Kjells blogg

Kjells blogg

Förbrytartyper

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, June 12, 2017 22:41:59

Läste ett reportage om svenska nazister. Där fanns bilder på de mer framstående nazisterna. Och jag tänkte genast när jag såg dem att det kanske är dags att damma av den gamla klassificeringen i förbrytartyper. Den som utgår från brottslingarns fysionomi. Framför allt huvudet. Hela bunten elitnazister skulle klassificeras som förbrytare. Det var ingen uppbygglig syn. Inga man tar hem till föräldrarna och visar upp som potentiella giftaskandidater. Själv skulle jag genast ringa polisen om något dylikt skulle dyka upp i min lägenhet. Jag är glad att jag bara har pojkar. Chansen att det skulle dyka upp liknande förbrytartyper som i artikeln är ganska liten.

Nå, den typen av forskning är tack och lov förpassat till historiens sophög. Det jag egentligen ser i bilderna är ett hat och kanske förtäckt sorg som med största sannolikhet grundar sig i en vedervärdig uppväxt. Kanske misshandel, övergrepp, missbruk, eller psykisk sjukdom i familjen. Eller alltihop. Som hindrat all form av utveckling och istället manifesterats som hat och våld. Och så klart måste det vara någons fel. Den ilska och hat som de inte kunde rikta mot förövarna/föräldrarna när de var små har istället judar och muslimer som måltavla. Någonstans måste hatet få utlopp. Och här finns en organisation som fångar upp dessa vilsna själar som aldrig fått någon chans. De erbjuder enkla lösningar och tydliga gemensamma fiender. Det är någons fel och de har en gemensam fiende.

Och det är antagligen det jag ser när jag tittar på bilderna på dessa bistra män. De utstrålar en arkaisk ilska som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det är inte i grunden förbrytarutseenden de har. Det är hatet som förvridit dem, barnets infantila hat, sorg och besvikelse.

Nedanför mig på golvet ligger ungen och leker med lego. Vilket i sig inte är någon sensation. Hög feber och kräkts. I två dagar har han bara sovit. Inte ätit och knappt druckit. Och även om man som förälder vet att det kan vara på det här viset ibland så går man runt med en ständig katastrofkänsla. Tänk om han är allvarligt sjuk? Om han dör. Någonstans inom sig vet man att det förmodligen inte är någon fara. Men mot katastrofkänslor finns ingen bot. Därför är det med glädje och lättnad jag ser honom bygga med sitt kära lego. Även om klockan är snart halv elva och jag börjar bli ofantligt trött. Något eget liv har vi föräldrar knappt haft denna helg. Det har handlat om att ge Alvedon, ta tempen, tvätta sängkläder och försöka att få i honom vatten. Dock hann jag borra ett par hål i väggen innan sjukdomen slog till så att de där hyllorna äntligen kom på plats. Denna gång med en borr lånad från jobbet. Och på den fungerade slagfunktionen. Jag fick till slut känna mig lite manlig.

Noterar glädjande nog att den fascistiska vågen i Europa har fått några bakslag. Frankrikes Le pen har gjort ett misslyckat val, Englands främlingsfientliga parti är nästan utraderat. I Finland backar Sannfinländarna ordentligt. Sedan tidigare har fascismen i Holland och Österrike fått stryka på foten. Det finns hopp. Det är bara i Sverige som folk ännu inte har fattat något. Men det kommer väl så småningom. Ett stalltips är att folk drar öronen åt sig när det närmar sig val och väljer ett mer demokratiskt alternativ.

Vi får hoppas det.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post907