Kjells blogg

Kjells blogg

Sonen som inte drunknade

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, April 24, 2017 22:09:09

Jag orkar inte hänga med i det franska valet. Har förstått att det står mellan Macron och Le Pen. Det står mig upp i halsen. Dessa val där fascismen rycker fram i hela Europa. Jag skiter i vem som vinner. Det som är det tragiska är att det är så många människor i Europa som skulle kunna tänka sig att ha en fascist som ledare. I Frankrike nästan hälften. I Sverige nästan 20 procent. Brexit i England var ett resultat av fascistoida krafter som såg till att Storbritannien inte längre är med i EU. Nederländerna hade ett starkt främlingsfientligt parti som gudskelov gick bakåt i valet. Men framför allt är Europa besudlat av tankar och idéer som vi alla trodde var dött och begravet efter andra världskriget. Jag förstår ingenting. Hur historielös får en befolkning vara?

Själv har jag ägnat en hel dag åt sekundärtraumatisering. Lite fortbildning. Mycket känner jag igen. Den bristande förmågan till umgänge utanför jobbet, de konstiga känslorna som plötsligt dyker upp utan att man vet varifrån de kommer. Gråtattacker framför något reportage på Tv:n. Ett utbrott av ilska utan anledning. Resultatet av att arbeta med traumatiserade barn och ungdomar. Man tar med det hem, även om man säger att man är professionell. Att man lämnar jobbet på jobbet. Sekundärtraumatisering är svår att skydda sig emot.

Påminner mig om en händelse för så där femton år sedan. Det kanske inte har så mycket med sekundärtraumatisering att göra men kan ändå vara intressant att reflektera över. På sommaren runt midsommar stack jag ut i skogen och joggade. Vi befann oss i min sommarstuga. Barnen skulle till att bada när jag stack ut, dåvarande frun fanns så klart på plats. När jag hade kommit hälften av sträckan blev jag med ens övertygad om att min då yngste son höll på att drunkna. Upplevelsen var så verklig att jag började springa som en galning tillbaka. Över stock och sten, genom täta skogspartier, mellan stora stenar och slutligen spurtade jag över en åker som en galning och tumlade in på gården. Där var allt lugnt, barnen hade badat klart och låg och värmde sig på en filt. Frun undrade vad det var med mig men jag kunde inte svara. Satt bara på en stol, flåsade och tittade tomt framför mig. För mig hade för en stund min yngste son drunknat. Ett trauma som inte var något trauma. Det tog lång tid att återhämta sig från den upplevelsen.

Några dagar senare satt jag och försökte att förstå vad som hade hänt. Och då slog det mig att det fanns några likheter med ett trauma som hade utspelat sig trettiofem år tidigare. Min bror dog då i en tågolycka. Jag var nio år. Det som slog mig var att jag fick beskedet om broderns död medan jag befann mig i sommarstugan. Dessutom var det just vid denna tidpunkt på året. Kring midsommar. Men vad som var ännu mer påfallande var att jag vid tillfället för joggningsrundan var exakt lika gammal som min far var när olyckan skedde. En slump, ja kanske, eller också inte. Människans psyke är outgrundligt.

Kanske är det vad som händer just nu i Europa. En återupprepning av ett trauma. Trettio och fyrtiotalets trauma. Vi måste göra om det för att bearbeta de vidrigheter som vi européer utförde för inte så länge sedan. Vad vet jag. Obegripligt är det i varje fall, och sorgligt. Ingen trodde väl att Europa bara ca sjuttio år efter andra världskrigets slut åter skulle få se brunskjortor marschera på våra gator.

En skam är det. Och historien kommer att döma oss lika hårt denna gång.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post890