Kjells blogg

Kjells blogg

Utanför fönstret fäktar grenarna vildsint

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, April 22, 2017 19:14:34

Sitter på kammaren i svärföräldrarnas hus. Eller snarare i det sovrum som vi sover i när vi är på besök. Utanför fönstret fäktar grenarna vildsint. Det blåser kraftigt vilket har gjort det svårt att vara ute. I rummet står en stor kakelugn. Jag vet inte om den fungerar men de är alltid vackra att titta på.

Påminner mig om min gammelfaster. Egentligen min pappas faster. Hon bodde i Sundborn strax utanför Falun, mest känt för Carl Larssongården. Vi satt ofta framför kakelugnen när vi var på besök. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av lågorna inne i det lilla hålet. Blev som hypnotiserad. Annars var det ganska stillsam tillvaro i huset. Ett piano var det enda som bröt tristessen. Där satt jag och hamrade. Faster och min familj satt med plågad min och lyssnade. Min gammelfaster påstod att jag hade rätt fingerställning när jag spelade. Därmed bestämdes att jag skulle börja spela piano. Kanske också för att de inte stod ut med att höra detta oljud som jag frambringade på pianot.

Några år senare slog jag igen locket till det nyinköpta pianot hemma i vardagsrummet för att aldrig mer öppna det. En pianofröken hade lyckats med att döda allt intresse för pianospel för all framtid. Och de gånger jag besökte Faster så fick hennes piano stå orört. Kanske till hennes och familjens lättnad.

Faster var barnlös men en gång i tiden gift. En man som jag aldrig träffade. Han dog många år tidigare. Därefter levde hon ensam i alla år. En snäll och mild gammal dam. Och eftersom hon var född på artonhundratalet så gifte hon inte om sig. Det var moraliskt betänkligt för den generationen. De fick framhärda. Så i typ fyrtio år levde hon ensam i ett hus målat i Falu rödfärg och vita knutar. En kåk som idag skulle betecknas som en drömkåk. Nära till sjön och med en fantastisk trädgård.

Hon kom ursprungligen från Säter. Mest känt för ett sinnessjukhus. Dock bodde hon inte där utan lite utanför tillsammans med min farfar och deras bröder. Jag kommer inte ihåg hur många de var men de vart tidigt föräldralösa och fick dra runt jordbruket på egen hand. De flesta av bröderna förblev kvar på gården. Och jag minns inte speciellt många fruar. Farfar och Faster gifte sig men i övrigt var det glest med kärleken. Hårt arbete och kanske besvärligt med att hitta fruntimmer. Möjligen var det någon mer som gifte sig och fick barn. Har ett glest minne av att ett av barnen blev galen och faktiskt hamnade på sinnenssjukhuset. Och möjligen hängde sig hans fru. På gården. Om minnet inte sviker mig träffades de på sinnessjukhuset.

Faster kom också ofta till besök hos oss. Bodde uppe hos farfar som huserade en trappa upp. Målet var att ta hand om brodern för en stund. Han blev änkling 1968 och levde sedan många år ensam. Kanske var det trevligt med lite sällskap av systern. Värre var det när även gammelmoster Clara kom på besök. Då blev det lite besvärligt för farfar. Två fruntimmer blev lite för mycket.

Varje gång faster var på besök lekte vi gömma nyckel. Jag kommer än idag ihåg hur nyckeln och nyckelringen såg ut. Kanske finns den kvar någonstans. Vart nyckeln gick har jag ingen aning om. Kanske till ett hemligt utrymme fylld med guldpengar.

Till skillnad från många i dagens samhälle träffade jag och umgicks mycket med gamlingar. Särskilt gamla släktingar. Något som jag idag är tacksam för. Den enda som inte intresserade sig nämnvärt för mig var min mormor. Och det kanske inte var så konstigt. Hon hade 33 barnbarn.

Mina ungar får nu träffa sin morfar och mormor. Ganska ofta. Och det är jag glad för. Det är viktigt. Tyvärr är det allt för långt till Falun för att de ska få träffa sin farmor så ofta. Men det sker några gånger varje år. Och hon är ändå snart nittio år. För hennes del är det säkert lagom.

Det blåser fortfarande. Hoppas det lugnar ned sig till i morgon.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post889