Kjells blogg

Kjells blogg

Bebben

Stort och småttPosted by kjell andersson Wed, July 31, 2019 13:43:08

Det är sommaren 2018. Ett enda långt högtryck har parkerat sig över Sverige. I klädaffären i Falun är det svalt. Det är skönt. Jag studerar den då tvååriga bebben när han går runt hyllorna i affären. Det är samma vända om och om igen. Tingen på hyllorna är honom helt likgiltiga. Det är något märkligt med de där vändorna. Det är då som jag för första gången börjar fundera på det där med att han inte har börjat prata. Orden finns inte där. Kanske finns det en annan orsak än att han från födseln har hört lite dåligt. Bös i öronen hade hörselläkaren sagt. Att han också sedan ett år tillbaka har epilepsi stärker min misstanke att något inte är som det ska. Vi har ytterligare någon vecka kvar på semestern och ägnar den åt samma sak vi gjort hela tiden. Nämligen att uppsöka badplatser med rejäla skuggpartier. Jag låter misstanken sjunka tillbaka in i hjärnans mer undanskymda vrår.

Sambon kommer hem efter ett återbesök hos öronläkaren. Det är september och man börjar ana höstfärgerna. Hon ser lite fundersam ut. Läkaren tyckte att det var konstigt att inte språket kommit trots att Bebben utan tvivel hör alldeles utmärkt. Det borde det ha gjort. Därefter ställer han frågan som gjort henne lite konfunderad. Nämligen om det finns autism i släkten. Jag berättar då för henne att det är något jag misstänkt sedan den där dagen i den svala klädaffären i Falun.

Språket kommer inte. Vissa ord som mamma eller pappa finns där men används knappast för sitt rätta syfte. Någon vilja att kommunicera finns inte. Däremot är han fysisk, kramig, och skrattar ibland hejvilt. En mycket nöjd liten kille som springer fram och tillbaka i lägenheten och vevar med armarna som en propeller. Jag ropar efter honom - David, David, DAVID, ingen reaktion. Han förstår inte när vi säger saker. Han lever sitt eget liv. Jag tar upp honom i knäet. Med ens är han helt närvarande. Han vet att det vankas bus. Jag kittlar honom, han skrikskrattar och tittar mig sedan förväntansfullt i ögonen i väntan på mer bus. Jag frågar om vi ska gå till mamma i köket. Ingen reaktion. När mina andra barn var över två år förstod de det mesta man sade. Inte Bebben, det finns inga tecken på att han förstår. I stället börjar han att göra konstiga rörelser med händerna samtidigt som han har ljud för sig.

Vi pratar med dagis, de får heller ingen kontakt med honom genom prat. Han visar inget överdrivet intresse för sina dagiskompisar heller. I övrigt är han glad och kramig. Äter bra och sover som en stock på lunchen. De konstaterar, liksom vi, att det är musik som är det stora intresset. Han kan formligen försvinna in i musikens värld och han sjunger ofta och gärna. Blinka lilla stjärna kommer som ett rinnande vatten. Inledningsstroferna sjunger han med text och med en sällan skådad tonsäkerhet.

Vid det här laget är både jag och min sambo ganska säkra på att det handlar om autism.

Vi kontaktar neuropsykiatrin och ber om en utredning. Det är ett års väntetid. Tur i oturen så har vi mycket god hjälp från Neurologen som hjälper oss med kontakterna och han får med tiden en plats på habiliteringen. De gör också en utvecklingsbedömning av honom och kommer till ungefär samma slutsats som vi. Troligen autism. Om han har någon utvecklingsstörning är för tidigt att säga.

