Kjells blogg

Kjells blogg

En kaorisk start på föräldraledigheten

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, July 07, 2017 22:13:21

Hemma är det för tillfället kaos. Ungen är magsjuk och har i stort sett sovit hela dagen utom när han vaknat till en kort stund för att kaskadspya lite. Gärna i soffan eller i sängen. Bebben har alldeles nyligen konstaterats ha epilepsi. Därmed är det skytteltrafik till sjukhuset för diverse prover. Anfallen har dock planat lite ut tack vare medicinen. En mycket god vän och konstnärskollega dog hastigt för två veckor sedan. Nedan kan ni läsa min minnestext om honom. Publicerad i Dala demokraten. Föräldraledigheten har utan att överdriva inte haft någon bra start. Allt har hänt i tät följd så att jag inte haft tid att sörja eller oroa mig. På något vis har det handlat om att reda ut olika akuta situationer. Att i detta kaos skriva blogg eller ägna sig åt annan kreativ verksamhet har inte varit möjligt.

Dock har jag försökt att hänga med i vad som händer i omvärlden. Och den stora händelsen verkar vara att nazister har intagit Gotland och ämnat propagera för sin verksamhet. Ett politiskt parti som de andra? Nej, detta är ett gäng bestående av grova brottslingar som bland annat ägnar sig åt våld och hot. Inte minst bombdåden i Göteborg. Ett gäng terrorister som sprider rasism och en ideologi som alla var övertygade om skulle försvinna för alltid 1946. Att den fortfarande lever kvar är en skam för mänskligheten. Det stora diskussionsämnet har varit om det var rätt att tillåta dem att delta i Almedalen. Och så klart är det inte det. Ett odemokratiskt parti som ägnar sig åt rasism, våld och lögner har inget i Almedalen att göra. Och ingen annanstans heller. Ska några utvisas från detta land så är det denna anhopning av drägg. Tyvärr är det omöjligt för det lär väl inte finnas något land som vill ta emot dylikt. Möjligen Ungern. De verkar ju kunna ta emot vilka dårar som helst. Som exempelvis stora delar av SD:s ”stjärnpolitiker”. Först ut var Almkvist efter järnrörsskandalen och nu verkar det som bröderna Ekeroth är på väg dit. Den ena värre än den andra. Ungern verkar bli en avstjälpningsplats för fascister i största allmänhet och före detta SD-politiker i synnerhet. Synd, jag har varit i Budapest två gånger och gillar staden väldigt mycket. Den förtjänar något mer än slödder från Sveriges avloppsparti.

Bebben sover och ungen verkar ha piggnat till betänkligt. Han sitter faktiskt upp i soffan. Med tanke på att han sovit hela dagen lär det bli nattskift. Men det gör inget. Att se honom lite piggare gör det värt att stanna uppe. Och en dag utan närvarobortfall för bebben är ganska mycket värt det också. Att se den där glasartade blicken och de blå läpparna är inte kul. Det har jag sluppit idag och de har varit ganska få sista veckan.

Nå, det får vara bra med gnäll nu. Nedan min minnestext om Konstnären Staffan Svensson. En mycket nära vän och förebild.

Till minne av konstnären Staffan Svensson

Första gången jag med svettiga händer besökte Konstgrafiska verkstaden i Falun var där fullt av liv. Bland annat en vild konstnär, kanske tio år äldre än mig, som satt vid kaffebordet och ägnade sig åt filosofiska samtal med verkstadens föreståndare. Den vilda och kraftfulla konstnären var Staffan Svensson. Lite senare såg jag honom vid litografitryckeriet. Han jobbade flödigt och intensivt, full av koncentration.

Med tiden lärde jag känna honom. Det var en mycket vänlig och omtänksam människa. Kraftfull, livfull och inte minst en humorist. Många gånger var det som jag och min dåvarande fästmö hälsade på i Sundborn där han då bodde. Han hade förmågan att alltid få människor att känna sig viktiga. Han tog oss unga med konstambitioner på allvar.

