Kjells blogg

Kjells blogg

En kaorisk start på föräldraledigheten

Stort och småttPosted by kjell andersson Fri, July 07, 2017 22:13:21

Hemma är det för tillfället kaos. Ungen är magsjuk och har i stort sett sovit hela dagen utom när han vaknat till en kort stund för att kaskadspya lite. Gärna i soffan eller i sängen. Bebben har alldeles nyligen konstaterats ha epilepsi. Därmed är det skytteltrafik till sjukhuset för diverse prover. Anfallen har dock planat lite ut tack vare medicinen. En mycket god vän och konstnärskollega dog hastigt för två veckor sedan. Nedan kan ni läsa min minnestext om honom. Publicerad i Dala demokraten. Föräldraledigheten har utan att överdriva inte haft någon bra start. Allt har hänt i tät följd så att jag inte haft tid att sörja eller oroa mig. På något vis har det handlat om att reda ut olika akuta situationer. Att i detta kaos skriva blogg eller ägna sig åt annan kreativ verksamhet har inte varit möjligt.

Dock har jag försökt att hänga med i vad som händer i omvärlden. Och den stora händelsen verkar vara att nazister har intagit Gotland och ämnat propagera för sin verksamhet. Ett politiskt parti som de andra? Nej, detta är ett gäng bestående av grova brottslingar som bland annat ägnar sig åt våld och hot. Inte minst bombdåden i Göteborg. Ett gäng terrorister som sprider rasism och en ideologi som alla var övertygade om skulle försvinna för alltid 1946. Att den fortfarande lever kvar är en skam för mänskligheten. Det stora diskussionsämnet har varit om det var rätt att tillåta dem att delta i Almedalen. Och så klart är det inte det. Ett odemokratiskt parti som ägnar sig åt rasism, våld och lögner har inget i Almedalen att göra. Och ingen annanstans heller. Ska några utvisas från detta land så är det denna anhopning av drägg. Tyvärr är det omöjligt för det lär väl inte finnas något land som vill ta emot dylikt. Möjligen Ungern. De verkar ju kunna ta emot vilka dårar som helst. Som exempelvis stora delar av SD:s ”stjärnpolitiker”. Först ut var Almkvist efter järnrörsskandalen och nu verkar det som bröderna Ekeroth är på väg dit. Den ena värre än den andra. Ungern verkar bli en avstjälpningsplats för fascister i största allmänhet och före detta SD-politiker i synnerhet. Synd, jag har varit i Budapest två gånger och gillar staden väldigt mycket. Den förtjänar något mer än slödder från Sveriges avloppsparti.

Bebben sover och ungen verkar ha piggnat till betänkligt. Han sitter faktiskt upp i soffan. Med tanke på att han sovit hela dagen lär det bli nattskift. Men det gör inget. Att se honom lite piggare gör det värt att stanna uppe. Och en dag utan närvarobortfall för bebben är ganska mycket värt det också. Att se den där glasartade blicken och de blå läpparna är inte kul. Det har jag sluppit idag och de har varit ganska få sista veckan.

Nå, det får vara bra med gnäll nu. Nedan min minnestext om Konstnären Staffan Svensson. En mycket nära vän och förebild.

Till minne av konstnären Staffan Svensson

Första gången jag med svettiga händer besökte Konstgrafiska verkstaden i Falun var där fullt av liv. Bland annat en vild konstnär, kanske tio år äldre än mig, som satt vid kaffebordet och ägnade sig åt filosofiska samtal med verkstadens föreståndare. Den vilda och kraftfulla konstnären var Staffan Svensson. Lite senare såg jag honom vid litografitryckeriet. Han jobbade flödigt och intensivt, full av koncentration.

Med tiden lärde jag känna honom. Det var en mycket vänlig och omtänksam människa. Kraftfull, livfull och inte minst en humorist. Många gånger var det som jag och min dåvarande fästmö hälsade på i Sundborn där han då bodde. Han hade förmågan att alltid få människor att känna sig viktiga. Han tog oss unga med konstambitioner på allvar.

Humorn finns ofta med i Staffans bilder om än ibland med en mörk underton. Jag har själv en skulptur där jag är avbildad stående på en häst samtidigt som jag målar. På hästens bakdel står ett staffli. Nedanför hästen åker mina barn runt på skateboard utklädda till Spiderman respektive Batman. Skulpturen är utförd i trä, ett material som Staffan trivdes med. Till skillnad från många träskulptörer var inte Staffan rädd för att bemåla skulpturerna. Och han var en mycket mångsidig konstnär. Han tecknade, målade, skulpterade och ägnade sig åt grafik. Alltid nyfiken och experimenterande.

Trots att han i senare delen av sitt liv levde med ett rörelsehinder så var han oavbrutet skapande och intresserad av människor och omvärld. Och inte minst barn. Jag minns hur han lyckades trollbinda mina barn med fantastiska historier som alltid avslutades med en knorr så att bägge två brast ut i ett pärlande gapskratt.

Staffan var förutom en lysande konstnär också konstpedagog. Som sådan arbetade han bland annat på Britsarvsskolan i Falun och senare också som konstlärare på en konstskola i Skinnskatteberg. Den sista delen av sitt liv levde han ihop med sin livskamrat Anne Seppänen i barndomshemmet i Gräsberg.

En sommarkväll för några år sedan satt jag med honom i hans ateljé och tittade på några självbiografiska teckningar han hade gjort. Teckningarna var uttrycksfulla, utförda i spretig stil utan minsta antydan till publikfrieri. Han berättade ingående och målande om bilderna och dess historia.

Och det är så jag vill minnas honom, Intensiv och brinnande framför sina bilder i ateljén i Gräsberg.

Kjell G Andersson, konstnär



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.