Kjells blogg

Kjells blogg

Kampen vid skötbordet

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, July 14, 2017 22:06:08

Redan när vi svänger in på toaletten börjar bebben vråla. Han vet vad som ska göras. Något har kommit i blöjan och det ska åtgärdas. Av mig ganska ofta just nu. Så till vida att jag har semester och sambon jobbar. Jag har alltid haft dålig syn. Närsynt. Ett av mina största ögonblick i livet var den gången optikern för första gången kom och satte på mig glasögon. Allt började gnistra. Saker fick konturer och livet skulle i fortsättningen upplevas betydligt skarpare. De senaste åren har förutom min närsynthet även tillkommit åldersseende. Alltså har jag också svårt att se på nära håll. Och det är det som är det stora problemet när jag svänger in på toaletten och lägger bebben på skötbordet. Ty han vevar som en propeller och skriker i högan sky. Byxorna ska av. Det är inga problem. Inte heller blöjan är speciellt svårt. Det är bara att riva av den. Samtidigt går armar och ben som väderkvarnsvingar och bebbens ansikte är högrött av avgrundsvrål. Att torka rent en rumpa på någon som vrider sig som en mask är inte lätt för någon och med min begränsade syn kan jag ibland vara lite osäker på att allt är borttorkat. Men för det mesta blir det nog okay och den rena blöjan blir påsatt som den ska. Om än lite knöligt ibland. Det är nu som det verkliga problemet börjar. Tröjan knäpps i grenen med tre små knappar. För att lyckas knäppa ihop dem måste man dra i tröjan och passa in knapparna med millimeterprecision. Samtidigt har bebben nått olympiska höjder när det gäller att veva extremiteterna. Ett virrvarr av fötter och händer vimlar framför mina ögon medan jag måttar. Jag vevar upp glasögonen på huvudet som Leif GW i förhoppning om att se lite bättre och försöker med fumliga händer knäppa knapparna. Jag böjer mig framåt och får motta sparkar och slag mot huvudet. Och just som jag tycker att jag har måttat in första knappen gör bebben en helomvändning och ligger med ens på magen samtidigt som han rycker tag i duschdraperiet. Under vilda protester vänder jag tillbaka honom. Han vägrar släppa draperiet och plötsligt befinner jag mig i en dragkamp. Till slut segrar jag och han ligger återigen på rygg, Dock fortsätter fötter och händer att veva. Jag börjar om och efter en stund lyckas jag knäppa den första knappen. Sedan den andra och när jag ska knäppa den tredje så finns den inte. Jag tittar efter. Jodå, jag har missat den första. Bara att knäppa upp igen och börja från början. Glasögonen ramlar ned från huvudet och hamnar över munnen. Jag försöker att rätta till dem samtidigt som jag förtvivlar försöker att hålla fast bebben som vrider sig som en mask. Till slut lyckas jag knäppa alla knapparna. Sedan ska byxorna träs på medan benen går som pistonger. Benen åker ur hela tiden och jag försöker att fånga fötterna när jag väl trätt på byxbenet. Till slut är jag klar. Både jag och bebben är rödsvettiga. Jag lyfter upp honom och stegar ut från toaletten. Och så fort vi kommer ut så tystnar han och blir på ett strålande humör. Jag överräcker bebben till sambon eller någon av storebröderna och går och sätter mig i fåtöljen med hög puls och genomsvettig.

Jag sitter i den röda fåtöljen och det sensationella har inträffat att båda ungarna sover. Och klockan är inte mer än nio. En kort egen stund innan jag dukar under för tröttheten. Kanske får jag beröm av sambon när hon kommer hem från jobbet. Inte sällan är bebben vaken vid den tiden. Och hon får ge honom en dusör med bröstmjölk. Nu slipper hon det.

Medan jag sitter här funderar jag över vem som har hittat på ordet föräldraledig. Det är en i sanning felaktig beskrivning. Jag har aldrig känt mig mindre ledig.

Men det är värt varenda sekund.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post912