Humorn finns ofta med i Staffans bilder om än ibland med en mörk underton. Jag har själv en skulptur där jag är avbildad stående på en häst samtidigt som jag målar. På hästens bakdel står ett staffli. Nedanför hästen åker mina barn runt på skateboard utklädda till Spiderman respektive Batman. Skulpturen är utförd i trä, ett material som Staffan trivdes med. Till skillnad från många träskulptörer var inte Staffan rädd för att bemåla skulpturerna. Och han var en mycket mångsidig konstnär. Han tecknade, målade, skulpterade och ägnade sig åt grafik. Alltid nyfiken och experimenterande.

Trots att han i senare delen av sitt liv levde med ett rörelsehinder så var han oavbrutet skapande och intresserad av människor och omvärld. Och inte minst barn. Jag minns hur han lyckades trollbinda mina barn med fantastiska historier som alltid avslutades med en knorr så att bägge två brast ut i ett pärlande gapskratt.

Staffan var förutom en lysande konstnär också konstpedagog. Som sådan arbetade han bland annat på Britsarvsskolan i Falun och senare också som konstlärare på en konstskola i Skinnskatteberg. Den sista delen av sitt liv levde han ihop med sin livskamrat Anne Seppänen i barndomshemmet i Gräsberg.

En sommarkväll för några år sedan satt jag med honom i hans ateljé och tittade på några självbiografiska teckningar han hade gjort. Teckningarna var uttrycksfulla, utförda i spretig stil utan minsta antydan till publikfrieri. Han berättade ingående och målande om bilderna och dess historia.

Och det är så jag vill minnas honom, Intensiv och brinnande framför sina bilder i ateljén i Gräsberg.

Kjell G Andersson, konstnär



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post911

I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister

Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 27, 2017 19:03:18

Jag kommer gående med min familj en helt vanlig eftermiddag i ett industriområde i Västra Frölunda. Framför oss på gatan stannar två bilar till. I bilarna sitter två mörkhyade män. Åtminstone ser jag att de är utlandsfödda. De vevar ned sidorutorna och verkar avhandla något. Det är en kort stund de står där därefter åker de iväg med en rivstart. Det är mycket fina bilar de har. En mercedes och en BMW. Under denna korta stund hinner mina fördomar blomma ut med full kraft. De fördomar som jag har med mig av födsel och ohejdad vana. Som kommer ur djupet av den svenska välfärden. Grundad någonstans under 1900-talerts andra hälft och som jag inte kan hejda där under denna korta stund som jag bevittnar denna i sig oskyldiga scen. Jag tycker nämligen att de verkar skumma. Jag får för mig att de förbereder ett brott av något slag. Kanske narkotika eller möjligen ett mord.

Vad är det då som får mig att stå där och under en kort stund och vara fördomsfull, ja kanske rasistisk. Jag måste få bena ut det. Jag brukar ju räkna mig som humanist och antirasist. Vill att Sverige ska ta emot så många flyktingar som det är möjligt. Ändå dyker dessa fördomar upp. Vad är det då som sker. Jag ska försöka mig på en analys.

I mänsklighetens väsen ingår en rädsla för det okända. Utlandsfödda, flyktingar eller invandrare kommer från andra kulturer. De uppträder kanske inte som man är van vid. Har andra koder och sätt att umgås. Det ger i sig en osäkerhetskänsla och sätter fantasin i rörelse. Ur djupet av nittonhundratalet kommer föreställningen om att utlandsfödda är lata och opålitliga. Därmed kopplar min hjärna på att de inte arbetar utan sysslar med brott. Och en utlandsfödd kan inte tjäna så stora pengar att de kan köpa så dyra bilar med ett vanligt jobb. De måste utan tvekan syssla med skumraskaffärer. Hela denna föreställning har bekräftats av filmer, böcker och allehanda populärkultur. Utlandsfödda med mörk hudfärg ska man se upp med. Också har säkert mina föräldrars fördomar och rasism ett finger med i spelet. De har hämtat sina fördomar från nittonhundratalets första hälft. Vilket kanske är ännu mer förfärande. Där fanns fortfarande föreställningen om att judar var ett konstigt folkslag, italienare lata, muslimer lömska, Zigenare lurendrejare och folk från Afrika mer tillhörande djursläktet med en intelligenskvot långt under européers. Allt detta har jag med mig och det slår till innan hjärnan kopplas på. En sorts ryggradsreaktion. När hjärnan till slut har satts i rörelse slår den ut ryggraden och jag kan återgå till att bli humanist och antirasist. Tänka att de två männen som pratade med nedvevade rutor faktiskt bara samtalade lite i största allmänhet. Och kanske för att de av en händelse träffades just där och då.

