarristen kändes sökt. Dessutom en ibland lite märklig klippning. Och handen på hjärtat, bandet har väl inte gjort något större avtryck i rockhistorien. Ett högst medelmåttigt band. Snarare handlar det väl om bandet som fenomen. En vara som sålts framgångsrikt. Några skapliga låtar i början av åttiotalet och sedan inget mer.

När jag jobbade på en dagkoloni i slutet av sjuttiotalet hade vi en praktikant som kallades för Kizzamannen. Enbart av den anledningen att han hade en tröja med bandets namn med en vulgär bild av bandet. Något stämde inte med pojken. Han var kanske sjutton arton år men ytterligt osäker. Vågade inte gå ut på bryggan när det var allmänt bad. Han förklarade att han varit nära att drunkna när han var liten. Men också i övrigt var han osäker och valhänt. Långt och stripigt hår och dålig hy. Småbarnen retades med honom och han kunde aldrig svara upp. Blev mer eller mindre mobbad trots att han var nästan tio år äldre än ungarna. Jag fick aldrig något grepp om killen. Försökte väl prata lite med honom men samtalet hackade betänkligt. Fick nästan dra ur honom svaren.

Tjugo år senare satt jag och tittade på Hannes Råstams utmärkta dokumentär om bränderna i Falun på sjuttiotalet. Några ungdomar blev på lösa grunder åtalade för bränderna. Samtliga vittnade i programmet om hur de förleddes att erkänna. De ville bara hem. Och att erkänna var ett sätt att slippa fortsätta att sitta i ändlösa förhör. Ungdomarna var mellan tretton och arton. Bara barn alltså. Och medan jag sitter där och tittar så dyker han upp. Kizzamannen. Det visar sig att han var en av de oskyldigt dömda. Med ens får jag en förklaring till hans uppenbarelse. I programmet berättar han just om dessa oändliga förhör och hur förhörsledaren hela tiden säger åt honom att om han erkänner så får han åka hem. Ett justitiemord av den högre graden och en betänklig förhörsmetod. De flesta är nog vid det här laget överens om att fel personer dömdes i pyromanhärvan. Och det var alltså inte så konstigt att Kizzamannen var ett vrak.

Hur livet har gestaltat sig för honom i vuxen ålder har jag ingen aning om. För många av de som blev dömda blev livet ett helvete.

Dokumentären om KIZZ var inte ens i närheten av Hannes Råstams berättelse om bränderna i Falun.

Nu får det vara nog med skrivande. Oslo väntar och jag har inte ens packat.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post897

Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja

Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 04, 2017 15:19:56

Ute skiner solen. Det är början av maj. De senaste dagarna har bjudit på riktigt trevligt cykelväder. För första gången denna vår. April innebar ständig motvind och uppförsbacke. Dessutom kallt och skyfall med inslag av snö.

Påminner mig om den enda cykelsemester jag någonsin varit ute på. Det var 1977 med dåvarande flickvän. Turen började en bit in i Värmland och meningen var att vi skulle cykla tillbaka till Falun. Vid första tramptaget öppnade sig himlen. Därefter regnade det varenda dag. Och då menar jag inte småregna utan regelrätta skyfall från morgon till kväll. Dyblöt var ett normaltillstånd. Vi sov i våta sovsäckar och trädde på oss dyblöta kläder på morgonen innan vi klafsade iväg på cykeln. Målet med resan var att begå samlagsdebut. För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt fick vi hyra en stuga efter vägen med tillhörande torr säng. Ingen vill böka omkring i en våt sovsäck med regnet vilt smattrande mot tältduken. Och enda gången solen bröt fram var när vi stannade till på en höjd och tittade ut över Falun. Som av ett trollslag delade molnen på sig och solen sken på våra våta ansikten. Eller snarare grinade oss rätt i fejan.

Det är lika bra att försöka fånga dagen ty nästa vecka är det dags igen. Regn och kallt. När jag gick och lunchade så konstaterade jag att det troligen kommer att bli medvind hela vägen hem. Och mycket av cyklingens tjusning ligger i att ha medvind. Motvind kan förstöra vilken dag som helst. Göteborg är ju känd för att det alltid blåser västan. Vilket innebär att jag får motvind hem. Dock verkar vinden i dag komma från Ryssland.