Det är sommaren 2019. Vi återvänder till Falun och stugan som ligger längst in i Lerviken vid sjön Runn. Det är hyfsat väder, inte som året innan, men vi är ganska nöjda över att slippa den olidliga hettan. Jag sitter på verandan till det mindre vita huset. Det är varmt. Tittar ut över sjön samtidigt som jag läppjar på ett glas mörk rom. Livet är just i denna stund uthärdligt. Solen är på väg ned på andra sidan sjön. Jag hör mamman ropa efter Bebben. Han är återigen på väg ut i skogen på den smala stigen som är den enda vägen till och från stugan. Jag ser hans lilla gestalt målmedvetet på väg. Armarna vevar fortfarande som propellrar. Han tar ingen notis att en mamma ropar efter honom. Han ska helt enkelt ut i skogen. För femtielfte gången. Det har blivit en vana för oss. När han inte är på väg ut i skogen har han några slingor som han går. Runt husen eller efter sjön. Alltid samma slingor. Ibland stannar han och stimmar. Ett begrepp vi lärt oss. När barn med autism gör rörelser med händerna och har ljud för sig. En sak som varit mindre bekvämt under våren är att han kan sitta på golvet och snurra kastrullock. Det skramlar öronbedövande och efter en stund är man i upplösningstillstånd. Men nu under sommaren har det lugnat ned sig. Bara undantagsvis snurrar han. Jag ställer ned glaset med rom. Fortsätter att titta på honom medan han glatt går in i skogen. För det är det som gör livet mycket lätt med Bebben. Han är en mycket nöjd unge. För att inte säga lycklig. Han ler ofta och skrattar högljutt åt saker så till den grad att hans dagiskompisar gör allt för att locka fram det. Det är ett smittande skratt och det är också det som möter mamman när hon till slut hinner ifatt honom en bit in i skogen. Jag tänker att det borde vara omöjligt att älska någon så infernaliskt. Den där lyckliga lilla pojken som vägrar att prata. Jag är slagen till marken.

Några ord har kommit och ibland kommer det ord som vi aldrig har hört. Många gånger när han träffar andra personer. Vi häpnar. En sådan sak som att han kommer med ett kexpaket och säga ”äta” till mamman gör oss överlyckliga.

Innan semestern har vi varit på besök på habiliteringen i Frölunda. Ett fantastiskt ställe med en massa resurser. Där finns specialpedagoger, psykologer, läkare, logopeder, kuratorer. En makalös hjälp. Vi besöker specialpedagogen som kommer till samma slutsatser som vi har. Hon är lite överraskad över att hon får så fin ögonkontakt med honom och vi föräldrar pyser av stolthet.

Fortfarande har vi inte fått någon utredning av honom men det har utlovats till efter sommaren. Ingen vi hittills har träffat har trott något annat än att han har autism. Vi skulle bli mycket förvånade om resultatet blev något annat.

När jag på våren besökte ett möte för föräldrar med små barn som hade diagnosen autism på Autism/Aspbergerförbundet var det många av föräldrarna som berättade att de redan innan utredningen var säkra på att barnet hade autism. Men att få det konkreta beskedet från neuropsykiatrin var ändå som att ramla ned i ett svart hål. Jag är inte så säker på att vi gör det. Inte med en kille som är lycklig och kan fyra av ett gapskratt så att det bara dånar. Jag vill inte ha honom på något annat vis. Om språket kommer är det väl bra men det ändrar inte på det faktum att det är en kille vi älskar bortom sans och vett.

Semestern är snart över. En ovanligt bra semester. Jag vet inte varför jag upplever den så. Vi har haft samma semester som vanligt. Kanske är det för att vi har sett Bebben lycklig över att befinna sig i naturen. Skratten när han har badat, eller när vi busat. Hans inåtvända leende när han gått omkring i sin egen värld. Kontakten med storebror som blivit mycket närmare. Kvällarna på verandan, baden, besöket hos äldsta sonen i Stockholm, dagarna i Karlsborg hos mormor och morfar. Att storebror har fått den uppmärksamhet han är värd och behöver.

Finns egentligen något mer att begära?

Antagligen inte. Livet pågår inte någon annanstans. Det pågår här. Och nu.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.