Rasism och fördomar är svårt att göra sig av med. Det finns där, nedärvt genom generationer och internaliserats i vårt inre. Och jag tror inte att det finns någon som kommer undan. Möjligen nya generationer som växer upp med ett sekulärt samhälle. Jag tänker på mina barn som just nu bor i ett bostadsområde som domineras av människor från andra kulturer. De tycker ingenting är konstigt. Alla barn på gården har samma värde.

Det gäller för oss som bär med oss denna ryggsäck av fördomar och rasism att försöka att inte föra över det på våra barn. Att hålla käften helt enkelt. Förhoppningsvis kommer de att leva i ett sekulärt samhälle som fungerar och där vi hopplösa nittonhundratalsmänniskor är utrotade.

I lönndom är vi alla fördomsfulla och rasister.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post910

Jimmie=rasist

Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 20, 2017 21:31:10

Har just lagt båda ungarna själv för första gången. Sambon har börjat jobba. Ska göra så hela sommaren. Nu ligger de i varje fall och sover. Vilket är lite av en sensation. De somnade ungefär samtidigt vilket också är en smärre sensation. Plötsligt har jag en hel kväll framför mig. Och vad gör man då om inte skriver en blogg.

Och så klart måste jag ju resonera lite kring det tramsigaste jag upplevt på sociala medier. Kanske överhuvudtaget. En bild dök upp på Sveriges radios sändningsbuss. De sände Jimmy Åkessons tal i Järva. Inne i bussen, precis i blickfånget, vid den halvöppna dörren finns ett plakat och på den står det Jimmy=rasist. Den ultrakonservativa brunhögern gick i taket. Här hade de äntligen fått svart på vitt att Public service är vänsterorienterad, för att inte säga extremvänster och serverar enbart lögner, fake news. Givetvis med en politisk agenda. Ett drev sattes följaktligen igång och en reporter anklagades för att ha medverkat i protesterna mot Jimmy Åkesson. De hade till och med försökt sig på att zooma in bilden och påstå att reportern syns med plakatet i högsta hugg. Vilken dåre som helst ser att det inte är reportern. Och vilken idiot som helst måste ju fatta att Public servic inte ägnar sig åt att protestera när de jobbar. Hela drevet föreföll ledas av en författare som bland annat skriver barnböcker. Katarina Janouch. Och det är där som jag inte begriper någonting. Jag har den naiva föreställningen att författare är hyfsat intelligenta. Människor som kan lyfta sig och se vad det är som händer och även bör kunna genomskåda billiga försök att dra förljugna politiska poänger. I det här fallet är det så uppenbart att det finns en politisk agenda. Ett försök att få människor att misstro journalism i allmänhet och Public service i synnerhet. Det spelar ingen roll att Sveriges radio går ut och berättar att någon okänd hade satt fast skylten bak på bussen och att en av radions anställda tog loss den och lade in den i bussen. Denna mycket enkla och fullt rimliga förklaring viftades bort. Och hur mycket än människor försökte att förklara det för Katarina Janouch så vägrade hon att inse faktum. Och med sig i följet hade hon sociala mediers avgrund. Högerpopulisterna, eller för att tala klarspråk, fascisterna. Och om hon nu inte kunde förstå det som alla sansade människor förstod angående bilden på sändningsbussen så måste hon väl ändå se vilka det är som hyllar och följer henne. Men kanske är jag naiv. Jag har sett fler författare som gett vika för högerpopulismen. Det finns ju några stora författare i historien som faktiskt har gjort liknande felbedömningar. Den norske författaren Knud Hamsun eller filosofen Heidegger. Båda hyllade nazismen. Eller varför inte en konstnär, den folkkäre akvarellisten Emil Nolde. Också med osund dragning till nazismen.