Förr i tiden, när jag var ung cyklade jag helat tiden. Till skillnad från många av mina kompisar anskaffade jag aldrig en moped. Jag trodde att moped hade skadlig inverkan på min idrottsliga karriär. Så jag cyklade alltid nästan en mil till träningen. Därefter hem. Utom en gång då jag stannade till för att medverka vid en personalfest för alla ledare på Vikagårdens dagkoloni. Jag parkerade cykeln utanför ett hyreshus. Gick upp till en lägenhet och sedan påbörjades ett sjöslag utan motstycke. Som slutade med att jag spydde ned min gröna fina tröja. Någon torkade av mig och därefter vinglade jag hemåt med cykeln. Jag var ung, bara femton år och bodde så klart hos mina föräldrar. När jag kom hem på natten gick jag bakom garaget och gömde den nerspydda gröna tröjan omsorgsfullt under några plankor. Därefter smög jag in och lade jag mig för att sussa. Jag vaknade långt fram på förmiddagen. Solen sken in genom fönstret rätt i ansiktet. Jag klev upp, ruskade på mig, lätt illamående och vacklade ut till altanen för att få lite luft. När jag öppnade altandörren såg jag att mamman hade hängt tvätt. Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja. Samtal var att vänta.

Numer cyklar jag bara fram och tillbaka till jobbet. Några gånger i veckan. Om mu inte svärfadern utmanar mig på en tur runt Bottensjön i Karlsborg. Jag har utsatts för det en gång. Och det var sanna mina ord en gång för mycket. Ett fysiskt praktexemplar på sjuttio år satte redan från första tramptaget upp ett tempo som översteg min förmåga med råge. Jag hängde som en våt trasa på rulle hela varvet runt. På toppen av varje krön väntade han tålmodigt på mig. Vi kom runt. Och kanske bara av den anledningen att vi åt en glass på halva vägen.

Klockan är mycket ser jag. Dags att rulla hemåt.

I medvinden.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post896

Jag, Freddan och Gyllenhammar

Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 03, 2017 07:58:20

Så har då Fredrik Reinfeldt passerat mig. Han stoltserar nu med fem barn. Undrar om han har sagt samma sak till sin unga fru som jag har gjort till sambon. Nämligen att ”nu är det stopp”. Freddan är ju också en gammal pappa. Över femtio om jag inte missminner mig. Men vem vet. Han kanske fortsätter att producera. När man är nyförälskad går man med på nästan vad som helst. Det får dock aldrig gå så långt som han Pehr G Gyllenhammar. Att skaffa barn som åttioåring. Jag såg honom i en dokumentär på Tv. Haltande, dreglande och med stela ben stapplade han fram. Ögat hängde nästan ut från ögonloben och han sluddrade svårt. Dessutom verkade han en aning förvirrad. Man ska inte skaffa barn när man har ena benet i graven. Det är min bestämda uppfattning. Både jag och Freddan torde ha ett par tre decennier kvar. Och därmed kan vi se till att ungarna är flygfärdiga, vinka av dem och sedan långsamt dö. Ty det är min och Freddans uppgift. Att sätta ungar till världen och därmed göra den lite bättre. Allt som allt har vi tillverkat nio ungar som med största sannolikhet kommer att öppna sina hjärtan. Och det är vad världen behöver mer än någonsin. Människor som öppnar sina hjärtan. Huruvida Gyllenhammar ägnar sin korta kvarvarande tid till att uppfostra ungen till en vidsynt humanist är omöjligt att sia om. En stenhård kapitalist kanske har andra värderingar. Och det ska sägas, lita aldrig på en man som inte byter blöjor. På ungen alltså. Bäst att tillägga.

Det är onsdag, mitt i veckan och jag beger mig alldeles strax till jobbet. Idag ska jag stanna på halva vägen eftersom vi har handledning. Den äger rum i närheten av Linneplatsen i Göteborg och innehåller en erfaren psykolog. Kanske det viktigaste verktyget för att ha en fungerande verksamhet. Åtminstone när man jobbar med människor. Utan handledning stagnerar både verksamhet och personal.

Kanske skulle både jag, Freddan och Gyllenhammar behöva ha handledning i att sköta barn på ålderns höst. Lite uppmuntran och kanske lite sjukgymnastik. För att exempelvis kunna behålla förmågan att befinna oss på golvet och även att kunna resa sig med ungen i famnen. Ett konststycke som inte var några problem med förra kullen men är det nu. Jag är övertygad om att Gyllenhammar inte klarar det. Men troligtvis Freddan. Han ser ut att vara vid god vigör. Själv tar jag mig upp med vissa svårigheter.

