Kjells blogg

Kjells blogg

Buzz Lightyear

Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, May 17, 2017 07:29:18

Caroline says, en låt från det mycket märkliga albumet Berlin av Lou Reed. Ett album som inte på något vis flirtar med lyssnarna. Lite svårtillgänglig och en berättelse om livet på baksidan. Fantastisk egentligen men ingen försäljningssuccé vid den tidpunkten, mitten av sjuttiotalet. Av någon anledning har jag lyssnat väldigt mycket på den. Den talar till mig.

I går var jag och fotade näst äldste sonen innan han begav sig till gymnasiebal. Han var stilig i kostym och fluga och jag tänkte på den tiden när han var upptagen av Buzz Lightyear. En hjältefigur i filmen Toys tories. Det var bara lite drygt ett decennium sedan. Alldeles nyss alltså. Han sprang ständigt omkring med den där figuren i handen, såg filmen gång på gång. Han var Buzz Lightyear. Ändå var det svårt att förstå där han nonchalant satt på motorhuven till en vit BMW med ett paraply i handen. Det var en vuxen man som alldeles snart ska bege sig ut i vuxenlivet. En något ambivalent känsla infinner sig när man ser ett av sina barn i en kostym. Glädje över att han blivit en trevlig ung man men också saknaden av den tiden när han faktiskt var ett barn. Och det faktum att den tiden försvann mycket snabbt. Vi stod där, mamman och jag, och var stolta. Vi konstaterade att någonting hade vi gjort rätt. Kanske kände vi oss själva lite snygga. I annat fall hade inte resultatet blivit så bra.

Den grundläggande känslan i albumet Berlin är Ångest. Numer sätter den inte igång så mycket, men på den tiden när jag nyss hade köpt den hade jag periodvis svårt att lyssna på den. Den väckte ångesten, fick mig att må dåligt. Ändå kunde jag inte låta bli att gång på gång återvända till den. Och jag tänker att plattan inte bara är en platta utan ett konstverk. Inte bara en samling bra låtar. Den uttrycker något. Vilket är konstens väsen. Uttrycket.

Jag vet faktiskt inte om jag ska rekommendera skivan till den unge mannen som satt på en motorhuv till en vit BMW med ett paraply i handen. Eller också kanske jag ska det. Visa att så här kan det också vara. Men jag tror inte att han skulle uppleva musiken så som jag gjorde då, 1975. Man upplever konst utifrån sin egen historia. Min var vid den tiden inte så rolig. Och sannolikt var det anledningen till att skivan gick rätt in. Förutom att Lou Reed hade skapat ett mästerverk.

Nå, jag tror att pojken har fått en ganska bra grund att stå på. Som sin storebror är han kreativ och konstnärlig. Något man alltid har nytta av i vilket sammanhang man än hamnar i.

Berlin blev ingen försäljningssuccé vilket fick till följd att han efter den skivan spelade in Sally can´t dance. En betydligt mer lättillgänglig platta. Och inte på något vis lika stark. Men den sålde bättre. Ingen av hans senare verk kommer i närheten av Berlin. Här och var starka låtar men inget så helgjutet.

Klockan är snart halv åtta. Frukost bör tillredas. Övriga familjemedlemmar som finns i lägenheten sover. Och kanske är jag lite orolig över hur natten har varit för den unge mannen. Såg att storebrodern överlämnade en flaska med något drickbart som troligtvis inte bara innehöll läsk. Dessutom var han omgiven av vackra lättklädda flickor. Något att oroa sig för en gammal pappa. Men jag vet också att han har en stadig grund att stå på. Vilket brukar vara en garant för att inte göra galna val.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post902