Nu är inte Katarina Janouch någon författare med den digniteten och mig veterligt är hon inte nazist heller men lite mer insikt i vad som händer kan man väl begära. Eller också är det så banalt som att hon har fått klicksjukan. En drös av gillamarkeringar och retweets. Det är många som halkar dit. När man får uppskattning så spelar inte sans och måtta någon roll. Man skriver nästan vad som helst för att få dessa markeringar. Uppmärksamhet slår ut förmågan att tänka klart.

Nu är det inte bara Katarina som vräkte ur sig den ena osannolikheten efter den andra. Sociala mediers högra flank tävlade om att göra förvridna tolkningar av bilden. Något annat än löjets skimmer kan inte den här händelsen få. Och att även riksdagsmän ägnade sig åt att göra högerpopulistiska tolkningar av bilden och understryka detta märkliga misstänkliggörande av journalister och Public service är inget annat än beklagligt.

Så där, nu får det vara nog och nu tänker jag inte ägna mig något mer åt det mest tramsigaste jag varit med om. Det finns viktigare saker att ägna sig åt.

Och ungarna sover fortfarande.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post909

Våldsspiralen bara fortsätter

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, June 16, 2017 22:16:21

Alltid när snuset tar slut på jobbet brukar jag på hemvägen svänga ned till OK. Det ligger alldeles i början av Tynnered i Göteborg. Det vill säga om man kommer från centrum. Vilket jag gör. Så var det denna eftermiddag. Just när jag svängde av riksvägen bröt solen fram efter en regnig eftermiddag. Vid rondellen tog jag vänster och jag tänkte medan jag svängde runt att det äntligen var helg. Just när jag ska svänga in på macken noterar jag på sidan av vägen ett gäng invandrarkillar. Alla stod de allvarliga runt ett hav av blommor och ljus. Och genast slog det mig att det varit ännu en skjutning i grannskapet. Och tydligen just här. En människa hade blivit dödad. Under natten. Jag parkerade bilen och klev ut. Stod en stund och betraktade scenen. Allvarliga unga pojkar runt den nu mer obligatoriska blomsterprakten och tända ljus. När jag stod där kunde jag inte låta bli att tänka att de just nu stod och planerade den hämnd som ska utkrävas. Det meningslösa våldet eskalerar och det verkar inte finnas något slut. Ett mord måste återgäldas. Och våldsspiralen bara fortsätter. Jag går in på macken och köper mitt snus. Solen går i moln. Jag kommer ut igen och funderar på vad det är för unga pojkar som står där. Hur har de hamnat i dessa vanvettiga gängstrider. Med tunga vapen. Det är ju bara unga pojkar. Inte äldre än mina stora söner. Jag kliver in i bilen och åker iväg. Tittar en sista gång på pojkarna. De ser bistra ut. De borde glädja sig åt sommarlov, sol och bad. Träffa flickor, fantisera om livet som de har framför sig. Men inget tyder på att de inom överskådlig tid kommer att göra det. I gänget har de funnit det sociala sammanhang som står dem till buds. Ett resultat av segregering. Och en hopplös tillvaro. Utan några framtidsutsikter. I gänget blir man någon. Man får en status i området. Och kanske framför allt om man utför ett mord. Känslan av att ha makt. Något som blir mycket konkret när man sluter handen runt ett automatvapen. Resultatet blir meningslös död. Detta tänkte jag på medan jag körde den korta sträckan hem.