I kväll har vi barngrupp på Gyllingen. Och denna gång har vi en grupp som är så strömlinjeformade att vi nästan blir förskräckta. Tar till sig kunskap och deltar i samtal som jag nästan aldrig varit med om. Om man inte visste deras familjeförhållanden så skulle man kunna tro att vi hade en samling välartade harmoniska ungar utan några som helst problem. Men under ytan finns det svarta. Påverkan från en psykisk sjuk förälder. Det kommer fram då och då.

Nu gapar bebben. Måste sluta skriva och göra min insats som pappa. Ungarna först, nöjen sedan. Det vet jag, Freddan och Gyllenhammar.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post895

I Falun marscherade nazister

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 01, 2017 22:54:24

Ska just till att gå och lägga mig. Då vaknar bebben, illerglad. Vägrar att äta på mamman vilket innebär att han inte somnar om. Det blir till att nattmangla. Han sitter just nu nedanför mina fötter och äter på lego, tycks det som. Utstöter lite gutturala ljud. Troligen tröttnar han ur om en stund. Hoppas jag.

I Falun marscherade nazister. Bara män verkade det som. På första maj, arbetarrörelsens dag. En skymf mot hela mänskligheten. Att det återigen kan stryka omkring vidriga människor av den typen trodde man för några decennier sedan vara uteslutet. Att hylla ett politiskt system som slaktade miljontals människor så sent som för sjuttio år sedan är fullständigt obegripligt. Man får ta till psykologi för att överhuvudtaget förstå. En obefintlig psykologisk utveckling som antingen består av en havererad anknytning eller en våldsam pappa som slagit vettet ur ungen. Det finns säkert även andra förklaringar. Hjärnskador exempelvis. Att välja att vara medlem i ett nazistiskt parti måste innebära en psykologisk, mental brist av olympiska mått.

Nu finns det väl troligen inte många av dem. Kanske några hundra. I värsta fall tusen. Å andra sidan är motståndet räknat i miljoner så i stora drag är det en för tillfället helt ofarlig grupp. Men de måste stoppas. NRP ska inte få bli en hemvisst för förkrympta människor. Något annat måste vi kunna erbjuda dem. Så att de kan utvecklas åtminstone något.

Så slog då våren äntligen till. Eftermiddagen tillbringades ute på gården iförd t-shirt. Bebben satt i en plantering och studerade floran och ungen rasade runt med lite äldre grabbar som jagade varandra. Ungen hade ingen aning om vad leken handlade om. Han var lika glad för det. Sprang med vilda tjut efter de andra. När bebben tröttnade på att sitta ute i spenaten så satte jag honom mitt i en grupp småflickor som lekte i sandlådan. Maken till barnvakter har jag aldrig upplevt. De tog hand om honom idealiskt. Serverade honom spadar och hinkar. Klappade honom med jämna mellanrum och såg till att han trivdes. Vilket han uppenbarligen gjorde. Bara förtjusta utrop och armar som gick som väderkvarnar. Själv satt jag och berömde mig för att ha hittat ett utmärkt sätt att få sitta en stund på bänken och vila mig.

Lite senare kom de stora grabbarna på besök. Det vankades Biff bourgogne. De kom, de sågs, och de åt. Enorma, astronomiska portioner. Den store bredvid mig var tydligen utsvulten ty när jag satte mig ned för att äta så var han i stort sett klar. Han hade slukat en monstruös mängd mat på mindre än fem minuter. Han rapade och lutade sig tillbaka i stolen och inväntade matkoman som skulle slå till vilken minut som helst. Nå, som pappa är man ändå nöjd med att de får i sig mat. Ett av föräldraskapets viktigaste uppgifter. Att se till att avkomman inte svälter ihjäl. Efter denna middag är jag övertygad om att de kommer att klara även denna dag.

Se där, bebben har till slut lagt sig till rätta på mamman och äter. Vilket borde borga för att han inom kort somnar. Denna blogg hade dock inte blivit skriven om han inte hade vaknat till och terroriserat de trötta föräldrarna.

Jag undrar om de vandrande nazisterna i Falun ligger och försöker att somna nu. Trötta efter en dag med marsch och tal inför tusentals buande åskådare. Möjligen kanske de funderar på varför de möts av sådant hat. Eller kanske de bara sätter sig på sängkanten och halsar en kvarting för att sedan sakta välta ned i bingen. Halvt medvetslösa. Enda sättet att hålla ångesten borta.

