Kjells blogg

Kjells blogg

Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja

Stort och småttPosted by kjell andersson Thu, May 04, 2017 15:19:56

Ute skiner solen. Det är början av maj. De senaste dagarna har bjudit på riktigt trevligt cykelväder. För första gången denna vår. April innebar ständig motvind och uppförsbacke. Dessutom kallt och skyfall med inslag av snö.

Påminner mig om den enda cykelsemester jag någonsin varit ute på. Det var 1977 med dåvarande flickvän. Turen började en bit in i Värmland och meningen var att vi skulle cykla tillbaka till Falun. Vid första tramptaget öppnade sig himlen. Därefter regnade det varenda dag. Och då menar jag inte småregna utan regelrätta skyfall från morgon till kväll. Dyblöt var ett normaltillstånd. Vi sov i våta sovsäckar och trädde på oss dyblöta kläder på morgonen innan vi klafsade iväg på cykeln. Målet med resan var att begå samlagsdebut. För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt fick vi hyra en stuga efter vägen med tillhörande torr säng. Ingen vill böka omkring i en våt sovsäck med regnet vilt smattrande mot tältduken. Och enda gången solen bröt fram var när vi stannade till på en höjd och tittade ut över Falun. Som av ett trollslag delade molnen på sig och solen sken på våra våta ansikten. Eller snarare grinade oss rätt i fejan.

Det är lika bra att försöka fånga dagen ty nästa vecka är det dags igen. Regn och kallt. När jag gick och lunchade så konstaterade jag att det troligen kommer att bli medvind hela vägen hem. Och mycket av cyklingens tjusning ligger i att ha medvind. Motvind kan förstöra vilken dag som helst. Göteborg är ju känd för att det alltid blåser västan. Vilket innebär att jag får motvind hem. Dock verkar vinden i dag komma från Ryssland.

Förr i tiden, när jag var ung cyklade jag helat tiden. Till skillnad från många av mina kompisar anskaffade jag aldrig en moped. Jag trodde att moped hade skadlig inverkan på min idrottsliga karriär. Så jag cyklade alltid nästan en mil till träningen. Därefter hem. Utom en gång då jag stannade till för att medverka vid en personalfest för alla ledare på Vikagårdens dagkoloni. Jag parkerade cykeln utanför ett hyreshus. Gick upp till en lägenhet och sedan påbörjades ett sjöslag utan motstycke. Som slutade med att jag spydde ned min gröna fina tröja. Någon torkade av mig och därefter vinglade jag hemåt med cykeln. Jag var ung, bara femton år och bodde så klart hos mina föräldrar. När jag kom hem på natten gick jag bakom garaget och gömde den nerspydda gröna tröjan omsorgsfullt under några plankor. Därefter smög jag in och lade jag mig för att sussa. Jag vaknade långt fram på förmiddagen. Solen sken in genom fönstret rätt i ansiktet. Jag klev upp, ruskade på mig, lätt illamående och vacklade ut till altanen för att få lite luft. När jag öppnade altandörren såg jag att mamman hade hängt tvätt. Och mitt på klädstrecket hängde min fina gröna tröja. Samtal var att vänta.

Numer cyklar jag bara fram och tillbaka till jobbet. Några gånger i veckan. Om mu inte svärfadern utmanar mig på en tur runt Bottensjön i Karlsborg. Jag har utsatts för det en gång. Och det var sanna mina ord en gång för mycket. Ett fysiskt praktexemplar på sjuttio år satte redan från första tramptaget upp ett tempo som översteg min förmåga med råge. Jag hängde som en våt trasa på rulle hela varvet runt. På toppen av varje krön väntade han tålmodigt på mig. Vi kom runt. Och kanske bara av den anledningen att vi åt en glass på halva vägen.

Klockan är mycket ser jag. Dags att rulla hemåt.

I medvinden.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post896