Väl hemma skingrades mina tankar av två små barn. Och framför allt av att bebben såg ut att må alldeles utmärkt. Vilket inte har varit fallet de sista dagarna. Han har tillbringat ett dygn på barnakuten och det konstaterades att han hade epilepsi. Vilket förklarade varför han plötsligt i gungan hade förlorat medvetandet. Huvudet hade bara åkt bakåt och sedan var det nästan omöjligt att väcka honom. Tidigare hade han också säckat ihop i barnmatstolen. Epilepsi kan man ändå leva med. De scenarior som spelades upp i mitt huvud innan beskedet var betydligt värre.

Lever gör inte längre den unga pojken som blev skjuten i natt. En meningslös död. Om det nu finns någon meningsfull sådan. Han borde ha haft hela livet framför sig. Men han hade valt att vara en del i ett gäng som spårat ut för längesedan. Kanske hade han inget bättre val. Inte i hans värld. Och de som stod där runt blommorna och ljusen? När är det deras tur? Att bli nedmejad. Livet verkar inte vara värt någonting.

En femtedel av Sveriges röstberättigade har förstås en klar åsikt om vad som ska göras. Utvisa allihop och stäng igen gränserna. Det är invandringens fel alltihop. Muslimer är ett mördarband och allt som har att göra med Islam är ondskefullt.

Jag stoppar in en snus och tänker att jag tycker annorlunda.

Väldigt annorlunda.





  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post908

Förbrytartyper

Stort och småttPosted by kjell andersson Mon, June 12, 2017 22:41:59

Läste ett reportage om svenska nazister. Där fanns bilder på de mer framstående nazisterna. Och jag tänkte genast när jag såg dem att det kanske är dags att damma av den gamla klassificeringen i förbrytartyper. Den som utgår från brottslingarns fysionomi. Framför allt huvudet. Hela bunten elitnazister skulle klassificeras som förbrytare. Det var ingen uppbygglig syn. Inga man tar hem till föräldrarna och visar upp som potentiella giftaskandidater. Själv skulle jag genast ringa polisen om något dylikt skulle dyka upp i min lägenhet. Jag är glad att jag bara har pojkar. Chansen att det skulle dyka upp liknande förbrytartyper som i artikeln är ganska liten.

Nå, den typen av forskning är tack och lov förpassat till historiens sophög. Det jag egentligen ser i bilderna är ett hat och kanske förtäckt sorg som med största sannolikhet grundar sig i en vedervärdig uppväxt. Kanske misshandel, övergrepp, missbruk, eller psykisk sjukdom i familjen. Eller alltihop. Som hindrat all form av utveckling och istället manifesterats som hat och våld. Och så klart måste det vara någons fel. Den ilska och hat som de inte kunde rikta mot förövarna/föräldrarna när de var små har istället judar och muslimer som måltavla. Någonstans måste hatet få utlopp. Och här finns en organisation som fångar upp dessa vilsna själar som aldrig fått någon chans. De erbjuder enkla lösningar och tydliga gemensamma fiender. Det är någons fel och de har en gemensam fiende.

Och det är antagligen det jag ser när jag tittar på bilderna på dessa bistra män. De utstrålar en arkaisk ilska som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det är inte i grunden förbrytarutseenden de har. Det är hatet som förvridit dem, barnets infantila hat, sorg och besvikelse.

Nedanför mig på golvet ligger ungen och leker med lego. Vilket i sig inte är någon sensation. Hög feber och kräkts. I två dagar har han bara sovit. Inte ätit och knappt druckit. Och även om man som förälder vet att det kan vara på det här viset ibland så går man runt med en ständig katastrofkänsla. Tänk om han är allvarligt sjuk? Om han dör. Någonstans inom sig vet man att det förmodligen inte är någon fara. Men mot katastrofkänslor finns ingen bot. Därför är det med glädje och lättnad jag ser honom bygga med sitt kära lego. Även om klockan är snart halv elva och jag börjar bli ofantligt trött. Något eget liv har vi föräldrar knappt haft denna helg. Det har handlat om att ge Alvedon, ta tempen, tvätta sängkläder och försöka att få i honom vatten. Dock hann jag borra ett par hål i väggen innan sjukdomen slog till så att de där hyllorna äntligen kom på plats. Denna gång med en borr lånad från jobbet. Och på den fungerade slagfunktionen. Jag fick till slut känna mig lite manlig.

