Kjells blogg

Kjells blogg

Kizzamannen

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, May 06, 2017 08:30:25

Om ett par timmar åker vi till Oslo. Svågerns äldsta pojk ska konfirmeras. Tydligen en stor händelse i Norge. Det blir baluns i dagarna två. Hur nu en gammal småbarnspappa ska orka med det. Nå, det lär bli trevligt. En massa spelemän/kvinnor lär medverka. Svågern och svägerskan är musiker. Mycket polska blir det. Det har jag lärt av tidigare balunser i Oslo. Själv funderar jag på att ta med mig guran. Men så mycket blues blir det inte. Men det lär finnas en kontrabasist i svägerskans släkt. Kanske kan man lura honom att ta en tolva. Nå, vi får se.

Sista varma dagen för den här gången. I morgon börjar kyla och regn igen. Bara att försöka stå ut. Med åren har jag blivit sämre att vistas i solen. Förr kunde jag ligga och pressa i timmar. Allt för att få en klädsam solbränna. Det går inte längre. Skuggan har blivit tillflykten varma dagar. Och vem fan vill bli brun. En brunbränd vit europeisk människa är en presumtiv cancerpatient.

Såg igår en dokumentär om Kizz på Tv. Första delen gick förlorad då bebben hade den dåliga smaken att skrika och orera vilt. Och kanske var det anledningen till att jag hade svårt att få ihop den. Tyckte jag saknade en röd tråd och den där jakten efter den gamle gitarristen kändes sökt. Dessutom en ibland lite märklig klippning. Och handen på hjärtat, bandet har väl inte gjort något större avtryck i rockhistorien. Ett högst medelmåttigt band. Snarare handlar det väl om bandet som fenomen. En vara som sålts framgångsrikt. Några skapliga låtar i början av åttiotalet och sedan inget mer.

När jag jobbade på en dagkoloni i slutet av sjuttiotalet hade vi en praktikant som kallades för Kizzamannen. Enbart av den anledningen att han hade en tröja med bandets namn med en vulgär bild av bandet. Något stämde inte med pojken. Han var kanske sjutton arton år men ytterligt osäker. Vågade inte gå ut på bryggan när det var allmänt bad. Han förklarade att han varit nära att drunkna när han var liten. Men också i övrigt var han osäker och valhänt. Långt och stripigt hår och dålig hy. Småbarnen retades med honom och han kunde aldrig svara upp. Blev mer eller mindre mobbad trots att han var nästan tio år äldre än ungarna. Jag fick aldrig något grepp om killen. Försökte väl prata lite med honom men samtalet hackade betänkligt. Fick nästan dra ur honom svaren.

Tjugo år senare satt jag och tittade på Hannes Råstams utmärkta dokumentär om bränderna i Falun på sjuttiotalet. Några ungdomar blev på lösa grunder åtalade för bränderna. Samtliga vittnade i programmet om hur de förleddes att erkänna. De ville bara hem. Och att erkänna var ett sätt att slippa fortsätta att sitta i ändlösa förhör. Ungdomarna var mellan tretton och arton. Bara barn alltså. Och medan jag sitter där och tittar så dyker han upp. Kizzamannen. Det visar sig att han var en av de oskyldigt dömda. Med ens får jag en förklaring till hans uppenbarelse. I programmet berättar han just om dessa oändliga förhör och hur förhörsledaren hela tiden säger åt honom att om han erkänner så får han åka hem. Ett justitiemord av den högre graden och en betänklig förhörsmetod. De flesta är nog vid det här laget överens om att fel personer dömdes i pyromanhärvan. Och det var alltså inte så konstigt att Kizzamannen var ett vrak.

Hur livet har gestaltat sig för honom i vuxen ålder har jag ingen aning om. För många av de som blev dömda blev livet ett helvete.

Dokumentären om KIZZ var inte ens i närheten av Hannes Råstams berättelse om bränderna i Falun.

Nu får det vara nog med skrivande. Oslo väntar och jag har inte ens packat.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post897