Tänk att de en gång i tiden har varit oemotståndliga bebisar.

Svårt att förstå.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post894

Upp till kamp

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, April 28, 2017 22:55:38

Det blev inget av det där med egen kväll för mig och sambon. Ungen somnade en stund på eftermiddagen och var illerpigg ända fram till klockan halv tio och bebben ville inte vara sämre. Det har resulterat i att sambon ligger och sover i soffan och själv sitter jag och bligar in i datorn i hopp om att kanske skriva något genialt. Trots att ögonen svider. Men vad gör man inte för sin digra läsekrets. På med hörlurarana, lite sjuttiotalslåtar och sedan bara låta fingrarna löpa över tangenterna.

På måndag är det första maj och det är meningen att man ska glida runt med en röd fana i näven. Jag har om jag inte missminner mig bara gått i ett första majtåg. Och det av den enkla anledningen att jag råkade befinna mig i Falu centrum når tåget gick förbi. Jag hakade på VPK:s tåg och marscherade med. Detta bör ha skett någon gång i början av åttiotalet. På den tiden då vänsterpartiet faktiskt erkände sig till den kommunistiska ideologin. Med Sovjetunionens fall gick hela den marxistiska ideologin i graven. En gång för alla. Och kanske lika bra det. Nå, jag marscherade glad i hågen och till slut hamnade vi någonstans efter Faluån. Möjligen utanför Dalarnas museum. Där satt vi på en gräsmatta och fortfarande var det populärt i dessa kretsar att glida runt i en palestinasjal och näbbstövlar. Det gällde att se rätt ut. Den berömda rödvinsvänstern. Sällskapet var inte stort. Kanske tjugo själar. Någon höll tal och ingen visade någon större entusiasm. Sjuttiotalet var över och en trötthet hade brett ut sig i vänsterkretsar. Den annalkande vulgärkapitalismen hade just börjat skölja över världen och skulle inom några år vinna en totalseger över socialistiska värderingar. Solidaritet ersattes av individualism och några år senare hade vi massor av reklamkanaler. Medan jag satt där på gräset och försökte att fatta vad talaren sade tänkte jag att jag inte heller hörde hemma där. Det fanns något sekteristiskt över det hela. Jag reste mig upp och gick därifrån. Utan att jag egentligen förstod vad jag gjorde där. Första och sista gången som jag gick i ett första majtåg.

Annat var det med mina föräldrar. De gick vartenda år i socialdemokraternas tåg. Utan att darra på manschetten. Det var inget alternativ att hoppa över. Och farsans stora ögonblick i livet var när han i slutet av sextiotalet gick bredvid Tage Erlander genom Faluns vindlande gränder. Om det nu hade funnits några sådana. Det finns en bild av det tillfället. Som ursprungligen var infört i Dala Demokraten. Den bilden hade han på sitt skrivbord genom alla år. Och även på äldreboendet. Något att titta på och minnas. Kanske var det sista han såg här i livet. Bilden när han stolt går bredvid Tage Erlander.

Skillnaden mellan mig och mina föräldrar var att de växte upp med arbetarrörelsen. Fick vara med när livet blev allt bättre för vanliga arbetare. Medbestämmande och anställningsskydd. Bättre lön och drägliga bostäder. De var födda i fattiga hem. Själv var jag en ganska odräglig och bortskämd ungdom som skördade frukterna av äldre generationers kamp för bättre levnadsvillkor. Kanske var det anledningen till att de alltid gick första majtåget och att jag inte gjorde det. För mig var allting givet. Livet var enkelt och kunde inte vara på annat sätt. Jag hade inget att kämpa för. Arbete och bostad fanns att tillgå. Det fanns och hade alltid funnits mat på bordet. Pengar på banken.

Dock tänker jag inte gå första majtåget denna gång heller. Inte för något politiskt ställningstagande utan för att jag fortfarande är den bekväma och lata medborgare jag alltid varit. Men för er som tänker gå den, jag bugar och är fylld av beundran. Arbetarrörelsen är något att kämpa för. Även om Sverige idag mest består av tjänstemän. Men andemeningen är att stå upp solidariskt för de som har det sämre.

Och i dessa tider är det kanske viktigare än någonsin.

Upp till kamp.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post893
« PreviousNext »