Noterar glädjande nog att den fascistiska vågen i Europa har fått några bakslag. Frankrikes Le pen har gjort ett misslyckat val, Englands främlingsfientliga parti är nästan utraderat. I Finland backar Sannfinländarna ordentligt. Sedan tidigare har fascismen i Holland och Österrike fått stryka på foten. Det finns hopp. Det är bara i Sverige som folk ännu inte har fattat något. Men det kommer väl så småningom. Ett stalltips är att folk drar öronen åt sig när det närmar sig val och väljer ett mer demokratiskt alternativ.

Vi får hoppas det.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post907

Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut.

Stort och småttPosted by kjell andersson Sat, June 10, 2017 11:02:28

Kanske var det en av de märkligaste avslut på en match jag någonsin sett. Ett mirakel som saknar motstycke? Nja, Sveriges upphämtning mot Tyskland var kanske ännu ett strå vassare. Att ligga under med 4-0 i andra halvlek mot ett av världens bästa lag och hämta upp alltihop smäller kanske lite högre. Men Toivonens avslutande pastej från halva planen kommer mycket nära. Och kanske bevittnade vi idrottshistoriens sämsta beslut. Nämligen Franske målvaktens beslut att försöka dribbla Larsson och lägga en passning upp mot mitten till sina lagkamrater. Troligtvis med stödjebenet. Vänstern. Allt var fel. När man spelar fotboll så har man en mycket kort tid på sig att ta beslut och det mesta sker per automatik. Man har tränat i många år och ryggraden bestämmer vad man ska göra. Trötthet sätter dessa mekanismer ur spel. Misstag görs i regel i slutet av matcher. Och då oftast av utespelare eftersom det är de som springer som galningar i nittio minuter. En målvakt är rimligtvis inte till närmelsevis lika trött. Möjligen tappar han koncentrationen men trött kan han rimligtvis inte vara. Så det som ägde rum på Friends arena var ett monumentalt felbeslut av olympiska mått. Det rätta hade givetvis varit att lägga en pastej så långt han bara kunde. Kanske upp på läktaren. Men nej då, han skulle vara lite elegant och vips hade Frankrike förlorat matchen. Att Toivonen faktiskt träffade målet var nog lika mycket tur som skicklighet. Enligt egen utsago var han allt för trött för att ta emot bollen. Enda chansen var att känga till den på direkten. Och kanske är landslaget ett lagbygge med en lagmoral så finmaskigt att mirakel är fullt möjligt. Vi har sett det förut. Tydligast kanske 1994. Sverige har alltid levt på lagmoral och det var det vi såg exempel på igår. Alla jobbar för varandra och till slut kommer miraklet. Vad den franske målvakten gjorde hade inget med lagmoral att göra. Det var en önskan om att få göra en egen liten prestation. Vara lite elegant. Visa att han minsann inte är den sortens målvakt som dyngar upp bollen på läktaren. Jag är övertygad att den svenske målvakten hade dyngat upp bollen på läktaren. Med eftertryck.

Nå, gårdagskvällen är något att komma ihåg. Även Sverigedemokraten Katerina Janouch twittrade att det för en gång skull fanns anledning att vara stolt över att vara svensk. För att vara sverigevän verkar hon hata landet mer än någon annan. Dock gillande hon tydligen vad hon såg i går. Det var väl bra.

Sitter hemma med en sjuk unge. Feber och illamående. Stackaren. Han snyftar till ibland och det låter förstås hjärtskärande. Just nu svettas han och det brukar ju vara ett gott tecken.

