Kjells blogg

Kjells blogg

Upp till kamp

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, April 28, 2017 22:55:38

Det blev inget av det där med egen kväll för mig och sambon. Ungen somnade en stund på eftermiddagen och var illerpigg ända fram till klockan halv tio och bebben ville inte vara sämre. Det har resulterat i att sambon ligger och sover i soffan och själv sitter jag och bligar in i datorn i hopp om att kanske skriva något genialt. Trots att ögonen svider. Men vad gör man inte för sin digra läsekrets. På med hörlurarana, lite sjuttiotalslåtar och sedan bara låta fingrarna löpa över tangenterna.

På måndag är det första maj och det är meningen att man ska glida runt med en röd fana i näven. Jag har om jag inte missminner mig bara gått i ett första majtåg. Och det av den enkla anledningen att jag råkade befinna mig i Falu centrum når tåget gick förbi. Jag hakade på VPK:s tåg och marscherade med. Detta bör ha skett någon gång i början av åttiotalet. På den tiden då vänsterpartiet faktiskt erkände sig till den kommunistiska ideologin. Med Sovjetunionens fall gick hela den marxistiska ideologin i graven. En gång för alla. Och kanske lika bra det. Nå, jag marscherade glad i hågen och till slut hamnade vi någonstans efter Faluån. Möjligen utanför Dalarnas museum. Där satt vi på en gräsmatta och fortfarande var det populärt i dessa kretsar att glida runt i en palestinasjal och näbbstövlar. Det gällde att se rätt ut. Den berömda rödvinsvänstern. Sällskapet var inte stort. Kanske tjugo själar. Någon höll tal och ingen visade någon större entusiasm. Sjuttiotalet var över och en trötthet hade brett ut sig i vänsterkretsar. Den annalkande vulgärkapitalismen hade just börjat skölja över världen och skulle inom några år vinna en totalseger över socialistiska värderingar. Solidaritet ersattes av individualism och några år senare hade vi massor av reklamkanaler. Medan jag satt där på gräset och försökte att fatta vad talaren sade tänkte jag att jag inte heller hörde hemma där. Det fanns något sekteristiskt över det hela. Jag reste mig upp och gick därifrån. Utan att jag egentligen förstod vad jag gjorde där. Första och sista gången som jag gick i ett första majtåg.

Annat var det med mina föräldrar. De gick vartenda år i socialdemokraternas tåg. Utan att darra på manschetten. Det var inget alternativ att hoppa över. Och farsans stora ögonblick i livet var när han i slutet av sextiotalet gick bredvid Tage Erlander genom Faluns vindlande gränder. Om det nu hade funnits några sådana. Det finns en bild av det tillfället. Som ursprungligen var infört i Dala Demokraten. Den bilden hade han på sitt skrivbord genom alla år. Och även på äldreboendet. Något att titta på och minnas. Kanske var det sista han såg här i livet. Bilden när han stolt går bredvid Tage Erlander.

Skillnaden mellan mig och mina föräldrar var att de växte upp med arbetarrörelsen. Fick vara med när livet blev allt bättre för vanliga arbetare. Medbestämmande och anställningsskydd. Bättre lön och drägliga bostäder. De var födda i fattiga hem. Själv var jag en ganska odräglig och bortskämd ungdom som skördade frukterna av äldre generationers kamp för bättre levnadsvillkor. Kanske var det anledningen till att de alltid gick första majtåget och att jag inte gjorde det. För mig var allting givet. Livet var enkelt och kunde inte vara på annat sätt. Jag hade inget att kämpa för. Arbete och bostad fanns att tillgå. Det fanns och hade alltid funnits mat på bordet. Pengar på banken.

Dock tänker jag inte gå första majtåget denna gång heller. Inte för något politiskt ställningstagande utan för att jag fortfarande är den bekväma och lata medborgare jag alltid varit. Men för er som tänker gå den, jag bugar och är fylld av beundran. Arbetarrörelsen är något att kämpa för. Även om Sverige idag mest består av tjänstemän. Men andemeningen är att stå upp solidariskt för de som har det sämre.

Och i dessa tider är det kanske viktigare än någonsin.

Upp till kamp.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post893