Kjells blogg

Kjells blogg

I Falun marscherade nazister

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, May 01, 2017 22:54:24

Ska just till att gå och lägga mig. Då vaknar bebben, illerglad. Vägrar att äta på mamman vilket innebär att han inte somnar om. Det blir till att nattmangla. Han sitter just nu nedanför mina fötter och äter på lego, tycks det som. Utstöter lite gutturala ljud. Troligen tröttnar han ur om en stund. Hoppas jag.

I Falun marscherade nazister. Bara män verkade det som. På första maj, arbetarrörelsens dag. En skymf mot hela mänskligheten. Att det återigen kan stryka omkring vidriga människor av den typen trodde man för några decennier sedan vara uteslutet. Att hylla ett politiskt system som slaktade miljontals människor så sent som för sjuttio år sedan är fullständigt obegripligt. Man får ta till psykologi för att överhuvudtaget förstå. En obefintlig psykologisk utveckling som antingen består av en havererad anknytning eller en våldsam pappa som slagit vettet ur ungen. Det finns säkert även andra förklaringar. Hjärnskador exempelvis. Att välja att vara medlem i ett nazistiskt parti måste innebära en psykologisk, mental brist av olympiska mått.

Nu finns det väl troligen inte många av dem. Kanske några hundra. I värsta fall tusen. Å andra sidan är motståndet räknat i miljoner så i stora drag är det en för tillfället helt ofarlig grupp. Men de måste stoppas. NRP ska inte få bli en hemvisst för förkrympta människor. Något annat måste vi kunna erbjuda dem. Så att de kan utvecklas åtminstone något.

Så slog då våren äntligen till. Eftermiddagen tillbringades ute på gården iförd t-shirt. Bebben satt i en plantering och studerade floran och ungen rasade runt med lite äldre grabbar som jagade varandra. Ungen hade ingen aning om vad leken handlade om. Han var lika glad för det. Sprang med vilda tjut efter de andra. När bebben tröttnade på att sitta ute i spenaten så satte jag honom mitt i en grupp småflickor som lekte i sandlådan. Maken till barnvakter har jag aldrig upplevt. De tog hand om honom idealiskt. Serverade honom spadar och hinkar. Klappade honom med jämna mellanrum och såg till att han trivdes. Vilket han uppenbarligen gjorde. Bara förtjusta utrop och armar som gick som väderkvarnar. Själv satt jag och berömde mig för att ha hittat ett utmärkt sätt att få sitta en stund på bänken och vila mig.

Lite senare kom de stora grabbarna på besök. Det vankades Biff bourgogne. De kom, de sågs, och de åt. Enorma, astronomiska portioner. Den store bredvid mig var tydligen utsvulten ty när jag satte mig ned för att äta så var han i stort sett klar. Han hade slukat en monstruös mängd mat på mindre än fem minuter. Han rapade och lutade sig tillbaka i stolen och inväntade matkoman som skulle slå till vilken minut som helst. Nå, som pappa är man ändå nöjd med att de får i sig mat. Ett av föräldraskapets viktigaste uppgifter. Att se till att avkomman inte svälter ihjäl. Efter denna middag är jag övertygad om att de kommer att klara även denna dag.

Se där, bebben har till slut lagt sig till rätta på mamman och äter. Vilket borde borga för att han inom kort somnar. Denna blogg hade dock inte blivit skriven om han inte hade vaknat till och terroriserat de trötta föräldrarna.

Jag undrar om de vandrande nazisterna i Falun ligger och försöker att somna nu. Trötta efter en dag med marsch och tal inför tusentals buande åskådare. Möjligen kanske de funderar på varför de möts av sådant hat. Eller kanske de bara sätter sig på sängkanten och halsar en kvarting för att sedan sakta välta ned i bingen. Halvt medvetslösa. Enda sättet att hålla ångesten borta.

Tänk att de en gång i tiden har varit oemotståndliga bebisar.

Svårt att förstå.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post894