Ett sådant mål som Toivonen gjorde igår måste ju vara en dröm för vilken idrottsman som helst. Att få avgöra i sista minuten med ett spektakulärt mål. Jag letar i minnet efter egna liknande prestationer i fotbollens bakgård, Västra Svealands division sex, men har inget minne av att ha utfört någon liknande. Snarare minns jag alla missar. Bollar som hoppar över foten på gropiga planet just som man ska sätt dit den i målet bakom den redan överspelade målvakten. Möjligen är min största prestation när jag stod i muren vid en frispark mot Vansbro 1986. En importerad Engelsman skulle slå frisparken. Han var väl ingen vidare fotbollsspelare men han kunde skjuta. Han tog sats, satte full fart mot bollen och drog på en vristare rakt på mitt lår. Bollen var regntung och smärtan var obeskrivlig. Jag sjönk ihop och när smärtan till slut hade börjat ge med sig tittade jag ned mot benet. Bollens mönster avtecknade sig tydligt på låret.

Hur som helst, jag lyckades avstyra ett mål men bragden var långt ifrån Toivonens mirakulösa mål i den sista minuten. Och jag minns inte heller hur det gick i matchen Troligen åkte vi på däng. Vi brukade göra det.

Nästan jämnt.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post906

Ett kungarike för en fungerande slagborr

Stort och småttPosted by kjell andersson Tue, June 06, 2017 21:35:53

Sveriges nationaldag. Eller som det hette förr, svenska flaggans dag. Varför det firas just den sjätte juni beror inte på Gustav Wasas kröning, ej heller regeringsformen 1809. Även om det var händelser som ägde rum just under detta datum. Som så mycket andra ceremonier så är det skansen som ligger bakom att det så småningom blev en nationaldag. Ägaren till det nyöppnade Skansen ville locka folk till stället och utropade allmän flaggdag just detta datum år 1893. 1983 bestämdes det att dagen skulle vara nationaldag. Kunskaper som jag inte hade när jag vaknade i morse men ett flitigt läsande gör att man plötsligt kan få helt oanad information.

Själv minns jag inte sjätte juni som något annat än att det var farsans födelsedag. Och det firades väl inte heller med pompa och ståt. En enkel fika och en besvärad farsa som antagligen bara ville att det skulle ta slut. Förra året skulle han fylla för nittionde gången. Dock var han tydlig med att han inte ville fylla just nittio. Och den tredje juni lämnade han in. Tre dagar innan han skulle fylla år. Som om han kämpade sig ned i graven.

Jag har varken firat nationaldagen eller svenska flaggans dag någon gång. Och inte har jag gjort det denna dag heller. Ägnat mig åt ungarna och borrat i en cementvägg med en borrmaskin där slagfunktionen inte fungerade. Vilket givetvis resulterade i att det inte blev några hål. Och själva borren blev förstås helt förstörd. Att det ska vara så svårt att få upp ett par hyllor.

Så här på nationaldagen kan man fundera lite på den mycket märkliga fejden som uppstått i framför allt sociala medier. Vilka är det egentligen som gillar Sverige mest? Är det den blåbruna högern som hela tiden skäller på landet och verkar tycka att det är rena skiten. Eller är det vänstern som av tradition inte värnat speciellt mycket om nationen men som plötsligt verkar tycka att Sverige är fantastiskt. Till skillnad från sjuttiotalet när alla nationalistiska strömningar möttes med skepsis för att inte säga förakt. Världen är upp och ned. Sverigevännerna hatar landet och vänstern älskar det. Vad ska man tro. Dock får man säga att landet för tillfället går alldeles utmärkt. Med vikande arbetslöshet och god ekonomi. Prognosen är att det ska fortsätta så. Och för min del får sossarna och miljöpartiet fortsätta att förvalta det, gärna med vänsterpartiet. Alliansen är ju just nu en enda röra. Trots att Kindberg/Batra verkar göra avbön. Vilket hon bör göra hur mycket som helst efter utspelet att moderaterna ska börja samarbeta med det fascistiska SD. En blunder av olympiska mått. Mitt tips är att hon inte kommer att kunna vända skutan. Rodret är sönder.

I morgon ska jag låna en slagborr på jobbet och sen ska jag borra utav bara helvete. Ända in till grannen om det skulle behövas. Hyllorna ska upp. Sanna mina ord. I annat fall kommer min manlighet att få sig en törn. Jag har en bloggkollega vars man är så händig att jag blir grön av avund. När andan faller på bygger han en altan. Lite så där i förbigående. Och svärfar sysslar med jordkällare, utbyggnad av huset, bygger lusthus, tillverkar båtmaster och renoverar träbåtar. Samtidigt. Får jag för mig. Och jag svettas över ett par jävla hyllor.

Ett kungarike för en fungerande slagborr.



  • Comments(0)//blogg.kjellandersson.com/#post905

Och vi är inte rädda

Stort och småttPosted by kjell andersson Sun, June 04, 2017 08:32:08

Ungen står på knä och leker med sina bilar vid soffan. Det är tidig morgon. Han har lite ljud för sig och ibland pratar han för sig själv. Som den brittiske psykologen Winnicot en gång skrev, barnet använder leken för att bearbeta händelser den varit med om. Ett sätt att försöka förstå världen.

Världen kanske i vissa stycken är obegriplig för ett barn men den är det numer också för oss vuxna. Ett nytt terrordåd tycks ha ägt rum i London. Det mesta tyder väl på att det är Jihadister och offren är totalt oskyldiga. Som vanligt. Det är terrorismens väsen. Att döda oskyldiga och därmed skapa rädsla och kaos. Verkan är i regel mycket begränsad. Efter ett antal veckor återgår livet till det normala. Och det är det som gör att terrorismen inte lyckas. Dock har de lyckats med en sak. Att få igång en fascistisk rörelse i västvärlden. Och ingen är gladare än jihadisterna. Ty det är ur kaos som de slutligen ska segra. Och fascisterna är själva grogrunden till kaoset. De vet det bara inte själva ännu. Tänk på det innan ni går till valurnorna och röstar fram Sverigedemokraterna. Det är vad terroristerna är ute efter. En rörelse som ställer till oreda. Det gäller för oss som har förståndet i behåll att stå enade och inte släppa efter för rädslan. Så som den fascistiska rörelsen har gjort. Ut och lev det normala livet. Visa omtanke och solidaritet med varandra. Det bästa vapnet mot terrorism.

Min näst äldsta unge har tagit studenten. Med godkända betyg samt ett toppbetyg i fotografisk bild. Jag är mäkta stolt. Vad han har jobbat de sista veckorna. Slitit som en galärslav med uppgifter som han har kommit efter med. I onsdags stod han där på podiet framför skolan, finklädd, samlad och stolt. Och kanske lite lättad över att det är över. Nu börjar vuxenlivet. När jag såg alla dessa lyckliga studenter så kunde jag inte låta bli att fundera över om det verkligen är så kul att beträda vuxenlivet. Men sen tänker jag att det nog ändå är det men kanske inte i den omfattningen som studenterna uttryckte. Därefter vidtog party hemma hos exfrun. Alla mina ungar var närvarande samt broder nedrest från Falun. Jag höll ett kort tal och sammanfattade med att någonting måste vi gjort rätt, jag och exfrun. Två rediga snygga pojkar i början av vuxenlivet. Humanister och konstnärer.

Innan detta hände tillbringade jag fem ensamma dagar i Lerviken. Jordens paradis. Det ställe som är mitt liv i koncentrat. De flesta skulle helt enkelt kalla det för en sommarstuga, men för mig är det mycket mer än så. Med korta avbrott för besök hos min åttionioårige moder och broder så ägnade jag dagarna åt att vegetera i den sällsamma naturen, promenera och däremellan lite tecknande och skrivande. Märkligt var det att vara utan småungarna och på kvällarna var det lite besvärligt med längtan.

Nu har även bebben och sambon vaknat. Vilket gör att fortsatt skrivande kanske blir lite besvärligare. Jag tittar ut genom fönstret. Det är en ganska gråmulen dag. En helt vanlig junidag. Och idag ska vi som vanligt leva vårt liv. Som vi alltid brukar. Med andra ord motarbetar vi därmed terrorismen. Ty vi är humanister, konstnärer och demokrater.

Och vi är inte rädda.



  • Comments(3)//blogg.kjellandersson.com/#post904
« PreviousNext »